Inte bättre förr

Nu har jag fått den första vaccindosen mot Covid-19. Mottagningen i Karlskoga var väldigt välordnad med snitslad bana, bemannade stationer och vaccinationsbås. I bås nr 11 togs jag emot av två vänliga munskyddsförsedda personer, fick ett litet stick i armen och en ny tid för den andra sprutan. Det blir dagen före min 70 årsdag - Vilken födelsedagspresent, sa sköterskan.

På hemvägen stannade vi till för att besöka Min Lilla Tants grav, så vackert belägen i en dunge på en skogskyrkogård. Hon föddes i januari 1918 och i mars det året bröt Spanska Sjukan ut, den stora pandemin som skördade upp emot 100 miljoner människoliv. I Sverige dog 37.573 personer. 

MLT har berättat för mig att både hon själv och hennes mamma Anna smittades, men klarade sig som genom ett under. Hennes pappa Rickard var hästkarl på det stora lantbruket och hade fullt upp med att köra doktorn från hus till hus. Jag läser på nätet om minnen från den tiden att Svartå stationsbyggnad, som låg i närheten av där de bodde, var helt belamrat med likkistor. Så fasansfullt det måste ha varit!

Tur att vi har möjligheter att få vaccin i dagens Sverige. Det är inget att tveka på! Ta tacksamt emot hjälpen!

Mer minnen från Min Lilla Tant, som hette Ann-Marie och var gift med pappas kusin Oskar, hittar du under etiketten Min Lilla Tant här i bloggen.

Längs kanalen

Jag har sett den här vyn blänka förbi varje gång vi passerat det lilla samhället Svartå, kanalen som leder fram till ett ståtligt rött hus. Men jag har aldrig stannat till förrän nu, när jag varit på Sur-Annas Hembageri och köpt bröd för första gången. 

Jag parkerade bilen en bit bort och promenerade sedan längs kanalen tills jag kom fram till huset, som kallas Slottet. Det är inte brukspatronen som bott här utan arbetare och deras familjer, stod det på en skylt. Här bodde de fint, högt uppe på en kulle. Nu är det Hembygdsföreningen som har fått tagit hand om huset, stojet efter alla bruksbarn som bodde där har tystnat.

Jag vände och gick tillbaka på vallen längs kanalen. Passerade täppor, där höstblommorna blommade för fullt. I en av de röda längorna bodde Min Lilla Tant, som jag skrivit om och som har en egen etikett här i bloggen. Då var hon ung fru till pappas kusin O och mamma till min syssling Å. Hon har berättat om den tama älgen Svartå-Lotta och om när kungen, Gustav VI Adolf, kom på besök. Då var hon med i mottagningskommittén. 

Idag ska jag vara med om ett bröllop, minsann. Det hör inte till vanligheterna. Det blir nog en liten glimt av det här i bloggen.

Trevlig lördag, på er!

Där som rosor aldrig dör

I torsdags begravdes min lilla tant, som skulle ha fyllt 99 år den 31 januari. Stunden i Degerfors kyrka var så vacker: levande ljus, blommor och musik. Kantorn och en solist sjöng tvåstämmigt, bland annat Där som rosor aldrig dör. Framme vid kistan prunkade de vackraste skära rosor för henne som under sina livsdagar tyckte att det var onödigt att slösa pengar på blommor.

Så ofta har jag suttit bredvid henne och hört henne berätta om sitt långa och innehållsrika liv, från det att hon varit en liten tös, enda barnet till lantarbetarparet på den stora gården, till att själv bli fru och mamma. Nu är hon inte med längre, men hennes berättelser kommer jag att minnas så länge jag lever.

Nu är julen över! Jag har läst ut julklappsboken jag fick av äldste sonen Joy, en mysig historia som utspelar sig i Cornwall där vi semestrade förra året i maj med våra vänner U och A. Årets semester går till Bordaux, något att se fram emot!

Ha det bra!

Ett långt liv är till ända

Inte visste jag att förra inläggets rubrik skulle stämma så precis. Min Lilla Tant har gått ur tiden, en månad innan hon skulle fylla 99 år.

Hon drog sin sista suck på julnatten, berättade sonen och sonhustrun igår.

AnnMarie, för så hette Min Lilla Tant, växte upp på Farmen, ett stort lantbruk utanför Svartå. Hon var enda dottern till Rickard och Anna som jobbade på gården. Trots hon var enda barnet var hon inte ensam. På gården bodde många barn och de hade så roligt, har hon berättat. Fast hennes barnaliv innehöll mycket arbete också. Hon följde med sin mamma till tvättstugan vid ån och hjälpte henne med byket, hon hämtade mat från jordkällaren, hon hjälpte till att plocka potatis. Vid 12 års ålder tjänade hon sin första lön som hushållerska åt en lagårdskarl. Värst var det att skura trägolvet när han gått in med stövlarna på.

Det var lång väg att gå, vare sig det var till mormor i hennes lilla stuga eller till skolan som låg uppför en brant backe en bra bit bort. AnnMarie har berättat om den stränge läraren och om de våta kläderna som fick torka vid kaminen medan barnen tragglade med läseboken.

När hon blev äldre var det trevligaste ungdomarna visste att samlas på läktaren på missionshuset och äta katrinplommonkaka med vispgrädde när det var möte. Det var roligt att se Svartå Missionshus på TV häromsistens då Christoffer Reagan gjorde reportage där.

AnnMarie jobbade som hembiträde, servitris på restaurangen i Saltsjöbaden och som fabriksarbeterska på Bofors. Men så mötte hon den stilige, svarthårige Oskar, min pappas kusin, och det blev bröllop och familjeliv.

Ja, AnnMarie har berättat så många minnen för mig att det skulle kunna bli en bok, Och jag har varit idel öra. Det har varit så roligt för mig att få ta del av hennes berättelser. Vi fann varandra, trots den stora åldersskillnaden, och vi fick många stunder av skratt och samförstånd. Min egen mamma gick bort alldeles för tidigt, så kontakten med AnnMarie har betytt något speciellt för mig genom åren.

De sista åren har hon bott tryggt och lugnt på avdelningen Körsbärsdalen. Hennes "flickor" har skött om henne på allra bästa sätt. Några av dem gav hon smeknamn, som Steppalätt och Morsan. För humor hade hon.

AnnMarie fick ett mycket långt liv och hon förundrades ofta över att hon fått uppleva så mycket. Jag är tacksam över att jag fått vara hennes vän och förtrogna. Det känns mycket tomt nu, när hon inte finns längre. Men i mitt minne lever hon kvar.

Smaken av polkagrisar

- Hur ser jag ut i håret? frågade Min Lilla Tant ängsligt när jag skulle fotografera henne igår. Hennes mjuka silverlockar låg så fint, kunde jag lugna henne med.

Det var hennes 98-års dag och vi var ett antal gratulanter som samlades runt henne och uppvaktade henne med blommor, godis och presenter. MLT har alltid varit sällskaplig och utåtriktad, så när K böjde sig över henne och gratulerade så utbrast hon: - Åh, så roligt! Att du kommer är nog den allra bästa presenten!

En annan favorit är polkagrisarna som sonen alltid tar med sig till sin mamma. Vid kaffebordet berättade MLT för mig varför hon är speciellt förtjust i dem. När hon var barn och bodde i statarlängan på traktens största lantgård, bodde där också en gammal änka som hette Beata. Beata hade varit mjölkerska på den stora gården, men var nu förvärkt och orörlig och satt mest i sin gungstol i den lilla enrummaren.

MLT och hennes vänner tävlade om att hjälpa Beata med allt hon själv inte orkade med. De hämtade in vatten, gjorde ärenden, sopade golvet ... Som tack fick de alltid en polkagris. Godis var de annars inte bortskämda med, ungarna på lantgården. Smaken av polkagrisar får MLT att minnas sin barndom, gemenskapen med de andra barnen och med de vuxna på gården. - Ett strävsamt liv, men åh vad vi hade roligt, säger MLT.

Låt fler få fylla fem!

Igår låg dimman tät över nejden, så tät att en bilist missat rondellen som bromsar farten på E20 vid vårt lilla samhälle. Det är inte första gången det händer. Egentligen borde man låta bilskrället stå kvar i mitten som ett varnande exempel. "Kör fort och se vårt sjukhus, kör långsamt och se våra vackra omgivningar!" Så stod det på en skylt invid en kanadensisk motorväg.

Dimman till trots samlades ett trettiotal människor från Strängnäs stift på Casselgården för ett rådslag med tema Barn och Familj. Allra längst bortifrån kom Mehari Gebre-Mehdin, som kom från Uppsala där han är professor på institutionen för kvinnors och barns hälsa.

Han berättade för oss om hälsotillståndet hos små barn i tredje världen, där många lider av undernäring och vitaminbrist. Ofta förvärras tillståndet på grund av olika ingrepp på spädbarnen, eftersom man tror att just de ingreppen ska göra barnen starkare. Det kan vara att man skär bort gomspenen, drar bort tandanlagen i underkäken, skyddar barnen från sol och luft genom att hålla dem heltäckta. Men det pågår ett stort arbete med att utbilda och ge insikt. Det var hoppingivande att höra och se hur mentormammor stödjer och hjälper mammor med problem.

Vi som var där fick en riktig kick och inspiration att försöka bidra till att "fler får fylla fem år".

Precis när jag kom hem igen sken solen igenom dimmolnen, precis lagom för att jag skulle hinna fotografera den här rosa skönheten.

Annars kan jag rapportera att föredraget om Drottning Margareta och om kvinnor i historien var intressant i onsdags kväll. Jag köpte med mig boken som Margareta Skantze skrivit. I torsdags jobbade jag extra på Kupan och deltog i två styrelsemöten. I fredags besiktigade jag bilen (den gick igenom utan anmärkning) och hälsade på Min Lilla Tant, som var glad och pigg.

Idag blir det en skön söndag med jobb i trädgården. När jag tittar ut genom fönstret, ser jag att solen lyser på skogsdungen bakom huset.

Ha en skön höstsöndag!

Gott om och gott med blåbär

Äntligen hälsade jag på Min Lilla Tant igen. Det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Men jag fick inga förebråelser. Hon var bara så glad att jag kom. Hon hade en vacker siden blus och en färgglad kjol på sig. Kjolen trodde hon att hon hade sytt själv, för hon har sytt mycket i sina dagar.

Jag hade med mig blommor från trädgården och en blåbärskaka som jag bakat samma förmiddag. Marie, som jobbar på boendet, vispade grädde och det blev extra gott till kakan, som bjöds till halvtrefikat.

Blåbär har jag gott om sedan jag och tre unga systrar var ute och plockade en sen eftermiddag i veckan. Regnet hängde i luften och vi var ganska blöta när vi så småningom drog oss hemåt och drack en kopp te runt köksbordet.

Här är receptet på blåbärskakan. Jag rekommenderar dig att prova:

Maggans blåbärskaka

2 ägg
2 dl socker
2 dl vetemjöl
1/2 dl grahamsmjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
3 msk sesamfrön
125 g smält margarin eller smör
3 -4 dl djfr blåbär
1/2 - 1 dl socker

Vispa ägg och socker poröst.
Rör ner mjöl, bakpulver, vaniljsocker och sesamfrön som du blandat ihop.
Blanda i det smälta matfettet.
Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant.
Blanda de nästan tinade blåbären med sockret och bred över smeten.
Grädda i 175 gr i ca 55 minuter.
Sikta florsocker över kakan när den ska serveras.

Lycka till!

Körsbärsträd, krattning och kris i sakristian

Det har gått nittio år mellan den första och den sista bilden av Min Lilla Tant, den bilden som jag tog när jag hälsade på henne i fredags. Hon blir väl omskött på sitt nuvarande boende, som faktiskt heter Körsbärsdalen, men tycker att det blir lite långtråkigt ibland. Hon hör och ser dåligt och kan inte gå, utan behöver hjälp med allting. Hon har varit van att klara sig själv och har jobbat som hemsamarit, Bofors-arbetare, servitris, hemhjälp mm. Första jobbet tog hon som tolvåring parallellt med att hon hjälpte till hemma.

Vi pratar och minns tillsammans när vi träffas. - Kommer du ihåg den där fina dockan som du fick av din moster i Amerika? säger jag. - Ja, mina kamrater blev så avundsjuka på mig, så de petade ut ögonen på dockan, skrockar hon. Dockan var en sällsynt leksak. Min Lilla Tant växte upp utan syskon i en statarlänga, som var full med andra barnfamiljer. Lekkamrater var det ingen brist på, i alla fall. - Och roligt, det hade vi! konstaterar hon belåtet.

Här tar "gubbarna" paus.

Lördag var städdag i vår Samfällighet. Vi sopade, räfsade och röjde så att vår lilla dunge med sjutton träd och en massa kajor blev som en fin park och så att garageplanen blev fri från grus.

Nu är det söndag och vi har unnat oss ett restaurangbesök. Mycket gott. Tidigare idag har jag varit kyrkvärd. Då bar det sig inte bättre än att jag olyckligtvis gjorde illa tån. Kris i sakristian! Nu är inte bara naglarna lila efter fotterapeutens bärsärkagång, nu är även en tå alldeles lilla:

Aj, aj, aj!! Vad det bultar och det bankar!

Men lidandet går över, som kyrkoherden sa i sin predikan. Och det litar vi på.

Ha en bra vecka!

PS: Det var inte första gången som skada uppstår i sakristian. Detta hände den dåvarande kyrkoherden 2012. Nu på måndagsmorgonen ser jag att min tå antagit en mörklila ton.

Snö och rosor

Vilka kontraster mellan inne och ute! I morse skottade jag mig fram till tidningen i brevlådan iförd min röda morgonrock. Det var inte måttligt vad det snöat under natten.

En timme senare försökte jag gräva fram min lilla bil ur snöhögen. Våra grannar, som äger en liten restaurang, kom bara några meter på vägen innan deras bil gled ner djupt i diket. Mina dåliga erfarenheter av snömodd och trafik fick mig att kalla på Maken, som var bussig nog att skjutsa mig till kyrkan. Idag var jag kyrkvärd och skulle vara på plats vid niotiden. Jag kom fram något försenad och grannarna kom till slut upp ur diket.

Tur att det inte snöade lika mycket igår, då vi tog en tur några mil norrut till Min Lilla Tant som fyllde 97 år. Vi fick skjuts av hennes son och sambo och tillbringade några timmar på det trivsamma boendet. Min Lilla Tant verkade nöjd med uppvaktningen, glad över blommor, hallontårta, kaffe och konfekt men framför allt över sällskapet.

Den 31 januari 1918 föddes Min Lilla Tant i sin mormors stuga som ligger vid en sjö långt ute på landet . Undrar just om det var lika mycket snö den gången?

Snöiga söndagshälsningar
Maggan

Innan snön faller

Hon är fin, MLT. Får bra omvårdnad där hon bor.

 

Det har varit en fullmatad dag idag också. Jag bestämde mig för att åka och hälsa på Min Lilla Tant som bor några mil bort. Väderlekstjänsten har börjat prata om snö och jag vill helst inte köra på snöiga och isiga vägar, speciellt inte med sommardäcken på. Det var bäst att passa på medans tid var.

 

Innan jag gav mig iväg bakade jag en äppelkaka att ta med. Receptet har jag fått från Min Lilla Tant. Det är en tummad lapp, väl använd, skriven av henne själv med hennes snirkliga och fina handstil.

 

Jag bytte ut margarinet mot smör och hade en nya salt i mjölet! Jag lät kakan vara inne i 45 minuter. Klicka på bilden så kan du läsa receptet utan problem.

 

Kakan var ljummen och jag kom alldeles lagom till kaffestunden. Alla lät sig väl smaka.

 

Som vanligt pratade vi om allt möjligt. Vi svingade oss i tiden, från barndom till nutid. Det var när hon berättade om hur Mickel Räv dragit iväg med pappans matsäck en snöig dag i skogen som jag insåg varifrån jag fått idén till ett kapitel i Ett år med tanterna på Villagatan. När jag skrev kapitlet om tanternas skogsutflykt och den listiga rävens tilltag, tänkte jag inte på varifrån historien kom. Det insåg jag först idag. Och blev full i skratt.

 

 

Tavlan är målad av Britt-Marie Dahlberg.

 

 

Imorgon bär det av tidigt. Det är dags för min kära mosters begravning.

 

Sköt om er!



Snart mogna

Foto: M Swenson 2014-08-10

Druvorna mognar sakta bakom de kraftiga vinbladen. De blir söta och goda. Och många.

Idag regnar det. Det är ganska skönt att få en liten paus från sol och värme. En dag då man kan tillåtas skrota omkring inomhus.

Foto: M Swenson 2013-08-17

Den här solrosbilden får lysa upp istället för solen idag.

Igår hälsade jag på Min Lilla Tant. Skönt att se att hon mådde bra och var glad. Vi åt fruktsallad som jag hade med mig och pratade om Venedig, dit jag ska åka om en månad. Där har MLT också varit. Hon har gått över de små stenbroarna och hon har beundrat glaskonsten från Murano. Jag lovade komma tillbaka med rapport från min resa.

Nej, nu ska jag göra något nyttigt!

Ha det bra!

Vid Möckelns strand

För precis en vecka sedan befann jag mig på 2005 meters höjd i franska Pyrenérna. Igår befann jag mig vid Möckelns strand.

Sedan jag kom hem har det varit gråväder tills igår då det sken upp igen. Jag blev så inspirerad att jag vitmålade en etienne (= bokhylla av det sirligare slaget). Det var ett projekt som jag haft i tankarna länge. Och inte nog med det! Jag tvättade vardagsrumsfönstren också och bytte gardiner. Men sedan var det slut på husligheten.

Jag åkte istället och hälsade på Min Lilla Tant. Nu var det länge sedan igen. Vi pratade på som vanligt och hon berättade om sitt innehållsrika liv. Hon kan inte förstå att hon är 96 år gammal. Hon känner sig mer som 50 år. Vi åt bakelser från konditori Promenaden och drack kaffe. Jag hade med mig rosentvålar från Frankrike och hon gav mig så söta porslinsfåglar som hon hade på sin byrå. De ska få stå på den vita etiennen så jag kan se på dem varje dag och tänka på MLT.

Det vankas vackra vårvädersdagar i en lång rad. Jag ska nog gå ut i trädgården idag och tampas med maskrosorna.

Må så gott i solen!

Tårta och tulpaner

Min Lilla Tant fyllde 96 år igår. Hennes son och sonhustru kom bilandes på snöiga vägar och hämtade Maken och mig och så åkte vi ytterligare några mil till det hemtrevliga, ombonade äldreboendet där MLT numer bor.

Där dukades det upp med kaffe, bullar, kakor och tårtor. Ljusen brann i ljusstakarna och flaggan var framställd. "Flickorna" kring Min Lilla Tant kom fram en efter en och kramade om henne och gratulerade. Där var Marie, "Steppalätt", Jana, "Morsan" med flera. Tänk att få ha det så här fint när man inte klarar sig själv längre!

Det var till och med infört en liten notis om födelsedagsbarnet i lokaltidningen. När vi läste upp den för henne tyckte hon förstås att den var i kortaste laget. Hennes långa liv skulle kunna fylla flera spaltmeter. - Tänk om jag bara hade skrivit ner allt som hänt, suckade hon. Hon hade nog blivit en finfin bloggerska.

Oss kvinnor emellan

Äntligen blev det av för mig att åka och hälsa på Min Lilla Tant. Som tur var är vägarna bara och halkfria ännu så länge. Jag gillar inte att kasa runt på isvägar sedan jag var med om trafikolyckan i januari.

MLT har det gott där hon bor nu, får omvårdnad och mat. Det hon saknar är väl långa pratstunder, men det har vi när jag kommer. Då sitter jag ihopkrupen intill henne så att hon ska höra vad jag säger och så pratar vi om ditten och datten. Minnen ploppar upp. Hon berättar om händelser ur sitt innehållsrika liv. När jag måste gå blir hon ledsen, men jag lovar att komma tillbaka snart. Det kommer inte att dröja så länge till nästa gång.

Nu är dagarna mörka. Gårdagen bjöd in på något dagsljus alls. Som jag längtar efter ljuset! Det känns härligt att veta att det vänder imorgon.

Varma hälsningar,
Eder förtrogna

Sällskapsliv

Nu tog energin slut för idag. Jag har städat nästan hela huset, inte det roligaste man kan sysselsätta sig med, men ack så nödvändigt. När jag behövde en paus, klev jag ut genom balkongdörren med kameran i högsta hugg och fotade det som blommar och växer. Vi får inte riktigt lika mycket druvor som förra året. Det beror förmodligen på att vi inte klippt vinrankorna som vi borde ha gjort. Anemonknölarna köpte jag på trädgårdsmässan i Conventum i april och nu blommar det för fullt i rabatten. Solrosen är över metern hög och är självsådd. Den utgör landningsbana för blomflugor och humlor.

Veckan som gått har inneburit ett intensivt sällskapsliv. Jag arbetade mitt pass på Röda Korset i tisdags och träffade bland annat Gustav 1,5 månad och Kerstin 2 år. I onsdags var det "kryddparty", d.v.s en form av modern syjunta då man samlas ett gäng damer och provsmakar dipper, soppor, drycker, smaksatta med kryddor som man kan beställa av värdinnan. Jag har ett stor antal burkar i skafferiet vid det här laget.

I torsdags besökte jag Min Lilla Tant, äntligen. Det var länge sedan nu. Jag hade med mig vinbärssaft, som jag kokat på förmiddagen. MLT får förnärvarande bara flytande föda eftersom magen bråkar med henne. Men hon var vid gott mod ändå. Och saften väckte behagliga sommarminnen.

Lilla Hjärtat kom tillbaka för en ny övernattning och vistelse hos oss. Förskolan var stängd p g a planering och föräldrarna jobbade. Men på fredag lunch var vi tillbaka i La Stada, där hon bor. Hennes pappa Joy bjöd på restaurang. På eftermiddagen gick jag på bio med hans bror, Pe, och vi såg filmen Hur många kramar finns det i världen, som hade premiär. Jag hade egentligen tänkt se Bonne appetit, men den visades inte på fredag eftermiddag som jag trott. Filmen vi såg var väl inte något mästerverk, precis. Dialogen var lite stolpig och handlingen seg. Men det fanns guldkorn och vi ångrar inte att vi såg den.

Ikväll fortsätter socialiserandet. Det blir kräftkalas i den sydvästra förorten!

Backsippor - check

Idag är det en härlig sommarvärme ute, 21 grader i skuggan! Maken och jag passade på att besöka backsipporna som just nu blommar som bäst i det torra gräset. De rymmer säkert en hel del god nektar att döma av citronfjärilen som satt stilla och sög i sitt sugrör i flera minuter.

I trädgården slår tulpanerna ut, nästan så att man kan se det med blotta ögat. Kirskål och maskrosor trivs också i trädgården, men de är inte lika välkomna.

Hos PO66 är körsbären redan mogna och här börjar träden så smått att blomma. Vilken härlig tid vi har just nu! Den bästa på hela året!

Igår besökte jag Min Lilla Tant. Hon blev så otroligt glad. Jag ler bara jag tänker på det. Jag plockade med mig en liten vitsippsbukett till henne: - Åh, vitsippor! Det var länge sedan!, sa hon och borrade in näsan i buketten.

Nej, nu har jag stannat inne allt för länge! Dags att gå ut en sväng!

Jubilar

95-årskalas

Idag är det en stor dag: Min lilla tant fyller 95 år. Det blev tårtkalas och hyllningar i det ljusa och trevliga hus hon numer bor i. Hon har det så bra och blir ompysslad av bl a Elli och Marie.

Ann-Marie som liten flicka

Gratulationskort

                         Min lilla tant tycker om att berätta om hur det var när hon var en liten tös och jag tycker om att lyssna och fråga. Jag hittade det här gratulationskortet till vänster och tycker att det liknar henne på pricken, som hon såg ut när hon var liten.

Här är Min lilla tants söndagsskoleklass och hon står som tvåa från höger i nedersta raden.

Nu hinner jag inte skriva mer. Vi ska skynda iväg till vår FN-cirkel. Det blir mer en annan gång!

Ha det!

Första dagen i maj månad

Medans vi satt på gården och lapade sol och kaffe, Min Lilla Tant och jag, hoppade en oförvägen, kanariegul kanalje in från höger. Det är en gulsparv, har jag fått höra. Den hittade några frön, som ramlat ner från fågelbordet.

Körsbärsträden har slagit ut. Det är bäst att passa på att njuta av dem medan tid är. Imorgon kan det vara för sent.

Min Lilla Tant berättade att hon tagit Gustaf VI Adolf i hand en gång, då han besökte hyttan i Svartå. Hon var med i kommittén som ordnade med allt runt besöket. Den här första dagen i maj var hyttplatsen i Svartå istället fylld av kromblänkande amerikanska åk. Min lilla gröna Clio smög försynt förbi.

Nittiofyra år ung

Idag kom de upp, de nya linnegardinerna. Visst andas de vår?

Jag besökte Min Lilla Tant idag, som fyller 94 år på tisdag. Jag hade med mig en blekrosa pläd, vackert inslagen, och lite gott till kaffet. Bästa presenten är dock att få besök och att få prata om gamla tider. - Tänk att jag har blivit så gammal! Jag som inte känner mig äldre än 20! sa hon förundrad. Och så berättade hon när hon gick på hushållsskola, där det var strängt förbjudet med pojkar på rummet på elevhemmet. Tur att det fanns brandstegar!

Dagen har varit solig och temperaturen har legat på minus 3 - 4 grader. På hemvägen åkte jag i sakta mak och stannade till för att fota ett vackert vattenblänk.

En ny arbetsvecka väntar om hörnet.

Berätta mera!

Min Lilla Tant fyller snart 94 år, en aktningsvärd ålder. Idag pratade vi några timmar på tu man hand. Samtalet kom att handla om Svartå-märra som var ett tåg som man tog sig in till La Stada med. Och om Svartå-Lotta som var en tam älg som fick mycket publicitet. -Jag hade massor med tidningsurklipp om henne, sa Min Lilla Tant.

Samtalet fortsatt med tidningar och nyheter. - När jag var barn satt jag på förstubron och lyssnade på de vuxna som berättade om allt möjligt. Jag satt tyst som en mus och fick höra mycket. Det var ingen som tänkte på att "små grytor har också öron".

Vi konstaterade att tiden flyger fram och när det var dags för mig att gå så önskade hon att vi kunde fortsätta prata. - Det är så mycket som jag skulle vilja fråga, sa hon, som liksom jag är nyfiken på livet. Nästa gång jag kommer fortsätter vi vårt samtal där vi slutade... Jag vill höra mer om hur det var när Min Lilla Tant var flicka, det tröttnar jag aldrig på.