Höstsolen lyste tröstande över kyrkbacken igår, där en stor skara människor samlades. En del ansikten hade jag inte sett på länge. Det blev varma kramar och tårfyllda blickar.
Inne i kyrkan lyste solstrålarna snett in från fönstret rakt på de vita rosorna som tornade upp sig på kistan. Prästens ord om R och om den eviga gåtan gick rakt in i hjärtat. Orgel och klarinett spelades smärtsamt vackert och Robins enkla sång till gitarr, Se på mej, tvingade fram tårarna.
Rs anda vilade över minnesstunden. Vi satt i grupper och samtalade om alla goda, roliga och fina minnen vi har av R. Kinderna färgades röda och vi skrattade och log åt episoderna.
Rs fine och gode man K var rörd och glad över att så många kom och att det blev en sådan vacker stund. Det blev en stund som kommer att finnas kvar länge, länge i mitt hjärta.
1 kommentar:
Vad fint du skriver om R. Så sorgligt att hon inte fick leva längre.
Skicka en kommentar