Fruntimmersveckan

God morgon!

Det är måndag morgon. Sommaren framskrider. Fruntimmersveckan är avverkad och detta år utan regn men med tryckande värme. Epsilon bjöd på Margareta-kaffe för Margaretor och andra vänner på sin veranda enligt gammal och kär tradition.

Förra veckan var jag volontär under tre dagar. Jag bakade äppelkakor och apelsingrottor till Sommarkyrkan. (Vansinne att baka i 30 graders värme!) Det var inte så många som dök upp, men de som kom fick lyssna på namnsdagsbarnet Kristina och hennes man Weine när de spelade sommarinspirerade melodier. På onsdagen var det jobb på Kupan tillsammans med en annan Margareta. Då myllrade det med besökare. Och tacka för det. Det var rea på kläder och skor. Endast 20 kr/plagg. Tur att vi fick förstärkning av Britt-Marie.

Sockenstugan har också fått besök, först tillsammans med E-M och Ve, som bjöd på smarrig våffla under parasollet. Igår åkte Maken och jag till sjön för att jag ville ta mig ett dopp till medan det är sommar. Vi avslutade med kaffe och räkmacka. Nu hade getingarna också hittat till Sockenstugan. Barnfamiljen vid bordet bredvid oss blev tvungna att gå in och äta upp sina våfflor i fred.

Här är en favoritbild med ytterligare ett namnsdagsbarn, Emma och Lilla V. 

Jag fick tips av B-I på en bok hon just läst och som hon skulle lämna tillbaka till biblioteket, Allt det blå på himlen av Mélissa Da Costa. Jag åkte ner och nappade åt mig boken och sedan dess är jag förlorad.

Åh, så bra den är. Den har så många bottnar. Än så länge har jag bara hunnit en tredjedel in på bokens över 600 sidor. 

Förutom att jag grips av historien, så förflyttas jag till de gånger vi själva besökt Pyreneerna tillsammans med A och U, till Cirque de Gavarnie, till Bethmale och till Eus bland annat.

Lac du Bethmale 2011

 

Eus 2016

Gavarnie 2017

Eus 2009

Nu väntar en ny vecka på oss!

Ha det så gott!

Brevet från kolonien

Hejsan morsan! Hejsan stabben!

Så här under lite regniga sommardagar kan man roa sig med att städa lådor och skåp. Då kan det hända att man hittar guldkorn från det förflutna. Det gjorde jag och blev sittande ett långt tag, försjunken i minnen.

Här är ett brev till familjen i Västerås från en nybliven trettonårig Maggan på gymnastikläger i Malmköping. Jag skriver om myggbett, om våta gymnastikskor, om att försöka stå på huvudet, om kompisen som haft halsfluss, om långa köer på lägret för att ta ut pengar, en krona fick man ta ut åt gången och ett äpple kostade 50 öre.

Det var andra sommaren i rad som jag och mina kompisar gästade Malmahed. Och på lägret träffade vi nya vänner. Men visst var hemlängtan stor, i alla fall. Jag undrade i brevet: Har jordgubbarna mognat färdigt? Har rosorna slagit ut? Skriv så fort ni kommer åt.

Vi var indelade i kolonner, som marscherade till Södermanlands Regementes Paradmarsch bakom musikkåren. Tjusigt var det när vi hade massuppvisning på idrottsplatsen som avslutning på veckan. Då sjöng vi:

Låt oss vara kamrater här på Malmahed i några korta dar.

Tiden flyr snart och snart så har vi bara några glada minnen kvar.

Här vi leka, simma, göra allt med kläm

Och det nya för vi sedan med oss hem

till dem som ej fått va med här där glädjen ständigt gästen är.

MALMAHED!

Min släng av nostalgi har även yttrat sig genom att jag läst en gammal Wahlströmsbok Alla tiders Lotta. 

När bästisen och jag var 13 år var det en högtidsstund varje gång en ny Lotta-bok kom ut. Då tog vi bussen ner till Wennbergs Bokhandel nere vid Svartån och köpte ett exemplar som vi turades om att läsa. Nu har jag en lång rad Lotta-böcker i bokhyllan och denna var ett nyligen inköpt loppisfynd.

Den var roligt och rappt skriven, men visst märks det att tid har förflutit sedan den kom ut. Lotta refererar till Manolito, när hon vill beskriva en ung snygging. Vem minns Manolito idag? Sedan får Lotta 25 kr i en kuvert från sin snälla mamma och pappa för att hon målat om hela sommarstugan. Vem hade blivit själaglad för den summan idag? 

Men det som fick mig att reagera mest var: Lotta får i uppdrag att läsa tidningen för en äldre pensionatsgäst, Mrs Soft omkring sjuttio år, men pigg och trevlig. Lottas mamma säger: Men lite oartigt är det förstås att be mrs Soft som är så pass gammal att förpassa sig hit. 

Jag som identifierade mig med Lotta och hennes kompis Giggi har blivit en pigg och trevlig Mrs Soft, som inte kan förpassa sig hur som helst! Ack ja!

Ha det!

Sjötur väckte minnen

Härom dagen fick jag uppleva mitt liv i repris, eller som man säger i dagligt tal: Jag fick "flash backs" från min barndom och ungdom. En seniorförening, där jag är styrelsemedlem, hade ordnat en sommarutflykt till Västerås, min barndomsstad. 

Staden har växt otroligt sedan jag bodde där. Det kunde man konstatera när man såg Västerås sky line från sjösidan. Vi tog nämligen en tur med Elba-båten, som byggdes 1897. Den hette då Stadsgården 2 och gick som skärgårdsbåt i Stockholm innan den kom till Västerås 1917.

Den här synen såg man definitivt inte i min barndom! Två killar briljerade på sina surfbrädor framför en fond av höghus. Längst till vänster ser man det enda som är sig likt från förr, ASEA-tornet.

Elba-båten tog man om somrarna när man var sugen på att bada. Då åkte man till Östra Holmen och tillbringade dagen på klipporna där. Eller så kunde man åka till ön Elba och gå på restaurang. Det var här jag hade min studentbal 1970, när man fick ha studentmössa igen efter de radikala åren när det var borgligt och snobbigt att bära den. Maken och jag fick åka Elba-färjan på vår gemensamma svensexa/möhippa, utstyrda i spetsgardin och hög papphatt och gemensamma byxor med tre ben.

Här sitter farmor och mamma med hattar och dräkter på båten på väg till Elba. Året var nog 1954.

Men tillbaka till nutiden. Epsilon har skrivit en perfekt skildring av vår utflykt på sin blogg. Här kan du läsa vad som hände. ( Inlägg från den 5 juli 2023) Jag kompletterar bara med några bilder:

Ooopps! Vad gör vi nu?

Åh, vad kaffe och bulle smakade bra! Skultuna Bruks bistro.

Inte en droppe regn på oss, trots att mörka moln hotade i horisonten.

Nästan hemma igen såg vi från bussfönstret den präktigaste regnbåge någonsin spänna sin båge över Marieberg.

Huvudsaken

Året var 2003. Det var maj månad och våra vänner A och U gjorde oss sällskap till Barcelona. Där bodde vi några dagar på ett hotell nära paradgatan Las Ramblas och "gjorde" sedan Barcelona grundligt. Naturligtvis klättrade vi upp i Gaudi-huset och besökte hans verk katedralen La Sagrada Familia. Vi shoppade förstås och gjorde en del fynd. I en mörk gränd låg en exklusiv hattaffär, där våra herrar dök in. Ut kom de, iförda varsin snitsig ljus stråhatt.

Sedan dess har den hatten varit en favorit för Maken om somrarna, speciellt när Tivedspôjkera haft sina spelningar. Men hatten tog stryk till slut, den började sloka och se sjangserad ut. Då var det jag som sa stopp: Den hatten har gjort sitt! Det är väl ingen slokhatt, heller!

Igår passade vi på att leta efter en ersättare, eftersom en sommarspelning för "pojkarna" närmar sig. Och till slut, efter spring i flera butiker, hittade vi en hatt som får duga.

Nu har vi lagt juni bakom oss. Den sista veckan bjöd på hetta och sol, men även på ett och annat åskregn. På tisdagen när jag just varit och handlat öppnade sig himlens portar och det vräkte ner. Jag blev sittande i bilen med mina pappkassar en lång stund, innan det lugnade sig och jag kunde skynda in.

Syster och svåger kom förbi på väg till Bohuslän. Med sig hade syrran de här fina rosenvantarna, som hon stickat åt mig. Visst är de vackra! De ska jag ta fram ur byrålådan när jag ska ut på vinterpromenad.

Ibland kan man köpa hatt, även på Kupan. Den här mannen ovan blev själaglad över sitt fynd, en tropikhjälm av strå. Det var full fart under de tre timmar vi hade öppet i onsdags. Vi var helt slut, AP och jag, när vi låste efter sista kunden.

Både tisdag och torsdag var AP och jag ansvariga för det hembakta kaffebrödet vid "sommarkyrkan", en stunds gemenskap med allsång och fika i kyrkparken. Jag passade på att intervjua diakonen för kyrkobladet Bodarne-Magazinet innan hon gick på semester.

Ta hand om dig!

Glad midsommar!

 Glad midsommar önskar jag dig som tittar in här!

Platsen ovan, Ramundeboda, kommer att fyllas med festklädda människor idag, men igår var det lite glesare med folk. Maken och jag tog oss varsin strutglass vid Sockenstugan. Jag strosade omkring en stund på den gamla kyrkogården. Så många namn på gravstenarna jag kände igen!

Det blommar både inne och ute. Klängrosen trängs med kaprifolen vid bodväggen och grannens urgamla paradisbuske sträcker över sin enda blommande gren på vår tomt. Att den blommar är ett tecken på att det är vår bröllopsdag, för det är då den passar på. 

Just denna dag är det femtio år sedan vi gifte oss i Badelunda kyrka utanför Västerås. Det var en riktigt varm och solig dag. Jag hade gula rosor i håret och i brudbuketten. Klänningen har jag kvar och jag förundras över att jag har kommit i den. Maken hyrde sin smoking och frackskjorta från Gestbloms för 96 kronor. Kvittot är inklistrat i fotoalbumet tillsammans med bilder från kyrkbacken och från festen vid Kolbäcks gästgiveri. 

Uppe i träden vid gästgiveriet underhöll en papegoja gästerna hela kvällen. I tidningen hittade vi, förutom bröllopsbilder på oss själva, en annons under rubriken Förlorat: Var är Jakob? Vem har sett en grå papegoja med röd stjärt, senast synlig vid Gästgivargården. Hoppas att han hittade tillbaka till sin ägare.

Ha det gott!

Long time no see

Fjärde gången gillt! Äntligen kunde släktträffen hållas på den uppländska slätten, efter att den fått ställas in gång efter annan. På det svartvita fotot samlas vi kusiner runt morfar julen 1954. Flickan med rosett i håret är kusinen längst till vänster på den undre bilden. Den blyga lilltjejen bredvid henne, det är jag det. Till höger om morfar sitter killarna som höll i årets träff, 67 år senare.

På några timmar hann vi dra många släktanekdoter, påminna varandra om vår gemensamma historia, minnas våra dagars upphov. Allra roligast var att få återse min stilige morbror Bengt 93 år, mammas lillebror, som bott halva sitt liv i USA. Sist jag såg honom var i slutet av 70-talet. 

Att jag tog med mammas fotoalbum blev uppskattat. På den här bilden sitter morbror Bengt i sanden med familjen i bakgrunden. Morfar läser tidningen (notera badklädseln).

Storasystrarna passar Bengt en solig dag på badstranden för över nittio år sedan.

Buffébordet stod uppdukat i kusin Torbjörns och hans fru Lenas kök. Sedan satt vi länge i salongen och åt och pratade. Här har jag blandat bilder från olika tillfällen igen. Flickorna längst upp till vänster är de samma som sitter på bilden längst upp till höger, några år senare. 

Kaffe, äppelkaka och samvaro - en fin eftermiddag fick vi!

Maken passade även på att träffa sin storasyster, som ju också bor i Uppsala, medan vi ändå var i trakten. Glada, nöjda och fullproppade med intryck satte vi oss i bilen och åkte västerut mot solnedgången. 

Tack för denna dagen!

Blåsippor, vitsippa och medhaft kaffe

 Ja jisses, Maken är yr i bollen och jag har ryggskott. Men idag, på Långfredagen, tog vi oss ut till vårstället nr 1, Trystorp, i alla fall. Aldrig smakar väl kaffe så gott som utomhus? Det var ganska skönt när solen lyste på oss. Jag gick rundan själv och inspekterade sippbeståndet. Det fanns gott om blåsippor, men endast en vitsippa, såg jag. 

Jag fick fota mig själv i den ihåliga eken, eftersom det inte fanns några barn eller barnbarn att tillgå. Traditioner ska man hålla.

Häxorna från Villefranche de Conflent är nu på plats. Den lilla hovrar över matbordet och den stora i köksfönstret. De är kära minnen från Frankrikes Blåkulla, där jag varit många gånger nu.

Nej nu ska jag gå ner i köket och laga till påskalammet!

Paris i mitt hjärta

Paris har alltid haft en plats i mitt hjärta. Gång på gång har jag återvänt dit. Nu när alla resor har ställts in får man resa i minnet. 

År 1970, när jag gick i tredje ring på Fryxellska Skolan i Västerås, gjorde jag ett specialarbete om Paris på franska. Jag blev livligt påhejad av chica Mme Putzker, läraren som inte var helt olika Edit Piaf.

Året var 1969 när jag för första gången såg mina drömmars stad. Jag och mina två resekompisar var på genomresa till Melan i södra Frankrike, men spenderade några dagar med att ta oss runt och utforska Paris. Vi bodde på ett litet hotell på en bakgata nära Triumfbågen.

Min vita bomullshatt, som satt på huvudet hela den sommaren, gjorde succé, skriver jag i min dagbok.

1986 sålde jag reselotter för min gymnastikförening, ganska dyra. Den sista lotten köpte min kompis L och jag tillsammans. Och vann!

Så i augusti det året bar det av. Vi tog in på hotell Libéria på vänstra stranden på samma gata som August Strindberg bodde en gång, Rue de la Grand Chaumière. Vi promenerade mycket, på avenyerna och även i den väldiga slottsparken i Versailles, där vi nästan gick vilse.

På påsken 1987 bilade Maken och våra vänner U och A ner till Paris. Vi kom fram mitt i natten och stannade för rött ljus i en korsning. Och blev påkörda bakifrån av en fransman på vespa. Jag fick göra bruk för mina franskkunskaper och frågade varför han inte stannade när det var rött ljus. - Ja men, det kom ju ingen! sa han och slog ut med händerna.

Vi bodde på Hotel Lutèce på vänstra stranden och på bilden intill sitter vi och njuter av kaffe och det myllrande gatulivet på torget Saint Michèle.

Maken och jag imponerades av Musée d Órsay, konstmuséet som är inrymt i en pampig f.d. järnvägsstation.

År 1989 tog jag med mig äldste sonen, Joy. Vi bodde på ett hotell bakom L´Opera. Joy var inte imponerad av det franska köket. Han skickade ut en i stort sett blodig hamburgare, men när den gamle servitören kom hasande tillbaka i sina filttofflor hade han, som i protest, istället med sig en helt svartbränd burgare.

På hemresedagen fick jag närapå en hink skurvatten kastat över mig. Bordellmamman (?) ville inte bli fotad. Jag klarade min vita kjol med nöd och näppe.

I juni 1992 åkte Pe, yngste sonen, och jag på bussresa till Paris för att gå på det nyöppnade Euro Disneyland. Vi blev bekanta med en mor och dotter från Australien, som var med på samma resa.

Pe följde med dem upp i Eiffeltornet, medan jag satt nedanför och väntade. Min höjdskräck håller mig på marken. Men det var mycket att titta på, även för mig: Jag fick uppleva hur en naken negress blev jagad av poliser i kortärmat och vita handskar. En äldre engelsk dam som satte sig på samma bänk som jag, skrek upprört till poliserna: - Cover her, cover her! You can borrow my raincoat. När äventyret var över, när negressen var insvept i en filt och när mitt resesällskap var tillbaka igen sa hon bekymrat: - It´s a pity that we had to meet under these circumstances!

Samma år återvände jag ensam till Paris, på väg till jobb på ESAB Demotour i Bretagne och Normandie. Det var musikfest i stan då och jag gick också i dystra gångar under Panteon och såg berömda mäns gravar. Ryyys.

År 1999 åkte min lillasyster L och jag på en bussresa till Paris. Jag hade ont av min frusna skuldra, minns jag. Men vi hade det väldigt trevligt, åt croque monsieur och sallad med getost i Saint Michèle, och promenerade mycket.

Vi besökte Giverny och Monets hus och trädgård. Monet har jag beundrat sedan tonåren, så det var roligt att få se hur han hade bott.

Våren 2002 var det dags för en Parisutflykt med väninnan och arbetskompisen Zuzette. Ja, hon heter inte så, men vi kallade oss för Zuzette och Yvette för att komma i stämning. 

Redan på väg in till stan från flygplatsen, var det någon som norpade min plånbok med hela reskassan. Jag fick göra ett besök på närmaste polisstation, när det blev vardag.

Vi knallade gärna omkring vid Sacre Coeur, vid Place du Tertre och det rosa lilla värdshuset Lapin agile, den viga kaninen.

En kväll var vi bjudna till gemensamma vänner i deras flotta lägenhet vid Triumfbågen och blev serverade pilgrimsmusslor och confiterad anka. Mums!

År 2004 reste jag och kompisen C till Paris. Vi bodde i ett litet, litet rum på hotell Chopin. Vi strosade runt mycket, var bland annat i området där Hallarna låg. Nu fanns det gott om butiker där och ungdomar trixade med skateboards på torgen.

Enda riktiga restaurangbesöket gjorde vi på Le Chartier, där servitörerna i hellånga förkläden sprang omkring vid långborden och skrev notan på pappersduken. Folkligt, kul och billigt.

Den sista november 2012 gick jag i förtidspension och dagen efter for jag till Paris, där jag mötte min kompis PO66. Hon bjöd mig på champagne för att fira.

Paris var kallt och grått, men alla juldekorationer och allt glitter lyste upp staden. Sista morgonen såg vi genom hotellfönstret att det kommit snö på taken.

Förutom de vanliga tillhållen, så hittade vi denna gång ett stillsamt område, som en liten by mitt inne i den brusande staden, La Butte aux Cailles.

Sedan dess har jag inte satt min fot i Paris, men jag har skrattat och njutit åt Netflix-serien Emily in Paris. Där drivs det med kulturskillnaderna mellan USA och Frankrike och fransmännen har visst tagit lite illa upp. Men för en frankofil, som jag, var det ren och skär njutning, även om det är rejält överdrivet, förstås.

À tout à l´heure! Vi ses snart!

Sista veckan i oktober

Minns de kära som gått bort, det gör vi året om, men alldeles speciellt en dag som igår, Allhelgonadagen. Jag putsade silverljusstakarna på mormor Ruts sybord, letade fram bilder på våra föräldrar och tände ljusen. Så gjorde mamma Barbro varje Allhelgona. Då blickade mormor och morfar, farmor och farfar ner på oss från porträtten på chiffonjén. 

Minnesstunden igår i vår vackra träkyrka var stämningsfull. I år hade man delat upp den i två omgångar, för att undvika trängsel. Trettio ljus tändes på altarringen till minne av de som gått bort under året. Och nästan lika många skulle tändas två timmar senare. 

Vi har börjat mata småfåglarna. Talgoxar, blåmesar, nötväckor och skator köar flaxande runt fröautomaterna. Till och med blyga herr och fru Domherre har gjort ett besök. Några korta promenader har jag fått till i veckan och även besök hos Alida på Mathildas Mode. Hon firade tvåårsjubileum som butiksägare i veckan. Naturligtvis blev det några inköp, vad trodde du?

Idag är det Lilla Hjärtats födelsedag. Det är nu tolv år sedan hon föddes, den där mörka, men välsignade allhelgonadagen. 

Några av alla mina bilder på Lilla Hjärtat, tjejen med attityd.

Ha det gott!

Maggan

PS: Blir sugen på en kopp te, efter att ha lagt det här pusslet. 

Hälsning från Rethymnon

 

Idag har jag fått en tand utdragen i Kumla och före det var jag på vårdcentralen i Laxå för att kolla blodtrycket. Den unge tandläkaren var verkligen omtänksam och trevlig och distriktsköterskan var också rar och hjälpsam. Men nu sitter jag här med en bullig kind och känner mig hungrig. Får inte äta än på ett tag. 

För att trösta mig och inte tänka på mat, drar jag mig till minnes en annan utflykt, den familjen gjorde för drygt 29 år sedan till Kreta. Vi hyrde en lägenhet på hotell Galeros, mitt i den lilla staden Rethymnon.

När vi inte åkte på utflykter till Samariaravinen eller Knossos, badade eller gick på restaurang, satt vi på balkongen och njöt av en svalkande drink. Från balkongen studerade jag med intresse den lilla ouzo-baren tvärs över gatan. 

I en dagbok noterade jag:

Herrar i grå finbyxor och vita kortärmade skjortor samlas i baren med en liten kopp turkiskt kaffe eller ett högt, smalt glas med anisdoftande ouzo framför sig. Det här är männens värld. En trygg värld med kompisar. En värld där man har sin identitet.

Samma gubbar samlas varje kväll och drar en spader eller spelar ett parti bräde. Timme efter timme sitter man där och snackar högljutt, kamratligt. Utan inblandning av kvinnor, förutom den välsvarvade servitrisen som på raska fötter springer mellan borden och passar upp.

Undrar om baren finns kvar? I så fall, är det fortfarande en samlingsplats för ett gubbgäng? Har servitrisen fått åderbråck och artros vid det här laget?

I fredags fick vi en stor dos av ompa bompa, ölkorv och lederhosen här i vår lilla by. SPF bjöd på coronaanpassad oktoberfest. Om man kisade lite med ögonen kunde man gott tro, att man befann sig i München.

Ja, man får roa sig så gott det går på hemmaplan!