Vad som kan gömmas i en gammal chiffonjé

Morfar Sven omgiven av oss systrar och kusin Rut till höger

Jag har ärvt en gammal chiffonjé. Den står sedan många år i det rum vi numera kallar biblioteket. I den ryms en stor del av släktens historia. Där finns farfars tjocka fotoalbum, farbror Göstas predikningar på rullband, pappa Olles fjällkartor, Mormor Britas album, Mamma Barbros teckningar, dopbrev, dödsannonser, födelsedagsadresser, telegram, brev och vykort...

Det här brevet kom till farfar från brodern som emigrerade till Amerika.

Härom dagen trillade det ut ett visitkort från en av smålådorna, när jag letade efter något. Det var morfar Svens visitkort. På baksidan hade han skrivit en dikt med sin karaktäristiska handstil:

Detta sallsamt underbara

ännu ingen skåda fick

hur en blomma första gången

öppnar sig för solens blick.

Men jag tänkt förvisst det liknar

vad som tyst och stilla sker

när en själ till sist får vingar

för att aldrig fängslas mer.

Idag för 102 år sedan

Idag, den 16 december, för 102 år sedan föddes den här kvinnan. På bilden så strålande glad framför ett bord fyllt med lysningspresenter. Hon skulle snart gifta sig med mannen hon träffat på en promenad med Skid- och Friluftsfrämjandet. 
 

De gifte sig i Ängsö kyrka utanför Västerås. Med på bilden är deras syskon och lille syskonbarnet Sverre. Kronan hamnade lite på sned och det kom både sol och regn i den, berättade mamma Barbro. För det var hon som blev min mamma, vilken tur jag hade!!

Här sitter hon och jag och en för mig okänd kvinna utanför restaurangen uppe på Vattentornet i Västerås. Två tanter i hatt och handväska spejar ut genom fönstret mot fotografen/pappa. Bilden andas 50-tal och sol och sommar. En favoritbild!

Tack mamma. Jag tänder ett ljus för dig ikväll!

I valet och kvalet

 Det var ett evigt debatterande denna vecka. Valdebatter på varenda TV-kanal, på torget flera dagar i rad. Tidningarna flödar över av åsikter från höger och vänster. Skyltar med kända nunor är planterade efter vägarna. Och så står det med stora svarta bokstäver: Idag går Sverige till val! på första sidan på dagens tidning. Vem kan ha missat det? Nej, det ska bli väldigt skönt när valet är över. Själva gick vi och gjorde vår medborgerliga plikt i fredags på Kunskapens Hus. Och vi behövde inte legitimera oss!

Det går fortfarande trögt för mig efter covid-sjukan. Får sätta på autopiloten och bara försöka köra. Men igår var det trevligt att få ha kaffegäster vid köksbordet. Hade till och med åstadkommit en äppelkaka, en klapp på axeln får jag ge mig själv.

Syster S har varit och besökt Seglora, där vår farmor Agnes växte upp. Farmors far var lärare i den gamla kyrkskolan och klockare i Seglora kyrka, den som flyttades till Skansen och blev en välkänd bröllopskyrka. Här står en av farmors fem systrar tillsammans med mamma Emma och pappa Bengt. Och tänk det var några som berättade för syrran att minnet av familjen Mellander lever kvar på orten, speciellt minnet av skolläraren. Hoppas att det är goda minnen.

Farmors poesialbum finns kvar och jag bläddrade försiktigt i det igår kväll. 

Till Agnes på julafton 1899 från Ester står det med vacker handskrift på första sidan. Och några blad längre in skriver vännen Ruth:

Tro ej ytan! Troget sträfva. 
Blott till ljus och harmoni! 
Det är målet för att lefva. 
Målet för att lycklig bli!

Det var väl en fin uppmaning! Jag tror jag ska sträva på lite till!

Ha det!

Bin och knott

 Vi har finfrämmat. Syster o systerson är på besök och vi har gjort en liten rundtur i grannskapet. En solig dag besökte vi Viby, där mormor Anna Medin var småskolefröken. Byn är nog sig tämligen lik, men linåkern som sträckte ut sig som ett böljande innanhav var ny i mina ögon. Har man odlat lin där förut?

Mormor Anna Medin från Skultuna stående.

Bina surrade högljutt i de stora lindarna runt kyrkogården. Det får mig att tänka på vad mamma sa: I Viiby säger man att biiina biiits, men det gör de fällan inte. De stiiicks!

Under en kvällspromenad till Smeddammen upptäckte vi en simmande bäver, som klöv den blanka vattenytan.

Igår lyssnade vi på Tivedspôjkera som spelade i Dammtorp. Tyvärr hade knotten hittat dit också. De sticks också!

Long time no see

Fjärde gången gillt! Äntligen kunde släktträffen hållas på den uppländska slätten, efter att den fått ställas in gång efter annan. På det svartvita fotot samlas vi kusiner runt morfar julen 1954. Flickan med rosett i håret är kusinen längst till vänster på den undre bilden. Den blyga lilltjejen bredvid henne, det är jag det. Till höger om morfar sitter killarna som höll i årets träff, 67 år senare.

På några timmar hann vi dra många släktanekdoter, påminna varandra om vår gemensamma historia, minnas våra dagars upphov. Allra roligast var att få återse min stilige morbror Bengt 93 år, mammas lillebror, som bott halva sitt liv i USA. Sist jag såg honom var i slutet av 70-talet. 

Att jag tog med mammas fotoalbum blev uppskattat. På den här bilden sitter morbror Bengt i sanden med familjen i bakgrunden. Morfar läser tidningen (notera badklädseln).

Storasystrarna passar Bengt en solig dag på badstranden för över nittio år sedan.

Buffébordet stod uppdukat i kusin Torbjörns och hans fru Lenas kök. Sedan satt vi länge i salongen och åt och pratade. Här har jag blandat bilder från olika tillfällen igen. Flickorna längst upp till vänster är de samma som sitter på bilden längst upp till höger, några år senare. 

Kaffe, äppelkaka och samvaro - en fin eftermiddag fick vi!

Maken passade även på att träffa sin storasyster, som ju också bor i Uppsala, medan vi ändå var i trakten. Glada, nöjda och fullproppade med intryck satte vi oss i bilen och åkte västerut mot solnedgången. 

Tack för denna dagen!

Ett liv bakom katedern - Elsie minns

Min svärdotter Em och jag har en idé om att skriva om kvinnor och deras liv och villkor. Det kanske blir en egen webbplats så småningom, men tills dess publicerar jag min första artikel här, den om Elsie, som pappa Olle träffade när mamma Barbro gått bort i cancer. Elsie har betytt mycket för oss alla i familjen.

I en ljus och luftig lägenhet högst upp i seniorboendet i Västerås bor Elsie, 98 år. Hon har en härlig utsikt över björkkronorna. I hennes fönster och på den inglasade balkongen trivs och trängs pelargonerna. Pandemiåret 2020 har varit en prövning för den sociala och utåtriktade Elsie. Nu har hon äntligen fått sin första vaccinspruta och väntar den andra om några dagar.

Det får jag höra när jag ringer för att prata lite. Elsie har funnits i mitt liv i fyrtio år och har alltid varit en kvinna som jag har sett upp till och inspirerats av. Nu skulle jag vilja att hon berättar lite om sitt liv och sitt yrkesval som en representant för generationen före min egen.

- Skulle jag välja yrke igen, så skulle det ändå bli lärare, säger Elsie och minns tillbaka på sina år bakom katedern. Det är nog umgänget med alla trevliga elever som gjort att jag har blivit så här pass gammal. Jag kan faktiskt inte minnas en enda bråkstake eller att jag någonsin tyckte att det var besvärligt.

Lekte skola

Ända sedan Elsie var en liten flicka hemma på prästgården i Svarteborg i Bohuslän, har hon vetat att det var lärare hon ville bli. Hon lekte skola med sina yngre syskon, Birgit och Stig. De första skolåren blev barnen undervisade i hemmet av guvernanter. Det var först i fjärde klass som Elsie började på en flickskola i Uddevalla. Hon och syster Birgit bodde i egen lägenhet och mamma Gurlie och deras hembiträde turades om att hushålla åt flickorna.

Förbjudna steg

Trots att den något stränge pappa prästen förbjudit all dans, så behärskade Elsie redan stegen i foxtrot när hon kom till Uddevalla. Hon hade nämligen passat på att ringa en dansant väninna, när det skulle bli dansmusik på radio och när pappa, så lämpligt, var på hembesök hos någon församlingsbo.

Klivet ut i vuxenlivet

I Göteborg i andra ring på gymnasiet träffade Elsie Göte, som så småningom skulle bli hennes man och far till de två sönerna. Men innan de bildade familj blev det studier på bland annat Handels, där Elsie läste företagsekonomi och matematik. Paret mellanlandade i Skåne innan de slog sig ner i Västerås.

Under småbarnsåren var Elsie hemma, men det fanns alltid en längtan ut till arbetslivet. Hon minns sina tårar, när Göte åkte iväg för att undervisa extra på studieförbundens kvällskurser. Där satt hon och ammade sin lille son, medan mannen alltid var på språng mellan sina olika uppdrag.

På rätt plats i livet

Elsies huvudsakliga arbetsplats blev Karlforska Gymnasiet i Västerås, där hon undervisade främst i företagsekonomi, men även i matematik. Hon var en mycket respekterad och uppskattad lärare, både bland elever och kollegor. Hennes humor, förmåga att lyssna och intresse för sina elevers utveckling och framsteg är det många som vittnat om.

- Det kändes tomt att gå i pension, säger Elsie. Men som tur är har jag fortfarande kontakt med flera kollegor, nu under pandemin endast per telefon förstås.

Jag undrar vad hon skulle råda en ung kvinna på väg ut i yrkeslivet? - Det är svårt att råda någon, säger Elsie. Jag kan bara konstatera att läraryrket var rätt för mig.

Tack, Elsie, för pratstunden. Jag ser fram emot när vi får ses igen uppe hos dig bland björkkronorna.

Vårspaning, grävskopor och nya gardiner

Hör ni, det är vår på Närkeslätten! Kastade mig iväg på vinst och förlust i min lilla bil. Utflyktsnerven drog och vädret var milt och skönt. Maken höll på med annat, så han stannade hemma. Jag tog en liten väg som jag inte kommer ihåg att jag åkt på tidigare, förbi små boställen och stengärdsgårdar. Vägen var smal, så det gick knappt att mötas, men jag mötte bara en enda bil.

Kom ut på gärdena där sångsvanarna spatserade omkring på potatisåkern. Stannade bilen och luften fylldes av lärkans drillar. Några hästar stod och glodde på mig, undrade väl vad jag gjorde där.

Fortsatte till Viby där jag strosade runt på kyrkogården. Tänkte på min mormor Anna som var småskolefröken här för 100 år sedan och som bodde i huset bredvid skolan. Här måste hon ha gått, tänkte jag, och det kändes lite märkvärdigt att vi säkert trampat samma väg.

Bilden bredvid är tagen av fotograf Alfred Hermansson, Laxå & Porla, står det. Mormor står till höger.

Det blev bara några år i trakten innan hon flyttade tillbaka till Västerås och gifte sig med sin Sven.

Jag fick aldrig träffa mormor Anna, som dog i barnsäng när mamma bara var 3 år gammal. Däremot fick jag träffa mormor Rut, morfars andra fru, som var den som tog hand om de tre barnen och gav syskonen en lillebror. 

Blått är flott tycker jag och det märks kanske. Nu har jag skaffat ny gardinkappa och nya kuddfodral till vardagsrummet. Jag tog till för dåligt när jag köpte 3 meter av gardinkappan på nätet (Sovtex), men då beställde jag genast en bit till och vips täcker den hela fönsterbredden.

Så har jag varit lokalreporter igen, när kommunalrådet fick sätta sig bakom spakarna på en grävmaskin inför bygget av en ny väg.  - En pojkdröm gick i uppfyllelse, sa han lite spakt. - Det var rätt nervöst, medgav han.

Hoppas att ni har det bra. På måndag får Maken sin första vaccinspruta! Jipee!

Vad lite puts kan åstadkomma!

En gråmulen sommardag passade jag på att putsa mina silverljusstakar som jag fick när jag gick i pension. De behöver putsas rätt ofta. Av bara farten putsade jag mässingsljusstakarna från Skultuna, mässingsfatet som Pe fört med sig från sin Asien-tur och den stora bucklan i tenn. På den står det graverat:

Edvard Lindskog 

med tack 

för lång och trogen tjänst 

vid Svedvi Skolor

Edvard var min farfar, som var folkskollärare vid Amsta Skola i Svedvi socken mellan Hallstahammar och Kolbäck. Han föddes 1878 i Karlskoga på gården Stenbäcken och dog 1948, tre år innan jag föddes. Tråkigt att jag aldrig fick träffa honom.

Här poserar hela familjen Lindskog hos fotografen i Kolbäck. Farfar Edvard, storebror Gösta, lillebror Olle (min pappa) och farmor Agnes. Det slår mig när jag ser det här fotot att barnbarnet LL och Olle är ganska lika!

Här är farfars skolbarn samlade framför Amsta Skola. Farfar står längst bak med hatt och Gösta sitter längst fram, trea från höger. Pappa berättade att Tore Skogman kom fram till honom på en semesterresa en gång och berättade att han haft farfar som lärare.

Olle var ett riktigt litet busfrö, det har han själv berättat. Här sitter han flinande i mitten med korslagda armar. Tänk, flickorna är klädda som Madicken, hela bunten, och en del pojkar har klätt upp sig i sjömanskostym.

Vi har många lärare i släkten, både farmor och farfar var lärare och mormor Anna, som undervisade i Vretstorp, Viby och Tångeråsa innan hon "stadgade" sig och blev fru och mamma i Västerås. Farmors pappa var lärare och klockare i Seglora och farbror Gösta var folkskollärare innan han skolade om sig till präst.

Här är farbror Gösta och hans klass i Bromsbo skola utanför Ängelsberg. Är det någon därute som känner igen sig, månne? Här eleverna klädda i stickade pullovrar och koftor, äppelknyckarbyxor och klänningar. Jag minns att jag fick vara med en skoldag då pappa Olle vikarierade för sin bror. Vi sjöng "Gå upp och pröva dina vingar" och "Ann-Katerine öppna din dörr" för full hals. Men bilden ovan är tagen mycket tidigare än så. Fotografen var farbrors gode vän Sven Gillsäter.

När jag letade bland alla bilder kom det här brevet fram, avsänt den 11 juli 1928. Brevskrivaren var farfars äldste bror August, som flyttat till Minneapolis i USA för att söka lyckan. När han skriver är han precis mellan två jobb, som järnvägsbyggare. Han kom aldrig tillbaka till Sverige, utan omkom i en arbetsplatsolycka.

Ja, så kan det bli när jag städar. Rätt var det är flyter det upp minnen från gångna tider och jag är bara tvungen att ta tag i dem.

Nu doftar det gott från köket. Jag har bakat en banankaka för att ta reda på två bananer som började lite väl mogna. Blir väl bra till kaffet imorgon, då kommer barn och barnbarn.

Ha det!

Fyra bröllop

Idag är det nog många som firar bröllopsdag. Så här såg det ut för oss för 47 år sedan:

Det var också en mycket varm sommardag. När vi väntade på att åka iväg till Badelunda kyrka utanför Västerås försökte jag svalka av mig framför kylskåpet. Syster S och Bästisen var tärnor och allt avlöpte mycket väl.

Mamma och pappa gifte sig också på midsommarafton. Det var i Ängsö kyrka och här står de med sina syskon och syskonbarnet Sverre. Mammas storebror Sven, storasyster Anna-Greta och lillebror Bengt och pappas storebror Gösta. Sverres äldsta son Jesper var med på vårt bröllop, som liten knatte.

Här är ett annat brudpar, min farmor Agnes och farfar Edvard. Visst är de stiliga? De träffades i Seglora kyrka, när den låg på sin ursprungliga plats och inte på Skansen. Agnes sjöng från orgelläktaren och Edvard blev förälskad i hennes röst, innan han ens hade träffat henne. Så säger familjelegenden.

Och idag firar detta vackra par 60 år som gifta! Diamantbröllop på min ära! Det är Makens syster och svåger (han har precis fyllt 90 år) som höll sitt bröllop 1960. Grattis!

Bil och båt, förr och nu

Jaha, då åkte bilen iväg igen per bilambulans. Igår kväll blev den hämtad och forslad till närmaste vårdcentral för bilar. Vi får se om de kan få rätsida på startproblemen.

Själv gör jag ett litet uppehåll i städandet, det är ju ingen favoritsysselsättning precis. Roligare är det med bilder. Igår, när jag stod på huvudet i pappas gamla chiffonjé igen, hittade jag ett helt underbart gammalt album. Här är två smakprov:

Familjen Lindskog får fint besök år 1921 till Amsta Skola i Svedvi socken. En riktig automobil, farfar Edvard ser ut att mysa där på trappen. Farbror Gösta har slips och skolmössa. Farmor Agnes ler välkomnande, men pappa Olle, 5 år, är mer intresserad av fotografen, liksom den lille gossen i bilen.

Är inte det här en helt underbar bild? Jag tror att det är farmors syster Anna som poserar med ett ångfartyg i bakgrunden. Kan det vara Freja av Fryken, tro? Året är i alla fall 1920.

Nej, plikten kallar. Det är mer som ska dammas! Suck!

Jag vinkar med min dammvippa. See you!

Kända och mindre kända

På baksidan av detta foto står det: Ombord på Kungsholm augusti 1936. Det föreställer en megakändis, hans lillebror, mamma och "nanny" på väg från Stockholm till Amerika, där familjen kommer att bosätta sig i Chicago. Kändisen heter Claes Oldenburg och blev med tiden en konstnär i nivå med Andy Warhol. Nannyn hette Brita Odencrantz och blev så småningom uppskattad lärare, bokrecensent på Rabén & Sjögren och min bonusmormor. Jag hittade bilden bland Britas efterlämnade fotografier, som jag har fått ärva.

De här bilderna är tagna i helgen som gick, utom kräftan förstås. Då var det "family reunion" med kräftkalas och liten sight seeing. Vi hälsade på i Arkivet, där syster S fick se hur jag tagit hand om farmors klänning.

Här är syster S i unga år iförd farmors fina klänning hemma i barndomshemmet. Nu hänger den för allmän beskådan på museum.

Sedan blev det våfflor och sjöutsikt vid Bodarnesjön och så småningom åkte Göteborgarna tillbaka till sitt. Så var den helgen till ända.

Farfar och Dolly Style

Idag kom det ett brev med posten. Brevet kom från syster S och i det låg det två vykort som föreställer farfar Edvard Lindskogs klasser. Vår stilige farfar har hatt och vit skjorta under rocken. Vår farbror Gösta står som nummer fyra längst bak. Han var född 1906 så det här fotot är kanske från 1916,

Här är Gösta lite äldre, sitter som trea från höger. Han var nio år äldre än pappa Olle, eventuellt kan det vara pappa som sitter som trea från vänster. Huset bakom är Amsta Skola där farfar och farmor både arbetade som lärare och bodde med sina två söner.

Farfar var mycket trädgårdsintresserad och skolbarnen fick lära sig trädgårdsskötsel i praktiken. Runt skolan låg en stor härlig trädgård med många äppelträd. Jag undrar vad som finns kvar idag av skolan och av trädgården.

I söndags var det en strålande höstdag. Denna bild är tagen utanför Tiveds Kyrka, där Laxå-kören sjöng sånger i Allhelgonatid. Sjön Unden var alldeles bläckblå och trädens löv, de som fortfarande klamrade sig fast, var guldgula.

Idag har den första snön fallit och stannat kvar på marken. Vinterdäcken är på, så jag ska nog våga mig iväg till min lilla tant (MLT) imorgon. Det var så länge sedan.

De här tre nioåriga töserna showade för oss i diakonigruppen i måndagskväll. De sjöng på engelska och dansade med stil och schwung. We are the new generation! hette en av låtarna. Undrar vad de skulle tycka om vi i publiken skulle dansa och sjunga för dem: We are the old generation. Inte lika poppis, säkert!

A pro på äppelpallning

Ett glatt och livligt samtal runt fikabordet på Casselgården i eftermiddag rörde sig bland annat om äpplen och äppelpallning. Alla damerna hade så många roliga anekdoter att förtälja i ämnet att jag inte hann dra min historia. Så då tar jag den i det här forumet istället:

På höstkanten någon gång på sextiotalet granskade pappa belåtet sitt lilla äppelträd som för första gången bar frukt. Tio stycken ljusgröna, blanka äpplen hängde där på grenarna. - Imorgon ska vi få smaka, sa pappa. - Den här tidiga sorten heter Transparent Blanc och ska vara väldigt god.

Men på morgonen därpå var trädet tomt. Pappa fick syn på ett gäng killar som hoppade över vårt staket och han var inte sen att sätta av efter dem, i full fart uppför backen. Trots pappas meriter på löparbanan i Munktorp hann han inte ifatt pojkarna.

Snopna och besvikna blev vi. Jag skrev till och med en visa om händelsen: Pallarvisan.

Men historien är inte slut än:

Fyrtio år senare anställdes en ny chef på det multinationella företag där jag jobbade. Vi kom i samspråk och det visade sig att vi båda två kom ifrån Västerås, till och med från samma bostadsområde. - Jaha, bodde du på den gatan! Jag kom ihåg en gång när jag och mina kompisar pallade äpplen där och en arg gubbe kom utrusande och jagade oss uppför hela backen.

Historien fick sin upplösning och äppeltjuven blev identifierad!

Pallarvisan

Bakom staketet när ingen vet det
smyger små killar som gillar vår frukt.
Äpplena frossas, livremmar lossas.
Tänk om man kunde på grabbar få bukt.

Men häromdagen tog jag en i kragen
skakade om för ilsken jag var.
- Du får ifall du frågar, men ej om du tar!
- O, tack! s án och verkade både vänlig och rar.

Men nästa dag kom en hel rad
utav små grabbar som tiggde och bad
- Kan vi ej få frukt som han igår?
Tänk så fort såna rykten kan gå!

Bakom staketet: Syster S och jag går på promenad med Lillasyster L några år tidigare än händelsen ovan.

Broderade hälsningar från det förflutna

Det är vardagsmorgon och grått ute. I morse lät Katten oss sova ända till 06.30, något som inte händer så ofta. Maken åkte till verkstaden för att åtgärda ett problem med bilen och jag tog fram strykjärnet.

Jag hann stryka några örngott, men så började jag stryka en vackert broderad påse att lägga nattkläder i. God Natt står det och initialerna EL. Då börjar minnena strömma över mig. EL står för Eta Lindskog, min ingifta faster som dog redan 1958 endast 52 år gammal.

Eta, Bruse och Gösta

Här står hon på trappen vid Bromsbo skola utanför Ängelsberg med den älskade katten Bruse i famnen och min farbror Gösta bredvid. Gösta träffade Eta "på äldre dar" i London. Hon var judinna och hette Neumann i efternamn.

När min syster S skulle komma till världen fick jag bo några dagar hos farbror och faster. Jag minns de engelska Penguin-böckerna, de små glasfigurerna, den blå marsskymningen utanför fönstret. Faster Eta berättade att så här års kommer tranorna flygande och lägger ljus i sängen. Och det var väl det jag spejade efter.



Idag plockar jag fram den broderade påsen och lägger i mitt nattlinne. Och samtidigt påminns jag om Eta, min musikaliska, vänliga och fina faster.





Farmor Agnes och jag

Ett annat broderi som får mig att minnas är den lilla sidenväskan. I den ligger en lapp som för mig är än mer värdefull än själva väskan. Där står nämligen: Denna väska ska Margareta ha efter sin farmor, med farmors handstil. Jag blir så rörd och glad att hon tänkte på mig och ville ge mig något fint som hon broderat.

Tyvärr gick farmor bort när jag bara var tre år, så vi fick inte ha varandra så länge. Hon var sjuklig de sista åren och hade det ganska besvärligt. Men jag har fått berättat för mig att hon tyckte att jag var hennes lilla solstråle.

Så har tankarna och minnena gått. Bäst att ta itu med resten av strykhögen!

 

PS: Minnsann hittade jag inte ett foto av Farmor, Bruse och mig i det allra första inlägget i den här bloggen.