2022-11-24

Så här i slutet av november


God morgon!

Roligt att du ville titta in!

Sedan vi sågs sist så har det fallit rejält med snö. Temperaturen sjönk från sexton plusgrader till några minus. Det blev till att ta fram snöskyffeln igen. 

Jag skyndade mig att fylla på fågelfrö i fågelautomaterna och hängde upp en rejäl fläsksvål i spaljén. Det gillade skatfamiljen. Annars är det gott om talgoxar, blåmesar och en och annan nötväcka.

Julbasaren på Casselgården var en trevlig tillställning. Kompisen och jag hade varsitt bord denna gång, hon sålde sina fina almanackor och julkort och jag hade med mig vår bok om tanterna på Villagatan. Diakonigruppens lotter fick en strykande åtgång och många slog sig ner vid kaffeborden och åt av våra hembakade bakverk. Det blev en bra slant till människor som behöver vår hjälp.



Idag ska jag till tandläkaren. Vad har du för roligt för dig?



2022-11-17

Nu tändas åter ljusen


Nu när novembermörkret är som tätast är det skönt att kommunen ordnar ljuspunkter för oss medborgare. På toppen av Midsommarberget står ortens egna Svamp och lyser, för tillfället i blått och turkost. Men det står väl inte länge på förrän den blir röd som en flugsvamp utan prickar. 

När jag gick förbi torget härom dagen höll man på att sätta upp adventsstakarna på scentaket. Snart är det dags att tända det första ljuset.

Musik är också ett ljus i mörkret. Tivedspôjkera har spelat på Ramundergården för de boende där och det var många som sjöng med när Per klämde i med Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske...

Maken överraskades med ett kraftigt fyrfaldigt leve: Hurra, hurra, hurra, hurra! eftersom han råkade fylla år just den dagen. 

Tyvärr var det inte många som kom och lyssnade på den lysande föreläsningen Örebro - en litterär skattkista igår kväll på Kulturens Hus. Astrid Lindén och Clas Thor berättade om och visade bilder på kända Örebroare, både verkliga och fiktiva. Jag satt som en ljus och njöt av berättelserna och är glad att jag ska få Astrids nya bok i julklapp. Det har Maken fixat!

Ha det så bra,
önskar
Maggan




2022-11-14

Fest

God morgon! Det är en tidig måndag morgon och här sitter jag redan bakom tangenterna. Jag har Frukostklubbens käcka melodi i huvudet:

Innan vi går ut i dagens jobb och spring och skubb
sjunger vi en liten sång i våran Frukostklubb!

Helgen har varit fylld med trevligheter:

På fredagen var det Mårtensafton hos goda vänner. Ingen gås eller svartsoppa på bordet men mängder med läckerheter. Tvärmätt blev man och trevligt hade man!

På lördagen samlades La Famiglia på favoritrestaurangen. Det var första gången som Lilla V gick på restaurang, 12 dagar gammal. Hon låg där i sin babylift och snusade så gott. 


Hemma hos oss fortsatte vi att fira födelsedagar. Farfars finaste present var nog att få hålla Lilla V i famnen. 

Nog med tillbakablickar! Nu ser jag fram emot en måndag med ett välfyllt schema: säsongsavslutning på linedansen, ljusstöpning med diakonigruppen och styrelsemöte hemma hos mig. Det är bara att kavla upp ärmarna!

Ha det gôtt!


2022-11-06

Allhelgonahelg


Allhelgonadagen - en dag då vi tänker speciellt mycket på våra kära som inte finns med oss längre. Det var en minneshögtid i kyrkan igår kväll. Barbro och jag var kyrkvärdar och tog emot en jämn ström med människor som förlorat en nära anhörig under året som gått. Det var inte många platser kvar när vi stängde kyrkporten. Det blev en vacker stund fylld av levande ljus, musik och tacksamhet. 

Tidigare på eftermiddagen träffade Maken och jag vårt tredje barnbarn, Vera, för allra första gången. Söt som marsipan är hon! Och jag fick lyckan att hålla den lilla. Storasyster bjöd på glögg och lussekatter och sjöng  sedan en egen sång till gitarrackompanjemang av pappa Pe och farfar. Det blev en riktig guldstund att minnas länge.

Det är fortfarande milt med många plusgrader, trots att vi redan är inne i november månad. Men det mörknar tidigt. Grannen mitt över fick tända en strålkastare för att se att gräva i rabatterna. Jag har fyllt fågelhuset med solrosfrön. Talgoxarna kom och tittade uppfordrande på mig, så jag förstod att det var dags. 

Sedan har vi firat vår gode vän, A från A-sund, som fyllt jämnt i höst. Det blev en fyrarätters på vår favoritrestaurang. 

Varma hälsningar i höstmörkret!



2022-11-02

Mirakel


Den första november - ett märkligt datum! För just det datumet föddes två av våra tre barnbarn. 

Igår kom den här lilla tösen till världen, mjuk och go och alldeles underbar. Här vilar hon ut i pappa Ps famn. 

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år.
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla.
Okänd poet

För fjorton år sedan föddes vårt första barnbarn, också den första november. Den kvällen skulle det hållas en minnesgudstjänst i vår vackra träkyrka för alla de som gått bort under året. Kyrkan var proppfull med folk. Jag var med i kören och var lite nervös för jag skulle inleda stunden med en solovers. Fem minuter innan jag skulle ta ton surrade det till i mobilen. Jag gick snabbt undan bakom orgelläktaren tog samtalet: - Grattis farmor! sa sonen Joy med tjock röst. 

Jag fylldes med glädje. All nervositet var som bortblåst. Nu kunde jag sjunga ut av hela mitt hjärta. Jag tänkte: - Vilket mirakel! Älskade människor lämnar oss och nya föds in i våra liv.

PS: Nu är de hemma igen och LL har fått träffa sin lillasyster!


2022-10-30

Bus eller godis

Det plingade på dörren. - Äntligen, tänkte jag, och rusade dit för att öppna. Utanför stod sju stycken skräckinjagande monster och ett av dem väste fram: - Bus eller godis? 

- Godis, förstås! sa jag och hämtade vår jätteskål som jag fyllt till brädden utifall att... - Woaw, sa monstren och började gräva i skålen. Nu förstår jag vad som menas med uttrycket "grabbnäve". Granntösen var försynt och nöp sig ett geléhallon när jag höll fram skålen mot henne.

Men det blev en massa godis kvar, som Maken och jag inte kunde låta bli. Aj, aj - inte bra för oss. Vi får hoppas på nytt monsterbesök idag, annars blir det party för tandtrollen.
 

2022-10-23

Ljus i mörkret


Igår fick vi ett kärt besök på eftermiddagen. Ett sådant där spontant, oväntat och alldeles underbart besök. Pe ringde när vi satt och åt en rätt sen lunch och frågade: - Vad gör ni? Kan vi komma över en sväng? Och någon timme senare stod hon i dörren, LL, med ett tandlöst leende. Två framtänder hade ramlat loss, en när hon åt gurka och en när hon en dag senare satte tänderna i en knäckebrödsmacka. 

Några mysiga timmar förflöt med fika, småprat och lek. Jag fick aldrig fram kameran, men det gjorde inget. LL målade av oss, hela gruppen, med farfar i soffan i centrum. Mamma i orange klänning har en rejäl bula nu. Bäbisen kommer om bara några dagar!

A pro på farfar, Maken har nu lagt en småjobbig vecka bakom sig med njurstensoperation och uppföljning. Fredagens besök på USÖ gick väldigt snabbt. Nu hoppas vi på snar bättring.

I en sal på lasarettet - stilla och sterilt väntrum

Annars så har jag varit på Skogskyrkogården och intervjuat inför pastoratets elbesparingsåtgärder i vinter. Ett vackert litet träd stod och lyste mitt i höstrusket. Det hade alla sina gyllne löv i behåll.


Önskar er mycket ljus och mycket värme, tro och hopp!!

2022-10-20

Höstglöd - veckorapport från den lilla galliska byn


God morgon!

Idag är det den tjugonde oktober och frosten biter i gräset om morgnarna. Löven singlar ner från träden och lägger sig i tjocka, prasslande mattor på marken. Jag har några timmars workout framför mig, då jag ska räfsa undan lönnlöven från gräsmattan. Men inte än. Först ska jag på reportageuppdrag för Bodarne-Magazinet. 

Annars har jag "landat" efter den trevliga Tysklandsresan och allt har rullat igång som vanligt. En kväll hade vår föreläsningsförening besök av Ingvar Öhrn som berättade om bakgrunden till ortsnamnen i Närke, mycket underhållande. I Kupan surrar det som aldrig det. Vi har många besök och får in mycket fint att sälja. På bilden i mitten provar en kund en vacker kappa som vi just plockat upp.

En morgon ringde det på dörren och utanför stod en glad man och räckte över en enorm blombukett och en kasse. - Tack för hjälpen inför ESABs 80-årsjubileum, sa han. Lycklig blir man över en sådan gest!

Maken har fått sin njursten bortsprängd i veckan och nu ska det snart kännas bättre för honom.

Det var allt från den lilla galliska byn för tillfället.

Klart, slut!



2022-10-14

Höstsol över Berlin - Tysklandsresan del 3


På fredag morgon, för precis en vecka sedan, sa vi Auf Wiedersehen till vårt hotell i Pretzsch. Herr Morgonstjärna, f.d. hotelldirektören, gav oss en färdknäpp och vinkade av oss med en tår i ögat. Han hade för dagen bytt ut Martin Luther-mössan mot en tomteluva. 

Vi satte kurs mot Berlin, tio mil norrut. Att Berlin är en storstad (snart 4 miljoner invånare), det märktes genom att trafiken tätnade allt mer till att stå helt still. Det blev "stau" på grund av en olycka och vi blev en och en halvtimme senare än planerat.

Men i Berlin väntade en svensk guide på oss och hann visa oss runt, både till fots och per buss. Himlen var knallblå och träden i alléerna och parkerna skiftade i gult, grönt och rött. Vi hälsade på Marx och Engels, gick igenom Brandenburger Tor, såg resterna av Muren, som nu målats i regnbågens alla färger, och gick igenom minnesmärket för Förintelsen. Detta monument består av 2711 st mörka betongpelare i olika höjd och bredd som står med en meters mellanrum på 19000 kvadratmeter stor yta. Det kändes kusligt att gå igenom området och skönt att vara ute på andra sidan.

Lunch åt vi hos Jens på Gasthaus Krombach. Vi fick husets specialitet: currykorv med frites. Och sedan var det dags att lämna Berlin bakom oss och anträda hemresan.

Överst vä: Jag och resekompisen på bussen Överst hö: Vi stävar in mot kaj
Nederst vä: Vi väntar på att få gå ombord i Kiehl, Nederst mitten: Solen går upp vid söndag frukost Nederst hö: Tössestugan, en röd, rar stuga med vita knutar, blev stället för resans sista lunch

Hemma igen och ute ur resebubblan. Tack Anders, Per, Ingalill och Bengt och alla fina resekompisar förstås för en härlig resa!


2022-10-12

Besök hos sorberna - Tysklandsresan del 2


 Det blev en del farande på vattenvägar också, under vår Tysklandsresa. Under torsdagen besökte vi Spreewald, ett område där floden Spree har delat upp sig i 150 mil av smala kanaler, kors och tvärs under frodig vegetation. Här har det slaviska folket sorberna bott sedan tidig medeltid och språket sorbiska räknas som minoritetsspråk i vissa kommuner. Som Västeråstjej kände jag mig lite hemma här, där deras stora specialitet är att lägga in gurka.

Det var mycket fridfullt att glida fram på vattnet. Det var tyst, så när som på plasket från ekollonen och  kastanjerna som föll i vattnet när det släppte taget om grenarna. En stark man drev båten framåt med en lång stör. Hade han haft randig tröja och halmhatt, så hade man känt sig som i Venedig. Mitt i labyrinten av vatten och grönska låg värdshuset Wotschofska, där vi fick veckans godaste lunch: gulasch. 

Dagen innan kajkade vi runt på sjön i Wörlitz-parken. En ung man fick träna sina armar när han rodde runt sexton turister i taget. Här fick vi se hägrar, svanar och änder. Men vänta! De där änderna låg ju onaturligt stilla trots att vi kom riktigt nära. Och var de inte lite väl solblekta? Jo, den unge mannen medgav flinande att änderna var av plast, men att många turister blev lurade och fotade dem i tron att de var riktiga.

Riktigt gott var det att avsluta sjöturen med en våffla med körsbärssylt, glass och grädde.

Sjön suger!

Fortsättning följer.


2022-10-11

Gäster hos Luther och hans fru - Tysklandsresan del 1

Wenn jemand eine reise tut, so kann er was erzählen, diktade skalden Matthias Claudius en gång, och jag ska berätta lite om vad vi fick vara med om på vår bussresa i förra veckan. Efter två och ett halvt år skulle jag äntligen få komma ut och se mig omkring i Europa igen, denna gång i en del av Tyskland där jag aldrig varit; de östra delarna Brandenburg och Sachsen-Anhalt och miljonstaden Berlin. 

Med på resan var ett trevligt gäng pensionärer (en av oss hade fortfarande långt kvar till pensionsåldern men var väldigt trevlig för det). Vi blev upplockade efter vägen och Per som rattade bussen fick snirkla sig igenom diverse små orter i Närke och Värmland innan vi blev fulltaliga. Anders på Komfort Resor var vår excellenta reseledare och till sin hjälp hade han Karlstadparet Ingalill och Bengt, som stod för allt mys och pepp. 

Min reskamrat var B-I, en vän jag delar många intressen med, inte minst musiken. Vi tycker att det är roligt att sjunga och B-I är en överdängare på att lägga till en andra stämma. Och när det var musikquiz på båten, då satt vi på första parkett, både på resan dit och på resan hem.





När bussen rullade av färjan i Kiehl hade vi en bra sträcka framför oss. Vi åkte först på motorvägar, förbi enorma solcellsparker och vindsnurror så långt ögat nådde. Så småningom kom vi in på idylliska småvägar, alla vägar var asfalterade hur små de än var. Eftermiddagssolen lyste in mellan bokskogens stammar. Löven lyste som guldpengar.

Innan vi kom till vårt efterlängtade mål, hotellet i Pretzsch, så skulle vi prompt åka och titta på en sten. - Varför det nu då, nu när vi var trötta efter resan, tänkte jag. Men det visade sig att vid stenen väntade en skepnad med lång svart kappa och svart mössa. Visst var det väl Martin Luther? Där stod han och hälsade Willkommen och delade ut schnaps med sitt porträtt på etiketten. Och på stenen stod det inhugget "Vår Gud är oss en väldig borg" (fast på tyska förstås).



Nästa dag åkte vi in till pittoreska Lutherstaden Wittenberg. Det var där Martin år 1517 spikade upp sina 95 teser och grundade på så sätt protestantismen. 
Överst vänster: Vår grupp anländer till staden. På väggen på ett av de vita husen i bakgrunden stod det att Karl XII hade bott över här. Överst höger: Det vackra torget med Sankta Maria-kyrkan i bakgrunden. Där vigdes Martin och Katharina och där döptes sex av deras barn.
Nederst vä: Fru Luther, Katharina van Bora. I mitten: Vackra gårdar, längst därinne en Trabant Nederst hö: Luther själv

Fortsättning följer...



2022-10-01

Vilket åttioårskalas!!!

Kön för insläpp, Askersunds Manskör i guldvästar och landshövding Maria Larsson på scenen, kompisarna Jonny Jangdin och Arvo Köster, ESAB från ovan med Albins lyft, Birger och Ingrid Titusson - ett kärt återseende efter efter 30 år

Vilken höjdardag det blev idag, dagen då ESAB i Laxå firade 80 år med Öppet Hus. Det var den första oktober 1942 som Elektriska Svetsningsaktiebolaget startade sin verksamhet i vår lilla kommun och sedan dess har mycket vatten flutit i Laxån.

Kön ringlade sig jättelång utanför porten, man skulle kunna tro att det var rockkonsert på gång. Under tiden kunde man prata med kögrannarna eller beundra de som vågat sig upp i korgen till Albins lyftkran för att få sig en överblick. Men efter en halvtimme hade jag passerat porten utrustad med karta, program och korv- och kaffekuponger. 

Oj så många välbekanta ansikten i vimlet. En del hade jag inte sett på mycket länge. Så roligt att få ses igen och prata minnen. Vissa av oss var mer intresserade av att se svetsmaskinerna och svetsutrustningarna. Andra studerade bilderna på den historiska utställningen extra noga.

För trettio år sedan var det Tage Schölin och jag som höll i den historiska utställningen och hamnade i Nerikes Allehanda.

Den sista november är det tio år sedan jag gick i förtidspension efter 33 roliga och omväxlande år. ESAB har gett mig många goa vänner och jag har fått lära mig så mycket - så här i backspegeln ser jag att jag inte kunnat haft en bättre arbetsgivare.

Tack till er som ordnade med denna höjdardag, Marie, Yvonne, Håkan, Susanne med fler! Den blev kanon!!!


2022-09-20

Hälsning från den "lilla galliska byn"


En knippe fina dagar har vi fått så här i mitten av september. 

Lördagen

I lördags åkte vi äntligen ut med bilen en sväng till skog och sjö. Vi tog den lilla turistvägen längs Undens strand. I änden av sjön hade ett stort gäng slagit läger och höll på att förbereda lunchmaten. Det rykte ur grytorna och en schäfer sprang glatt mellan folket, som spände upp tältdukar till skydd för brisen från sjön. "Vår" vildapel lite längre fram längs vägen dignade av både röda paradisäpplen och inympade gula äpplen. Jag plockade av lite för att ha till moset till julskinkan.


Vid Röa Broa tog vi fram kaffet och limpsmörgåsarna. Markägaren höll på att rensa ur sin skogsdunge med en liten skotare. Det doftade av friskt trä och kåda. Vi fick en lång pratstund med honom och hans fru, de skulle till kolmilan och smaka på årets kolbullar om en stund. Själva plockade vi med oss kantareller och Karl Johan-svampar, som sedan dess blivit till några omgångar varma mackor.

Söndag

Solen lyste milt när jag gick ut genom kyrkporten. Pe ringde och undrade om vi hade något för oss eller om de kunde komma över en stund. Jippieee!!

Hon, som snart ska bli storasyster och som jag ännu kallar Lilla Lila (LL), plingade snart på dörren. Snart befann sig LL och jag och en hög med gosedjur på övervåningen, medan hennes pappa och farfar hjälptes åt att laga farfars specialitet, den spanska grytan. Mamma Em fick vila sig en stund. Bäbisen i magen börjar bli tung att bära på.
Till vänster: LL som farmor vill att hon ska posera Till höger: Som hon helst vill se ut

Jag läste Astrid Lindgrens Jag vill också ha ett syskon för henne. Ilon Wiklands bilder är underbara, men LLs reflexion var att det var väldigt rörigt i rummet. Och det kan man ju hålla med om.

Måndag


Klockan åtta på måndag morgon fick samfällighetens garageplan en ansiktslyftning: Nytt grus som packades till och slätades ut så att vi slipper kliva rakt ner i stora pölar när vi går ur våra bilar under kommande regnvädersdagar.

Efter ett pass line-dance, svettigt och roligt, knäppte jag på TVn och såg utsändningen från drottning Elisabeth II:s begravning i London. Vilket skådespel! Medeltida väktare i röda dräkter, 142 blåklädda  matroser som drog katafalken med kistan med riksregalierna och rosor, säckpipeblåsare och gosskör, trumpetare, kungligheter, politiker, präster i vackra mässhakar och massor med vanligt folk längs paradgatan. Jag tyckte lite synd om de unga männen som bar kistan upp för trappen och in i Westminster Abbey och sedan så småningom ut igen. Måtte ingen snubbla!! Tänkte jag och det gick ju bra.

Fotade TV-bilden

Septembersolen lyser idag med! Får nog gå ut och röja lite i trädgården.

Ha det!



2022-09-16

Bara en enda ros


 En "late bloomer" har slagit ut mot bodväggen. Jag tänker på Povel Ramels textrader: 

Bara en enda ros på ett evigt klänge, 
så är livet, trist varar länge. 
Men underbart är kort, alldeles för kort.

Och så härom dagen när jag var på hemväg och nästan framme, fick jag en vacker syn. Snabbt stannade jag bilen och hoppade ur och tog en bild, som får symbolisera nästa vers. För sekunden efter jag tagit bilden, gick solen i moln och förändrade stämningen totalt.


Följer du ödets väg genom dunkla gränder?
Når dig solen en glimt i sänder? 
Ty, underbart är kort alldeles för kort

Livet börjar återgå till det normala igen, efter valkarusellen och efter krassligheter. Jag har gjort några pass på Kupan, träffat vänner, berättat om resan till Normandie och Kanalöarna på Föreläsningsföreningen. Och så har jag skördat vindruvor från den tjugoåriga vinstocken på husets baksida. Men jag struntade i att trampa dem, denna gång, de fyllde knappt fotbaljan. 😉


Det gäller att ta tillvara alla de fina stunderna:

Men fort innan de flyr bort
Underbart är allt alldeles för kort

2022-09-11

I valet och kvalet


 Det var ett evigt debatterande denna vecka. Valdebatter på varenda TV-kanal, på torget flera dagar i rad. Tidningarna flödar över av åsikter från höger och vänster. Skyltar med kända nunor är planterade efter vägarna. Och så står det med stora svarta bokstäver: Idag går Sverige till val! på första sidan på dagens tidning. Vem kan ha missat det? Nej, det ska bli väldigt skönt när valet är över. Själva gick vi och gjorde vår medborgerliga plikt i fredags på Kunskapens Hus. Och vi behövde inte legitimera oss!

Det går fortfarande trögt för mig efter covid-sjukan. Får sätta på autopiloten och bara försöka köra. Men igår var det trevligt att få ha kaffegäster vid köksbordet. Hade till och med åstadkommit en äppelkaka, en klapp på axeln får jag ge mig själv.

Syster S har varit och besökt Seglora, där vår farmor Agnes växte upp. Farmors far var lärare i den gamla kyrkskolan och klockare i Seglora kyrka, den som flyttades till Skansen och blev en välkänd bröllopskyrka. Här står en av farmors fem systrar tillsammans med mamma Emma och pappa Bengt. Och tänk det var några som berättade för syrran att minnet av familjen Mellander lever kvar på orten, speciellt minnet av skolläraren. Hoppas att det är goda minnen.

Farmors poesialbum finns kvar och jag bläddrade försiktigt i det igår kväll. 

Till Agnes på julafton 1899 från Ester står det med vacker handskrift på första sidan. Och några blad längre in skriver vännen Ruth:

Tro ej ytan! Troget sträfva. 
Blott till ljus och harmoni! 
Det är målet för att lefva. 
Målet för att lycklig bli!

Det var väl en fin uppmaning! Jag tror jag ska sträva på lite till!

Ha det!


2022-09-06

Här igen


Jag börjar så smått komma ut ur min bubbla. För tre veckor sedan fick jag en rejäl smocka av Covid, men nu börjar livet så smått komma tillbaka. Jag har hållit mig inomhus för det mesta, men gjort några små utbrytningar. Jag tog en liten sväng till skogen och kom hem med gula fina kantareller, lagom till varma smörgåsar på kvällskvisten. 


Det har blivit en hel del läst och så har jag provat att lyssna på ljudbok för första gången. Jag valde Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, mycket fin skildring av livet som hembiträde i Stockholm på trettiotalet. Och nu har jag laddat ner fortsättningen, Värma händer.

Ute mognar vindruvor och tomater. Jag och Robban, vår flitige gräsklippningsrobot, var ute i trädgården igår. Det blev en rensat en del, men jag kände att krafterna tröt snabbt. Det är svårt att hålla jämna steg med ogräset.


Önskar er sköna septemberdagar!

2022-08-25

Tryckt på pausknappen

Ett litet livstecken bara. Det har varit tyst från mig länge och det beror på att vi drabbades av en rejäl förkylning. Maken skulle ha åkt in på operation i måndags, men var tvungen att avboka den hett efterlängtade tiden. Sjuksköterskan på 1177 sa: - Som du låter kan de inte operera ändå. Så surt!

Själv drabbades jag av en riktig "mansförkylning" med feber i tre dagar, rinnsnuva, huvudvärk, hosta, ont i halsen. Eländig kände jag mig! Maken slapp feber och blev snabbare kry. 

Idag är jag lite bättre, men inte helt. Och idag kommer det beställda covid-testet, så får jag se om det var något annat än en vanlig förkylning.

Solen skiner utanför fönstret. Sensommaren ger allt den har. Livet pågår för fullt, men jag har tagit en liten time-out.  
 

PS: Jodå, det var covid-19 jag råkat ut för! Inte undra på att jag kände mig eländig. Nu håller jag mig undan till på måndag. Men måste hämta beställda matvaror på ICA för allt hemma är slut. Men jag slipper gå runt i butiken och smitta folk, i alla fall.

PS 2: Lyckan är att ha goda vänner! En av dem hämtade mina tre tunga matkassar och körde hem dem till oss! Tack, Bosse! Du är guld värd!

2022-08-15

Marknadsgummorna gick igen


Uj, uj så många hembygdsmarknader det finns att besöka just nu. Maken och jag var engagerade i söndags båda två, men på var sitt håll. Maken försvann norrut för att spela med Tivedspôjkera på Larsmäss i Järnboås. Jag åkte söderut, förklädd till tant Viola, för att tillsammans med tant Rosa vara marknadsgummor i Dammtorp på Tivedsdagen. 

Det märktes att hembygdsmarknaden i Tiveden var efterlängtad. Det strömmade till folk från när och fjärran för att titta på när linet bereddes, spånet hyvlades och järnet smiddes. Det åts ostkaka och varmkorv medan man lyssnade på Två tjejers fräsiga scenshow. 

Värmen steg undan för undan och de flesta sökte sig till skuggan. Det var nog extra svettigt för Norra Vätterns folkdanslag som sist i programmet skuttade runt i sina tjocka dräkter. Vilken prestation!

Själv bytte jag om (inte i en telefonkiosk som Stålmannen) från ljusblå långkjol och basthatt till byxkjol och rattade bilen hem genom de djupa Tivedsskogarna hem till Maken som också haft en bra dag.


Ha det!!

2022-08-11

Tvära kast


Den här synen hade jag framför mig igår när jag körde hem från Karlskoga igår kväll. Bilden har jag lånat från nätet. Det var ingen större idé att stanna och fota med min mobil, då skulle månen ha blivit som ett nålstick bara.

A pro på nålstick. Maken kändes sig inte helt OK när vi kom hem från vår lilla Tivedsrunda under några timmar på onsdagen. Vårdcentralen hade rått honom att åka till akuten om han kände så, eftersom han har njurproblem. Så vi beslöt oss för att köra till närmsta akutintag, dvs Karlskoga. Där blev han omhändertagen på alla sätt. Man tog tempen, kollade covid, tappade fem rör blod, gjorde en infart, tog pulsen, kollade dränaget allt medan lilla frugan tittade på. Man beslutade att ta honom till USÖ för att under natten byta dränaget. Så iväg rullades Maken och jag klev ut i den varma augustikvällen och rullade själv söderut. Idag är han hemma igen och mår bra.

Tänk vad fort det skiftar, från stilla vatten och barrskogsdoft till en sal på lasarettet!

Lunchen utanför Tiveds Lanthandel igår var utsökt: Abanica av Pata Negra-gris med örtmarinerad zucchini, mojo rojo-salsa och rostad scharlottenlök. Gott! 

Den turen fick bli vår minisemester för i år!


PS: Träffade på ett skogsrå i skogen, hon var nog urholkad i ryggen också. Inte undra på att folk trodde på skogsfrun när de såg en sådan här formation i skumrasket.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...