Opp Amaryllis, vakna min lilla

God morgon!

Jag vaknar som vanligt i ottan och passar på att småprata lite med dig.

Igår var de här damerna och jag till ett av ortens nyförvärv: Herrgårdshotellet. Ja, egentligen är det inte nytt utan det har återuppstått i nygammal skepnad. Nu erbjuder man luncher varje vardag och brunch på lördag. Men caféverksamheten får vänta till sommaren. Så vi var lite för tidiga. Vi fick dock varsin kopp kaffe och en trevlig pratstund i den vackra salongen.

Amaryllisen jag fick från Ve i julas har klämt ur sig ytterligare en blomklocka, en liten sladdis. Den lyser så fint i vintermörkret.

Annars, då? Hur har du det själv?

Må så gott! På återhörande!

Go´gubbe vid sitt första julbord

Inte är det särskilt jullikt utikring men inne på Värdshuset Sommarro är det desto mysigare. Idag har jag och mina exkollegor begått den årliga jullunchen. Idag var sällskapet utökat med lille Oskar, två månader. En riktig liten goding som vi alla slogs om att få hålla!

Ikväll blir det Adventskaffe med Hembygdskören och vår lilla Laxå-kör ska sjunga julsånger.

Full rulle på julfirandet, som ni hör!

Adjöken!

My Valentine

Oj, nu har det gått en hel vecka sedan jag skrev sist. Så jag måste bara höra av mig och meddela att allt bara är bra.

Idag firar vi Alla Hjärtans Dag. Det blev en lunch hos Ghuncha på Björkhagen tillsammans med Maken. Eftermiddagen tillbringade jag med mina trevliga Makedonienresenärer. Som vanligt fick vi några riktigt hjärtliga skratt till kaffet.

Annars så har veckan förflutit med födelsedagsfirande av Ve, Kupanjobb, Hembygdskväll, OS-tittande, dataskärmsinköp mm.

Hoppas att ni också mår bra och firar Valentin ordentligt!

Kram, kram!

Bläckfisk och sjögräs på julbordet

Katten håller sig inomhus dessa dagar. Hon följer intresserat utomhuslivet från insidan fönstret.

Själv vågade jag mig ut idag. Det blev en utflykt till La Stada och det lilla kulturreservatet i Sveriges vackraste stadspark.

Där träffade jag mina kära ex från dokumentationsavdelningen. Vi åt en god jullunch på Café Wadköping, en trappa upp. Julbordet saknade inte något, inte ens bläckfisksallad och sjögräs. Gott!

Sedan blev det hemfärd mot den sjunkande solen.

En insikt

Igår vid fikabordet på jobbet stod det väldigt klart för mig att tidens tand har gnagt på mig. Vi pratade om tävlingar, priser och stipendier i största allmänhet.

Ärtan T berättade om sin eviga envig med sin samBo, de tävlar i allt. En gren är "vem kommer först i vattnet". Hon vinner för det mesta, utom när samBo kastade sig i vattnet i en "icke-reglementsenlig" klädsel, d v s i kalsongerna. - Fusk! tyckte Ärtan T, som har ärvt sina tävlingsinstinkter av en OS-brottande fader.

Nåväl, någonstans i konversationen nämnde jag att jag under en avslutning på gymnasiet fått mottaga Maos lilla röda, som stipendium. Året var väl 1968 och boken helt rätt i tiden. Själv var jag inte så värst förtjust.

Vår fräscha, unga arbetskamrat satte upp ett förvånat ansikte: - Maos lilla röda??? Då insåg jag att det gått en fasligt massa år sedan den examensdagen och att vi, trots att jag i stort sett känner mig jämngammal med fräschingen, har olika referensramar. Det är inte självklart att alla vet vad Maos lilla röda var för något.

Överst ser ni klassföreståndarinnan Gunnel Press, som delade ut stipendiet. Och så här såg "stipendiaten" ut 1968! Vi bär båda två moderiktiga glasögon!

Ha en skön kväll!

Caféliv i Sannerud

På bygatan

Vi hade allt tur med vädret idag. Precis över våra huvuden var himlen blå men runt omkring flockades molnen. Vi tog dock det säkra för det osäkra och satt inomhus när vi fikade på Sanneruds Café. Sockerkakan var fortfarande ljummen och kaffet var nybryggt.

Vi lät oss väl smaka.

Fiket är så charmigt inrett, väggarna är tapetserade med blommiga tapeter och möblerna har en robust och gammeldags stil. Ägarna säljer förutom kaffe och bröd även alster av Lena Linderholm, så här lyser den provencalska solen.

En stund efter att vi kommit hem vräkte regnet ner och åskan gick. Då känns det lite skönt att ha tak över huvudet. Idag har det inte blivit så värst mycket gjort åt utrensningarna. Idag har jag haft semester.

Vill man vara fin får man lida pin!

Det är lördag förmiddag. Solen skiner utanför, men det är kallt, Snart ska Maken och jag gå ut och ta itu med trädgården, ett ständigt dåligt samvete. Nu är det dags att göra den iordning för vintern för rätt var det är så börjar det snöa.

Förra året kom snön den 22 oktober. Det minns jag så väl, eftersom det var "kick-off" med arbetskamraterna. Vi satt i en badtunna med nattsvarta himlen över oss när de första snöflingorna började singla ner. De singlade på rätt kraftigt och när det var dags att återgå till vår lägergård fick vi pulsa fram. Ärtan T pulsade fram i pumps och med en vit badhandduk draperad som en cape runt axlarna. Under skymtade hennes röda bikini.

A pro på arbetskamrater: Igår satt vi runt fikabordet och samtalet löpte på som det brukar. Vi kom in på spikmattor och jag sa att förr i tiden hade man spikmattor för huvudet. Jag kom att tänka på några nätter i min tonårstid när jag sov på papiljotter. Vilken plåga! Ett annat tilltag för att "bli fin i håret" var när mamma värmde locktången i gjutjärn på spisplattan och sedan krusade mitt hår tills det osade bränt. Man var rädd om öronen, så att man inte skulle bränna sig. Jag inser att jag är bra gammal när jag har sådana här barndomsminnen!

Nej, nu har Maken precis gått ut för att sätta igång med höststädningen. Bästa att sluta!

På återhörande!

Galen eller Vårdslös?

På fikarasten kan det komma upp alla möjliga samtalsämnen. Idag ventilerade vi roliga namn.

Gossen här bredvid deltog i VM i Korea. Han är duktig på att springa, men det var hans namn som jag fastnade för: Galen Rupp!

På gymnastiklägret i Malmköping på 60-talet avlades det prov i bl a simhopp från ett högt hopptorn. Publiken satt andäktigt på stranden och beundrade hoppare efter hoppare. Plötsligt basunerades nästa hoppares namn ut genom högtalarna: - Martin Luther Karlsson! Det gick ett sus av förväntan genom folkhopen. Men istället för en knubbig munk i brun, fladdrande kåpa, hoppade en liten spenslig pojkvasker i blå badbyxor. Vad tänkte hans föräldrar på när de döpte honom?

En annan man som har ett lustigt namn är Mr Careless, vår finansdirektör. Inte roligt att ha det namnet, speciellt inte om man handskas med andras pengar!

Man vänjer sig vid det mesta, fast jag tror inte jag skulle vilja heta Rudolf Vunderbaum eller Moussa Koussa. Men vem vet: Kanske skulle en indones eller peruan dra på smilbanden åt mitt smeknamn.

Eder förtrogna

Maggan

Hört på fikarasten

Ibland kan man bli väldigt engagerad och glömma bort var man är. På fikarasten häromdagen berättade K att hon gått på bio med sin man och en kamrat till dem. De såg filmen Kanonbåten San Pablo som tydligen var ohyggligt spännande, med betoning på ohyggligt.

Rätt var det var blev det för mycket för K som reste sig upp och röt ut bland publiken: - Varför gör ni inget? Hennes man ryckte resolut ner henne i fåtöljen igen, tydligt besvärad över sin frus utbrott.

Min man blev också generad över mitt beteende en gång, när vi satt i salongen på Stadsteatern i Stockholm. Vi och några vänner till oss såg IFK Kamraterna, en nog så oskyldig pjäs skulle man kunna tro. Det var bara det att en av rollfigurerna skadade ryggen så svårt att han nog skulle bli förlamad resten av livet. Då började det susa i mitt huvud, jag stoppad in en Tulo i munnen för att tänka på något annat, men hann inte mer förrän jag tuppade av. Tabletten sprätte all världens väg och jag for ihop som en lealös trasdocka. Det kändes mysko att vakna upp igen mitt i en teatersalong. Jag får skylla på att jag var höggravid och att det var mycket länge sedan.

Nej, nu ska jag spurta till körsången. Hasta la vista!