Hälsning från den "lilla galliska byn"

En knippe fina dagar har vi fått så här i mitten av september. 

Lördagen

I lördags åkte vi äntligen ut med bilen en sväng till skog och sjö. Vi tog den lilla turistvägen längs Undens strand. I änden av sjön hade ett stort gäng slagit läger och höll på att förbereda lunchmaten. Det rykte ur grytorna och en schäfer sprang glatt mellan folket, som spände upp tältdukar till skydd för brisen från sjön. "Vår" vildapel lite längre fram längs vägen dignade av både röda paradisäpplen och inympade gula äpplen. Jag plockade av lite för att ha till moset till julskinkan.

Vid Röa Broa tog vi fram kaffet och limpsmörgåsarna. Markägaren höll på att rensa ur sin skogsdunge med en liten skotare. Det doftade av friskt trä och kåda. Vi fick en lång pratstund med honom och hans fru, de skulle till kolmilan och smaka på årets kolbullar om en stund. Själva plockade vi med oss kantareller och Karl Johan-svampar, som sedan dess blivit till några omgångar varma mackor.

Söndag

Solen lyste milt när jag gick ut genom kyrkporten. Pe ringde och undrade om vi hade något för oss eller om de kunde komma över en stund. Jippieee!!

Hon, som snart ska bli storasyster och som jag ännu kallar Lilla Lila (LL), plingade snart på dörren. Snart befann sig LL och jag och en hög med gosedjur på övervåningen, medan hennes pappa och farfar hjälptes åt att laga farfars specialitet, den spanska grytan. Mamma Em fick vila sig en stund. Bäbisen i magen börjar bli tung att bära på.

Till vänster: LL som farmor vill att hon ska posera Till höger: Som hon helst vill se ut

Jag läste Astrid Lindgrens Jag vill också ha ett syskon för henne. Ilon Wiklands bilder är underbara, men LLs reflexion var att det var väldigt rörigt i rummet. Och det kan man ju hålla med om.

Måndag

Klockan åtta på måndag morgon fick samfällighetens garageplan en ansiktslyftning: Nytt grus som packades till och slätades ut så att vi slipper kliva rakt ner i stora pölar när vi går ur våra bilar under kommande regnvädersdagar.

Efter ett pass line-dance, svettigt och roligt, knäppte jag på TVn och såg utsändningen från drottning Elisabeth II:s begravning i London. Vilket skådespel! Medeltida väktare i röda dräkter, 142 blåklädda  matroser som drog katafalken med kistan med riksregalierna och rosor, säckpipeblåsare och gosskör, trumpetare, kungligheter, politiker, präster i vackra mässhakar och massor med vanligt folk längs paradgatan. Jag tyckte lite synd om de unga männen som bar kistan upp för trappen och in i Westminster Abbey och sedan så småningom ut igen. Måtte ingen snubbla!! Tänkte jag och det gick ju bra.

Fotade TV-bilden

Septembersolen lyser idag med! Får nog gå ut och röja lite i trädgården.

Ha det!

Bara en enda ros

 En "late bloomer" har slagit ut mot bodväggen. Jag tänker på Povel Ramels textrader: 

Bara en enda ros på ett evigt klänge, 
så är livet, trist varar länge. 
Men underbart är kort, alldeles för kort.

Och så härom dagen när jag var på hemväg och nästan framme, fick jag en vacker syn. Snabbt stannade jag bilen och hoppade ur och tog en bild, som får symbolisera nästa vers. För sekunden efter jag tagit bilden, gick solen i moln och förändrade stämningen totalt.

Följer du ödets väg genom dunkla gränder?
Når dig solen en glimt i sänder? 
Ty, underbart är kort alldeles för kort

Livet börjar återgå till det normala igen, efter valkarusellen och efter krassligheter. Jag har gjort några pass på Kupan, träffat vänner, berättat om resan till Normandie och Kanalöarna på Föreläsningsföreningen. Och så har jag skördat vindruvor från den tjugoåriga vinstocken på husets baksida. Men jag struntade i att trampa dem, denna gång, de fyllde knappt fotbaljan. 😉

Det gäller att ta tillvara alla de fina stunderna:

Men fort innan de flyr bort
Underbart är allt alldeles för kort

I valet och kvalet

 Det var ett evigt debatterande denna vecka. Valdebatter på varenda TV-kanal, på torget flera dagar i rad. Tidningarna flödar över av åsikter från höger och vänster. Skyltar med kända nunor är planterade efter vägarna. Och så står det med stora svarta bokstäver: Idag går Sverige till val! på första sidan på dagens tidning. Vem kan ha missat det? Nej, det ska bli väldigt skönt när valet är över. Själva gick vi och gjorde vår medborgerliga plikt i fredags på Kunskapens Hus. Och vi behövde inte legitimera oss!

Det går fortfarande trögt för mig efter covid-sjukan. Får sätta på autopiloten och bara försöka köra. Men igår var det trevligt att få ha kaffegäster vid köksbordet. Hade till och med åstadkommit en äppelkaka, en klapp på axeln får jag ge mig själv.

Syster S har varit och besökt Seglora, där vår farmor Agnes växte upp. Farmors far var lärare i den gamla kyrkskolan och klockare i Seglora kyrka, den som flyttades till Skansen och blev en välkänd bröllopskyrka. Här står en av farmors fem systrar tillsammans med mamma Emma och pappa Bengt. Och tänk det var några som berättade för syrran att minnet av familjen Mellander lever kvar på orten, speciellt minnet av skolläraren. Hoppas att det är goda minnen.

Farmors poesialbum finns kvar och jag bläddrade försiktigt i det igår kväll. 

Till Agnes på julafton 1899 från Ester står det med vacker handskrift på första sidan. Och några blad längre in skriver vännen Ruth:

Tro ej ytan! Troget sträfva. 
Blott till ljus och harmoni! 
Det är målet för att lefva. 
Målet för att lycklig bli!

Det var väl en fin uppmaning! Jag tror jag ska sträva på lite till!

Ha det!

Här igen

Jag börjar så smått komma ut ur min bubbla. För tre veckor sedan fick jag en rejäl smocka av Covid, men nu börjar livet så smått komma tillbaka. Jag har hållit mig inomhus för det mesta, men gjort några små utbrytningar. Jag tog en liten sväng till skogen och kom hem med gula fina kantareller, lagom till varma smörgåsar på kvällskvisten. 

Det har blivit en hel del läst och så har jag provat att lyssna på ljudbok för första gången. Jag valde Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, mycket fin skildring av livet som hembiträde i Stockholm på trettiotalet. Och nu har jag laddat ner fortsättningen, Värma händer.

Ute mognar vindruvor och tomater. Jag och Robban, vår flitige gräsklippningsrobot, var ute i trädgården igår. Det blev en rensat en del, men jag kände att krafterna tröt snabbt. Det är svårt att hålla jämna steg med ogräset.

Önskar er sköna septemberdagar!

Tryckt på pausknappen

Ett litet livstecken bara. Det har varit tyst från mig länge och det beror på att vi drabbades av en rejäl förkylning. Maken skulle ha åkt in på operation i måndags, men var tvungen att avboka den hett efterlängtade tiden. Sjuksköterskan på 1177 sa: - Som du låter kan de inte operera ändå. Så surt!

Själv drabbades jag av en riktig "mansförkylning" med feber i tre dagar, rinnsnuva, huvudvärk, hosta, ont i halsen. Eländig kände jag mig! Maken slapp feber och blev snabbare kry. 

Idag är jag lite bättre, men inte helt. Och idag kommer det beställda covid-testet, så får jag se om det var något annat än en vanlig förkylning.

Solen skiner utanför fönstret. Sensommaren ger allt den har. Livet pågår för fullt, men jag har tagit en liten time-out.  
 

PS: Jodå, det var covid-19 jag råkat ut för! Inte undra på att jag kände mig eländig. Nu håller jag mig undan till på måndag. Men måste hämta beställda matvaror på ICA för allt hemma är slut. Men jag slipper gå runt i butiken och smitta folk, i alla fall.

PS 2: Lyckan är att ha goda vänner! En av dem hämtade mina tre tunga matkassar och körde hem dem till oss! Tack, Bosse! Du är guld värd!

Marknadsgummorna gick igen

Uj, uj så många hembygdsmarknader det finns att besöka just nu. Maken och jag var engagerade i söndags båda två, men på var sitt håll. Maken försvann norrut för att spela med Tivedspôjkera på Larsmäss i Järnboås. Jag åkte söderut, förklädd till tant Viola, för att tillsammans med tant Rosa vara marknadsgummor i Dammtorp på Tivedsdagen. 

Det märktes att hembygdsmarknaden i Tiveden var efterlängtad. Det strömmade till folk från när och fjärran för att titta på när linet bereddes, spånet hyvlades och järnet smiddes. Det åts ostkaka och varmkorv medan man lyssnade på Två tjejers fräsiga scenshow. 

Värmen steg undan för undan och de flesta sökte sig till skuggan. Det var nog extra svettigt för Norra Vätterns folkdanslag som sist i programmet skuttade runt i sina tjocka dräkter. Vilken prestation!

Själv bytte jag om (inte i en telefonkiosk som Stålmannen) från ljusblå långkjol och basthatt till byxkjol och rattade bilen hem genom de djupa Tivedsskogarna hem till Maken som också haft en bra dag.

Ha det!!

Tvära kast

Den här synen hade jag framför mig igår när jag körde hem från Karlskoga igår kväll. Bilden har jag lånat från nätet. Det var ingen större idé att stanna och fota med min mobil, då skulle månen ha blivit som ett nålstick bara.

A pro på nålstick. Maken kändes sig inte helt OK när vi kom hem från vår lilla Tivedsrunda under några timmar på onsdagen. Vårdcentralen hade rått honom att åka till akuten om han kände så, eftersom han har njurproblem. Så vi beslöt oss för att köra till närmsta akutintag, dvs Karlskoga. Där blev han omhändertagen på alla sätt. Man tog tempen, kollade covid, tappade fem rör blod, gjorde en infart, tog pulsen, kollade dränaget allt medan lilla frugan tittade på. Man beslutade att ta honom till USÖ för att under natten byta dränaget. Så iväg rullades Maken och jag klev ut i den varma augustikvällen och rullade själv söderut. Idag är han hemma igen och mår bra.

Tänk vad fort det skiftar, från stilla vatten och barrskogsdoft till en sal på lasarettet!

Lunchen utanför Tiveds Lanthandel igår var utsökt: Abanica av Pata Negra-gris med örtmarinerad zucchini, mojo rojo-salsa och rostad scharlottenlök. Gott! 

Den turen fick bli vår minisemester för i år!

PS: Träffade på ett skogsrå i skogen, hon var nog urholkad i ryggen också. Inte undra på att folk trodde på skogsfrun när de såg en sådan här formation i skumrasket.