2009-03-21

Smällar man får ta...

Jo det var det där med ansiktet utåt:
För drygt tio år sedan bytte jag jobb inom samma företag som jag fortfarande jobbar på. Jag fick jobbet som platschefens assistent. Platschefen var relativt ny på jobbet, en ung, trevlig och kompetent kille, full av västgötahumor. När jag sökte jobbet tyckte han nog att det var rätt praktiskt att anlita mig. Jag hade tjugo år på företaget, rätt utbildning och hade dessutom jobbat som chefssekreterare tidigare för några legendariska föregångare till honom långt tidigare. Han tyckte att jag skulle bli hans ansikte utåt.

Innan jobbytet tog jag, Maken och våra goda vänner A och U en välbehövlig veckolång semester på Mallorca. Det var sista veckan i oktober och fortfarande ett skönt och behagligt klimat. Vi skulle dessutom fira U, som passade på att fylla väldigt jämnt.

Vi gjorde en massa härliga utflykter; till Valdemosa, till Palma, till pärlfabriker och grottor... A och jag njöt också av ansiktsbehandlingar på hotellet. Jag hade en tysk tös, som omsorgsfullt la en ansiktsmask och behandlade hyn efter konstens alla regler.

Dagen därpå, lördagen, var hemresedag. När vi hade packat var det fortfarande lång tid kvar innan bussen skulle gå till flygplatsen. A och jag tog därför en lång, stärkande promenad längs havet och ut på klipporna. Nu bar det sig inte bättre att jag, efter en millisekunds ouppmärksamhet, snavade över en spetsig sten och ramlade handlöst med ansiktet före på den hårda stigen. Smällen förvandlade ena ansiktshalvan till en blodig, söderskrapad yta. A ledde mig till en restaurang som försåg oss med rent vatten och papper, där A försökte badda bort det värsta gruset. Sedan ledde hon mig tillbaka till den lilla staden, där den kvinnliga läkaren fick in mig som sista patient innan hon stängde för säsongen.

Efter stelkrampssprutor och isblåsor tog vi oss till hotellet och till den väntande bussen. Med på bussen skulle också den tyska hudvårdsterapeuten. Hon stirrade förskräckt på mig och undrade säkert om det var något i hudkrämen hon behandlat mig med som inte varit så lämpligt.
När vi kom hem så var det inte tal om att börja jobba på måndagen. Min chef var värd ett bättre ansikte utåt en det jag kunde visa upp. Jag väntade en vecka. Folk på samhället och på vårdcentralen tittade först på mig och sedan på min stackars Make, som ju var alldeles oskyldig till hur jag såg ut. Flickorna på kontoret kunde inte bärga sig. De kom hem på lunch hela bunten. Jag fick en stor bukett rosor och gerbia som plåster på såren.

Ja, det var historien om att vara ansiktet utåt. Det blev långt, men jag hoppas att ni stod ut. Nu kilar vi iväg till Åsbro snart!

4 kommentarer:

em sa...

Aj, så ömt det ser ut! Fast jag anta'r att smärtan är preskriberad.
Margaretha

Maggan sa...

em: Ja, smärtan har klingat av sedan länge. Kvar är bara ett litet käckt jack på hakan.

Elisabet sa...

Ja, förlåt att jag skrattar .. men det här var för komiskt!

Min arb.kamrats dotter, hon snavade med gaffeln i ena handen och den åkte rakt genom läppen och det är inte långt ifrån att hon ser ut så där också.

vilket härligt TJOCKT hår du har!

Maggan sa...

Elisabeth: Jo, jag skrattar själv och bjuder gärna på ett skratt.

Du ser själv ut att ha ett riktigt härligt hår. Jag hade långt hår i många år och trivdes med det.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...