Jag följer den slingrande gångstigen in bland de höga träden. Gruset knastrar under mina sandaler och solkatterna dansar framför mig. Plymer av strutbräken frodas vid sidan av stigen.
Där i kröken står en bänk, gjord av en enda bred planka med kvisthål och ådringar fullt synliga. Jag slår mig ner på det solvarma träet.
Framför mig, delvis dold av den susande vassen, ligger en liten damm. Dammen är täckt av en ljusgrön filt av alger. Jag har läst på skyltar längs stigen att här i dammen trivs grodor och rudor. Det stiger upp en svag doft av dy som blandar sig med doften av solvarmt gräs.
En gisten fågelholk sitter uppspikad på en björk vid dammkanten. Där har vi en etta med sjöutsikt för den lilla mesfamiljen, tänker jag.
Raka, vita stammar kantar vägen. En björk har en speciellt glansig, sidenmjuk bark som här och där fransar sig lätt. Ovanför huvudet susar lövmassorna, solen lyser på aspens runda löv och gör dem alldeles ljusgröna. Mellan grenarna ser jag den blå himlen och bara någon enstaka molntuss.
Ett flygplan passerar högt där uppe, en fotbolls dova dunsar hörs från gräsplanen bakom mig. Avlägsna rop från badstranden når mig. Ljudet av en tändkulemotor följer med vinden från älven.
Två vita fjärilar leker tafatt över hallonsnåren, som lockar med sina röda, söta bär. Druvflädern har också röda bär i vackra klasar, men dem mår jag bästa av att bara betrakta.
Björkfrön, pyttesmå gula stjärnor, landar i min skrivbok. De gula björklöven i gruset skvallrar om att sommaren snart har gjort sitt.
Solen värmer min arm, vinden fläktar mjukt ansiktet och det svider lätt i nacken.
Plötsligt knäcks en kvist och jag skymtar en mörkbrun skugga som försvinner in bland träden. Det är förmodligen ett rådjur, men var det inte någon som sett björn i trakten?
Jag tror jag drar mig hemåt igen.
(
En skrivövning där vi fick beskriva vad vi upplevde med våra sinnen just där och då den 3 augusti 2013)