Du saknas mig

En vacker dag i maj blev den sista för dig, Elsie. Du fick uppleva många dagar under dina dryga 99 levnadsår. Tråkigt nog präglades de två sista åren av pandemin och minskande sociala kontakter. - Jag brukar inte känna mig deppig, sa du, men den här coronaperioden är tung. 

Du har betytt mycket för mig och mina systrar och inte minst för pappa, som fick glädjas åt ditt sällskap i tjugo år sedan mamma gått bort i cancer. När pappa Olle låg på sjukhuset och inte hade långt kvar fanns vi där runt hans säng, alla fyra. 

För ett år sedan intervjuade jag dig och skrev ett blogginlägg om ditt liv som prästdotter, småbarnsmamma och lärare. 

Tack, Elsie, för allt som var du; din klokhet, din humor, din tåga, glimten i ögat och alla stunder av småprat vid ditt köksbord. 

Inte ensamma - skepnader i skogen!

En fördel med att bo där vi bor är att vi har naturen alldeles inpå stugknuten. När andan faller på behöver vi bara sätta oss i bilen och vips är vi ute i det vilda, vackra. Nu när Maken inte orkar promenera, så är det väldigt behändigt att vi kan ta oss ut ända till sjökanten ändå. Jag kan knalla runt lite på stigar och vägar, medan Maken sitter i solen och myser.

Och sjöar finns det gott om. Härom dagen tog vi turen till Unden och passerade på vägen Kråksjön. Men vänta! Vad var det där? Två skepnader syntes bland träden på den lilla holmen. Var det månne två munkar från Ramundeboda som dröjt sig kvar för att fiska eller var det kanske två tonårspojkar med sina hoodies uppfällda mot myggen?

Vi återvände till platsen, nu utrustade med kameror med zoom. Munkarna var kvar. En mås hade parkerat på den fiskande munkens huvud i väntan på att munken skulle få napp. Måsen fick vänta väldigt länge. Vi upptäckte också en liten munk i lotusställning som hovrade över en sten. På en sten en bit ut i sjön stod en stor trana på ett ben. 

Tack till dig, konstnären, som gjort de spännande utsmyckningarna. Hoppas bara att man inte stöter på en sådan munk bak en tallstam längs Munkastigen. Då finge man hjärtsnörp!

Hälsning från Frankrike väckte minnen

 

Saint Guilhem le Désert - bild lånad från nätet

Det dök upp en bild igår i mobilen: Känner du igen den här restaurangen? stod det. Det var PO66 som skickat den från restaurangen där hon och hennes man intog dagens lunch. 

Jag brydde mitt minne, men kom inte på stället hur jag än funderade. Men nu har jag tittat i fotoalbumen och i dagboken. Minnet har klarnat. Det var söndagen den 24 juli år 2005 som vi satt där på restaurang Le Guillaume 

d´Orange i den lilla byn St Guilhem le Désert i Frankrike. 

Ur dagboken:

Vi åkte till en mycket vacker bergsby "Saint Guilhem le Désert". En liten kullerstensgata slingrade sig förbi stenhus, där murgröna och slingerväxter klängde. Det fanns fullt av butiker av hantverkskaraktär. Gatan slutade och bergen tog vid. Vid byns torg låg klosterkyrkan från 1206.

Det var festival i byn och en bompa-bompa-orkester i blå hawaiiskjortor spelade glad musik. PO66 och jag gick in och ut i affärerna och killarna satt i skuggan av en enorm platan. 

Vi åt en 3-rätters lunch på Le Guillaume d´Orange. Runt trädgården hängde en ledning som pös ut sval vattenånga med jämna mellanrum. En rödhårig, stor man tog emot och ordnade ett bord åt oss. Det visade sig vara en engelsman, vars dotter ägde stället. Han hjälpte henne på helgerna.

Förrätt: Getost

Huvudrätt: Fisk med grönsaksragu och hirstimbal

Efterrätt: Sorbet med grapesmak

Dryck: Ett gott rosévin

Under tiden drog karnevalståget förbi. En kille utklädd till narr skojade, folk drack vin och skålade. Vi satt i trädgården i två timmar, innan det var dags att åka vidare.

Roligt att minnas tillbaka, nu när resandet inte är lika frekvent. 

Middag på stjärnkrogen Moulin du Lourmarin den 21 juli 2005. Dagens trerättersmeny kostade 30 Euro per person

Våra vänner letade hus i Frankrike och Maken och jag hade följt med som smakråd. På bilden kollar PO66 på utsikten från ett av husobjekten. Jag läser vidare i dagboken:

Kom fram till en liten sömnig by i kanten av Luberonbergen. Verkade mest befolkad av gamla. Ett pyttelitet rådhus med franska flaggorna framför ett pyttelitet torg. Där väntade mäklerskan, som hade markanta framtänder och page.

Hon visade in oss i en gränd, tog fram en nyckel och låste upp en liten dörr. Vi fick huka oss för att komma in i en kolsvart källare, där det varit ett primitivt kök. Det stod att huset behövdes fräschas upp och det var det minsta man kunde säga. Ändå begärde man 2,5 miljoner SEK! Det enda som var bra med huset var takterrassen. Det satt en klockstapel i huset, som precis slog tolv när vi var där. Vi tog adjö av mäklerskan och åkte till Lourmarin. 

Ja, det var en skön nostalgitripp, tack PO66!

Fest på Nikos Taverna

Man behöver inte resa långt för att hamna mitt i en grekisk taverna, bara några timmar med buss, i vårt fall med Lasse och Birgitta på Götlunda Buss. Det gjorde kompisen T-S och jag i helgen. Äntligen blev besöket av, efter två år av uppskjutna drömmar. Under den tiden hade spektaklet hunnit flytta på sig från Stockholm till Göteborg och Rondo.

I Göteborg blommar de också, de rosa körsbärsblommorna. Det kunde vi konstatera när vi tog en promenad på stan. Och fontäner har de också.

På kvällen blev det fest. Vi tog oss ner från vårt näste på elfte våningen med svindlande utsikt till den lilla krogen tvärs över gatan. 

Och där blev det röj. En total upplevelse där man var mitt i händelsernas centrum. Vem var skådespelare, vem var gäst, vem var servitör - det visste man inte säkert. Ljus, ljud, dans, sång, skådespel allt medverkade till illusionen av en grekisk taverna. Ibland gick ljuset och det blev mörkt, en gång gick ett charterplan ner för landning, solen sjönk ner bakom havshorisonten.

Förutom värdshusvärden Nikos och hans fru fick vi lära känna hans barska mamma som satt och övervakade det hela från sin balkong. Kökschefen Maggan (Sussi Eriksson) var en frisk fläkt och de kärlekskranka ungdomarna så ljuvliga. Duktiga musiker, dansare och akrobater bidrog till hela den här fantastiska upplevelsen.

Under kvällen blev vi serverade grekiska smårätter, varmrätt och efterrätt som vi senare dansade ner, när borden och stolarna plockades undan och det blev zorba och disco resten av natten.

Thank you for the music, ABBA!

Körsbärsträd och fontäner - ett måste för varje ort med självaktning

 Varje samhälle att räkna med ska ha:

1) en fontän som sprutar vatten om sommaren

2) körsbärsträd som blommar om våren

Det har minsann vi i Laxå också. De japanska skönheterna på Casselgatan börjar bli till åren nu, men de blommar lika praktfullt som förr. Sedan får vi se om vi får sprutt på fontänen i Midsommardammen till sommaren. 

Igår hade jag ett ärende till staden där vi bodde för fyrtio år sedan. Jag körde längs "Kosia", den idylliska vägen längs sjön Möckeln. Träden började slå ut och markerna var täckta med vitsippor. Jag stannade till vid hembygdsgården vid Knutsbol. Där vid härbret vid det gamla vårdträdet såg jag och "min lilla tant" en ljummen sommarkväll Towa Carson, Hasse och Monica uppträda. Nu verkade stället mer eller mindre övergivet. 

Det gjorde däremot inte Karlskoga, dit jag ämnade mig för att införskaffa ett par begagnade fotbollsskor. Det var tjockt med trafik på genomfartsleden. Naturligtvis hamnade jag bakom en A-traktor som körde laglydigt sina 30 km i timmen, medan kön i omkörningsfilen var oändlig. Men till slut kunde jag smita om, jag med. Jag kunde plocka upp skorna och få dem levererade till den fotbollsspelande ynglingen tio minuter innan avspark! Lyckat!

Jo då, Karlskoga hade blommande körsbärsträd de också. Och jag är säker på att det sprutar en fontän i Möckeln om sommaren.

Sipporna på marken

Min vårspaning i år har gått lite så där. Jag missade svanarna i Tysslingen med några dagar och blåsipporna var i det närmaste överblommade, när jag kom till Trystorps Ekängar igår. Men vitsipporna däremot bredde ut sig som en vit matta över markerna. 

Kompisen Ve följde med och fick vara årets fotomodell i den ihåliga eken. Det var första gången hon var här på platsen och hon tyckte att det var så vackert med alla blommorna. 

Efter promenaden smakade det gott med kaffe. Eftersom vi inte hade tagit med oss någon egen kaffekorg, så åkte vi till ett ställe i närheten och fick en trevlig fikastund. 

Vårliga hälsningar från

Maggan

Utsikt från en f.d. soptipp

En halvtimmes lunchpromenad i Skebäck gjorde mig gott i måndags. Maken var på återbesök hos doktor Uggla på USÖ och jag passade på att få uppleva lite av våren. Körde från vimlet, trafikljusen och bilköerna till La Stadas vattenhål. Tänk att en f.d. soptipp kan bli så vacker och rofylld. En skogsduva burrade upp sitt lilaskimrande bröst och satt blickstilla på en gren. Hon tog sig en siesta och lät sig inte skrämmas av den fotograferande människan på stigen bredvid.

På ängarna framför Erik Rosenbergs stuga betade gässen och andra fåglar. Jag satt en stund på en bänk och bara tog in allt det vackra. Innan jag åkte och hämtade Maken hörde jag koltrastens drill. 

Trots att jag har en hel del att stå i om dagarna, känner jag mig som ett trögdjur. Undrar hela tiden; - Vad har jag missat nu? Ligger efter med städningen, trädgårdssysslorna, kontakterna ...

Men pusslet blev klart någon dag efter påsk och finns nu på Kupan för hugad spekulant. Alla bitarna finnes! Sedan har jag läst en fin bok: Hon vars hjärta var som mitt av Göran Greider om Dan Andersson och hans förälskelse Märta.

Ha det gott!