Det är lite tungt nu. Novembermörker, coronaisolering och dessutom har Maken fått ytterligare ett cancerbesked, en valnötsstor tumör i tjocktarmen. Sjukvården har dragit igång med åtgärder, så tumören ska väck, när vet vi inte än.
Men man får göra vad man kan för att lysa upp i mörkret. Vi har redan hängt upp adventsstjärnor och satt fram adventsstakar. Det har jag tyckt varit tabu tidigare. Inte förrän advent - aja baja! Men nu är det ett annat läge. Maken har dekorerat trädgården med ljusslingor. Nu kan småfåglarna se vad de stoppar i sig från fågelautomaterna.
Några julklappar har till och med blivit klara. En kom från min syster S i Västra Götaland, jag har tjuvkikat och slagit in den igen. Jag kommer att bli så glad på julaftonen!
Jag har kunnat försvinna in i Kulla-Gullas värld, ett fattig-Sverige så som det såg ut i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Egentligen inte alls länge sedan. Då var det skillnad på folk och folk. Barnhemsbarn och torparungar var inte mycket värda. Kulla-Gullas rättvisepatos och medkänsla vek aldrig från henne och naturligtvis slutade hela serien så bra som den ska. Tack MO för lånet!
Kissen i den gula mössan la min vän M ut på Facebook idag, som en godmorgon-hälsning. Jag blir så glad av att bara se på bilden.
Nu lyser solen in genom rutan. Kanske dags för en promenix?
2 kommentarer:
De flesta verkar ha varit snabbt ur startgroparna med adventspyntet i år. Alla på min gata utom jag. Har precis splittrat en glödlampa, dammsugit upp glas och svurit lite, nya tag med stjärnorna i morgon. Visst är det mörk och det där beskedet ni fått är ju så nedslående men ljuset kommer tillbaka och vi får ju förlita oss på att ljusnar även på hälsofronten. Vi håller tummarna för det.
epsilon: Man får ha tålamod och ta vara på det som är fint i det som är. Jag vet ju det, men ibland så... Lycka till med stjärnorna!
Skicka en kommentar