Yipeeee, det är fredag!

Torget om natten och kyrkparken om dagen

Jaha, så har det blivit fredag igen. Förut, när jag jobbade, så infann sig en sprittande fredagskänsla: Yipeee, det är fredag! Nu är man mer sansad och konstaterar lugnt att veckan har svirrat förbi.

Denna vecka har innehållit "jobb" på hembygdsarkivet, lunchträff med kompis, jobb på Kupan, sångövning x 2, föreläsning om Chile och Påskön på Kunskapens Hus, styrelsemöte hemma hos mig, trädgårdsstädning, jobb vid datorn, dammsugning, muffinsbakning etc.

Nu kommer helgen med utflykt till våra släktingar i Uppsala. Det ska bli jättekul!

Ha det gott, ni med!

Sol över Svennevad

Vet ni vad? Det var sol över Svennevad! Det bar nästan lite emot att kliva in i kyrkan och öva, men det gjorde vi i alla fall, vi fyrtio körsångare från olika platser i södra Närke.

Anna Stadling var höstens artist i Läkarmissionens konsertsatsning. Hennes röda hår lyste ikapp med lönnlöven på andra sidan kyrkfönstren. Anna var för mig en ny bekantskap och hon gjorde ett mycket fint intryck. Hon var positiv, ödmjuk, närvarande. Inga divalater där, inte!  Här är ett smakprov på hennes egenkomponerade musik.

Vi fick stående ovationer av publiken, cirka 300 tillresta konsertbesökare, när väl konserten var till ända. Jag skulle kanske behövt någon övning till för att känna mig bombsäker, men det var en härlig känsla att ingå som en liten kugge i musikhändelsen.

Och över alltihopa lyste Moder Sooool!

En höstlördag i Klockarbacken

God morgon!
Har ni sett så vackra färger naturen bjuder på just nu? Jag måste snart gå på fotojakt med kameran, innan löven dråsar av träden. Men SMHI lovar varmt och vackert väder i veckan som kommer, så då!

Denna helg är tämligen uppbokad. Igår smög jag iväg i gryningen för att hämta Babs och köra oss till den lilla söta staden A-sund. Där var det Rådslag för kyrkans internationella arbete hela dagen. Som bordsgranne hade jag en glad och frejdig dam med ursprung från Irak och tvärs över bordet satt en musikalisk och språkbegåvad dam från Hallsberg. Kvinnorna övervägde i samlingen, men det fanns ett och annat manfolk också. Vad pratade vi om? Jo, vi pratade om det internationella hjälparbetet i allmänhet och julkampanjen En flicka är född i synnerhet. Unge Xerxes och fler med honom hade varit i Jordanien på studiebesök och kunde rapportera om upplevelser vid Jordanfloden.

Idag är det dags för Läkarmissionens konsert med Anna Stadling  i Svennevad. Vi i kören sjunger upp oss några timmar först, men klockan 17.00 börjar det!

Igår, den 6 oktober, skulle pappa Olle ha blivit 103 år, om han hade levat. Tänker på honom ofta, inte bara på hans födelsedag. Här står han i sjömanskostym i fotografens ateljé tillsammans med pappa Edvard, storebror Gösta och mamma Agnes.

Av den lille buspojken blev det en väldigt fin och bra pappa, som jag är glad över att ha fått ha.

Just nu läser jag boken Aldrig en av oss av Yvonne De Geer, som adopterades in i adelsfamiljen och som fick veta på sin tioårsdag att hon inte var en adelsfröken "på riktigt". Ibland får man glimtar av livet på en herrgård här i närheten, Bålby, och det gör det hela än mer intressant.

Skön söndag, på er!

En vecka senare...

Var det bara en vecka sedan som vi möttes där i den sammetsmjuka kvällen i Rüdesheim? Otroligt! Då gick man ledigt omkring i kortärmat utan att frysa.

Nu haver man förflyttat sig till norrut och det är höst med röda löv, svamp och frostnupna gräsmattor. Delar av Bodarnekören övar inför söndagens konsert i Svennevad med Läkarmissionen och Anna Stadling. Det blir mycket Johnny Cash-toner som kommer att ljuda i den stora stenkyrkan. Kom och lyssna vetja! Det börjar kl 17.00 men kom i god tid innan.

Em och jag har hunnit gå på bio också. Vi såg filmen Unga Astrid, som Alba August gör så bra. Relationen till den lille sonen Lasse var rörande. Och Maria Bonnevie som Astrids mamma är bedövande vacker. Men det är något i relationen Astrid/redaktören som skorrar falskt.

Nej, nu är det snart dags att göra sig i ordning för dagens pass på Kupan.

Adjöken!

Högt uppe på berget... - reserapport 3 och sista delen

För precis en vecka sedan, förra lördagen, hängde och dinglade jag i en korg högt ovanför vinodlingarna vid Rüdesheim. Vid foten av linbanan nere i den lilla staden trängdes en massa människor som alla skulle forslas upp på toppen. - Det går aldrig, tänkte närkingen i mig.

Två storvuxna tyska reseledare tittade sig oroligt omkring: - Var är gruppen? Wo ist die Gruppe?

Men vår grupp höll ihop och matades två och två upp på berget av Paternosterbanan. Där uppe väntade ett ekotempel och ett svulstigt monument, Niederwaldmonumentet, med Germania tronande högst upp, likt Frihetsgudinnan. En bit bort hördes "klippetiklopp" och fram ur skogen kom två vackra körhästar dragandes på en vagn.

De som ville, orkade och kunde tog apostlahästarna ner till staden. Först var det en massa branta trappor och sedan gick man bland vinrankorna. Solen lyste milt och skönt. Ibland snodde man åt sig en druva, de var söta och goda. Efter halva vägen slog vi oss ner och tog en vätskepaus. Ingen dålig rastplats med utsikt över Rhenfloden och byn Bingen och dess vinfält på andra sidan.

Vi har haft en fantastiskt fin vecka, som lämnar kvar många goda minnen att plocka fram när det blir bistert här hemma. Våra tre reseledare, värdinnan Lotta, reseledaren Lars och busschauffören Lasse är värda all uppskattning. De har varit toppen! Omtänksamma, kunniga och trevliga! Vi kunde inte få bättre! Tusen tack!

Idag har Maken och jag gått en sväng i skogen. Se vad vi hittade:

Nu ska det bli svamplasagne, är det tänkt!

Auf Wiedersehen!

Apfelstrudel och Umpa Bumpa - reserapport del 2

Överst: Torget i Bernkastel, Regnpaus för blåsorkestern
Nederst: Vackra hus och torg i Bernkastel, Gröna Moselfloden från bussfönstret, Alfred Posts skylt

Efter två dagar med hett högsommarväder slog det om. Fredagens väder blev som under en normal svensk sommardag, lite grått och lite dugg omväxlande med solglimtar. I år har vi ju inte haft det normalt i Sverige.

Vi bytte flod och bussades över till gröna, sköna Mosel, Maken och jag har ett minne av den söta lilla staden Bernkastel Kues, där vi landade på väg hem från Provence någon gång i forntiden. Då stod ett litet musikkapell på det pittoreska torget och spelade glättig Umpa Bumpa. Torget kände jag igen. Det kantas av vackra korsvirkeshus och i mitten står en brunn översållad med blommor. Men orkestern syntes inte till. Men i grannstaden Cochem satt musikanterna under ett tak och väntade på att regnet skulle upphöra. Vi tog också vår tillflykt till det caféet och inmundigade en smarrig Apfelstrudel till kaffet.

Överst: Druvor som växer på sluttningen ovanför Rüdesheim, Alfred häller upp
Nederst: Vandring från Niederwald till Rüdesheim, Rosévin från Prasser, Rast för trötta fötter, darriga ben och torra strupar

Hemma hos Alfred i Kues bänkade vi oss för en lektion i vinframställning och provning av hans fina viner. Alfred är vinbonde och tillika vice borgmästare och talar dessutom en alldeles utmärkt svenska. Han framhöll naturligtvis Moselvinerna och menade att de var de förnämsta. Medan familjen Prasser, vinodlare i fem generationer i Rüdesheim, menade att Rhenvinerna har den finaste kvaliteten. En nybörjare som jag kände inte någon större kvalitetsskillnad, utan köpte med mig smakprover från båda vinhusen.

Skyltfönster i Bernkastel: You are a Masterpiece! Make art.

Fortsättning följer ....

Tschüss!

Klockspel och tyskt gemüt - reserapport del 1

Överst från vänster: Utsikt från hotellrummet, Drosselgassevimmel
Nederst från vänster: Första middagen på hotellet, Vi checkar in på Hotel Lindenwirt, Servitrisen lagar Rüdesheimer Kaffee

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen...

Ja, så har man varit på resa till Rhen och Mosel, minsann. Jag kan ännu höra den spröda klockklangen som spelade Lorelei-sången och höra sorlet och dragspelsmusiken från gården nedanför vårt hotellrumsfönster.

S och jag äntrade bussen på tisdagen tillsammans med ett stort gäng närkingar. S, som är västmanlänning, blev snart accepterad och assimilerad. Sedan åkte vi buss och färja i två dagar tills vi kom till den söta lilla korsvirkesstaden Rüdesheim vid floden Rhens strand. Vilket trevligt hotell som väntade på oss: Mörkt boaserade väggar, dunbolster, kringbyggda gårdar med kastanj och lind, loftgångar och pelargoner. Och så personalen: Världens vänligaste nattportier, vackra servitriser i folkdräkter...

Överst: En av många riddarborgar, vinfält, tåg och pråmar, Nederst: vimpelspel och liten borg, S beundrar utsikten från Lorelei och vy över Rüdesheim

Den första morgonen på plats steg vi upp tidigt. Efter frukosten spankulerade vi ner till kajen, i god tid före alla andra båtsugna turister från hela världen. Vår reseledare Lars ville försäkra sig om att vi fick bra platser på soldäck. Floden låg spegelblank och temperaturen hade ännu inte stigit till de 31 grader den visade senare på dagen.

Först i kön!!

Bland alla turister från USA, Japan, Kina, Spanien fanns även ett till gäng från Närke. Och bland dem fanns sex vänner från min egen ort. Gissa om det blev glada utrop och kramar.

Sex glada turister från Sydnärke

Det blev en fin tur på floden som kantades av pampiga borgar, korsvirkesbyar och vinfält. På bägge sidor om floden forsade godstågen fram och på själva floden färdades pråmarna med sin tunga last. Den heta sommaren hade gjort att floden blivit smalare och strändernas sandbankar bredare.

Vi steg av alldeles vid foten av Lorelei-klippan och hämtades av busschauffören Lasse, som snirklade oss upp till toppen.

Här står jag på Lorelei-klippan och håller i mig!

Därifrån hade vi en svindlande, hänförande utsikt över den vackra dalgången. Jag övervann min höjdrädsla och gick nästan fram till stupet.

Fortsättning följer...