Glädje och sorg

 God morgon!

Drygt halva januari har passerat. Det har blivit vardag igen och det är ganska skönt. Vi är tillbaka med våra rutiner, till Makens träning och spelövningar och till mina föreningsmöten och onsdagsjobb på Röda Korset. 

Vardagen fick en guldkant då vi firade vår käraste svärdotter Em, som fyllde 40 år. Hon är en pärla och betyder så mycket för oss.

Sorg har också präglat den här vintern. Målningen ovan gjorde min syster S när hennes bästa vän hastigt och oväntat gått bort i juletid. Min väninna har förlorat sin äldste son och Makens kusin har förlorat sin man.

Här är två verser från en dikt skriven av min skrivarkompis Susanne Edwards:

Snön låg vit kring våra steg

som om världen själv saktade in

för att hedra det som varit,

för att ge ro åt avskedet.

Så gå till vila

i frid, i ljus

där vintern sjunger tyst

och minnet lever vidare hos oss

som stannat kvar.

Sköt om dig!

Sorgen och glädje de vandra tillsammans

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Medgång och motgång här jämt följas åt.

Den gamla psalmversen stämmer precis. 

I veckan som gick var det dags igen att ta adjö av en vän som vandrat färdigt här på jorden. Det är vemodigt och vackert på samma gång. 

Idag är det Alla Helgons Dag, en dag då vi tänder ljus för och tänker på de kära som gått före oss.

Kyrkogårdarna är fulla av människor som kommer för att lägga kransar och tända ljus på gravarna. Till vår vackra Skogskyrkogård kom Q och hennes dotter för att tända ljus på makens/pappans grav.

Här hemma har vi ställt fram fotografier på våra kära föräldrar och tänder ljus för dem ikväll. 

Men glädjeämnena finns! Igår fyllde två av tre barnbarnsflickor år. Den ena blev 16 och den andra blev två. Vi har inte kommit åt att fira dem ännu, men det ska bli.

Ett annat glädjeämne var den fina kvällen på Laxå Herrgård då eldsjälen Kolis tillsammans med Idrottshistoriska föreningen ordnat ett möte med en riktig fotbollshjälte. Det var Jacob Rinne, Laxås stolthet, som slitit sig från Stockholm och DIF för att berätta om sin karriär i buren. 

Det är inte utan att man känner sig lite stolt över orten, som fött så många idrottare, entreprenörer och eldsjälar. Ta bara Laxå Herrgård som exempel, som så fint rustats upp av en av dagens entreprenörer.

Och så har jag och min kompis roat oss i grannbyn en kväll. Det var 20% rea i butikerna under två timmar. På dessa timmar hinner man mycket, även fika på Tutingen. Här packar vi för hemfärden. De flesta påsarna var nog mina.

Ha det!

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans...

Vi blev bortskämda med en majmånad med värme och solsken. Nu är vädret "randigt", ömsom hällregn och blåst, ömsom sol och blå himmel. Dessemellan åskar det som omväxling.

Lite "randiga" har allt dagarna varit i veckan som gick.

På väg till Nationaldagsfirandet i Dammtorp for vi igenom ett regnväder. Bilens instrumentpanel visade att det bara var + 7 grader. Brr! Hur skulle det gå med firandet? Skulle Tivedspôjkera kunna spela med stelfrusna fingrar? Skulle högtidstalaren Malin kunna tala utan att hacka tänder? Skulle det komma några firare över huvud taget?

Men än en gång visade Dammtorp upp sig i sol. Molnen skingrade sig, flaggan vajade mot den blå himlen och det blev Dammtörpavär, precis som ordförande Ulla säger att det alltid blir. Vi i den tillströmmande åhörarskaran hurrade, viftade med pappersflaggorna och sjöng Du gamla, du fria. Malin höll sitt tal och Tivedspôjkera spelade. Jordgubbsbakelserna och kaffet smakade precis lika gott som de alltid gör på Nationaldagen i Dammtorp. Mot kvällningen tog myggen över. Då packade vi ihop och for hem.

Dagen därpå präglades av sorg och vemod. Vår fine vän, granne och ortens bäste kock fördes till gravens vila på den vackra Skogskyrkogården. 

Änkan o dottern har gett mig lov att lägga ut denna bild.

Dottern höll ett så fint tal på minnesstunden: "Det är en stor tröst att veta att så många nära delar våra minnen och vår sorg. Pappa var min mentor, min stöttepelare och han visade mig en enorm generositet och kärlek."

Lifeng Wang - älskad make och pappa

Avslutar med bild från Älgarås kvällen den 2 juni. Här sjunger nära hundra personer till spelemännens ackompanjemang Härlig är jorden..

Allt gott!

 

Kontraster

 God morgon!

Jag tittar in denna tidiga lördagsmorgon. Det börjar redan ljusna utanför fönstret, fast klockan bara är sju. Snön från senaste snösmockan ligger kvar på marken och det är bitterkallt på nätterna.

Nu har vår föreläsningsförening haft det näst sista föredraget i historien. I onsdags kväll fick vi höra om våra bevingade vänner i grannskapet. Ronnie Lindqvist kom och berättade om hur det står till med fåglarna i Närke. På den frågan svarade Ronnie: Jo tack, det är riktigt bra. Många arter ökar, hela 43% av häckande arter ökar, 20% minskar och 37% håller sig stabila. 

Jag fick höra att de kajor som stannar i Sverige på vintern är ryska. Dresserade drönare, funderar jag konspiratoriskt. Glädjande var att den Större hackspetten ökar, men så älskar han också att käka granbarkborrar, som det lär finnas gott om. Ett tråkigt besked, däremot, var att sånglärkan minskar kraftigt. Det är ju så härligt att höra lärkans drillar över markerna på våren.

Dagen därpå var Maken och jag bjudna på ettårskalas. Den lille prinsen var så söt i vit skjorta, väst och fluga. Mamman hade bakat två stora, goda tårtor: en i form av ett fotboll och en som en vacker fjäril. Den hade prinsens storasyster önskat sig. 

Livet bjuder på stora kontraster. Den ena dagen är det skratt och festligheter och dagen därpå är det sorg och tårar. Dagen efter ettårskalaset gick jag på begravning i vår gamla träkyrka. 

En arbetskamrat till mig hade gått bort i hög ålder. Vi var inte många i bänkarna, det känns sorgligt att inte fler kommer för att ta avsked. Vi fick höra Ave Maria och O sole mio spelade på kyrkorgeln och den lille katolske prästen sa tröstande ord till familjen innan kistan bars ut av sex äldre herrar. 

Idag blir det något helt annat, igen! Snart beger jag mig till La Stada för att gå på spektakel med Joy och Eli.

Ha det!

Tomrum

De finns inte mer, det fina paret på bilden ovan. Men i våra minnen och hjärtan finns de kvar. Vi var många, många som samlades i och utanför Tiveds kyrka idag för att minnas de två som har präglat bygden i så hög grad.

Begravningsgudstjänsten var så vacker, musik och ord gick rakt in. Utanför strilade regnet och underströk det sorgsna. Vad vi saknar er!

M i våra hjärtan

Vår käraste vän M har lämnat oss. Hon drabbades av en grym smygande sjukdom som berövade henne många av hennes förmågor. Jag vill minnas henne som den hon var på bilden ovan, en glad, varm, humoristisk, klok, kulturell, omtänksam person. Tack för alla goda stunder med "lunchgänget", på födelsedagar, på FN-cirkeln och i teaterföreningen.

Du finns i våra hjärtan!

Blommor från Ms trädgård

Påskliljecafé och vardagsgnöl

Vi prickade in besöket på Boo Skolas Påskliljecafé alldeles perfekt. Idag var markerna kring Boo fullkomligt täckta av små söta påskliljor, inte bara den gamla kyrkogården. Många gjorde som vi, beundrade blommorna och gick sedan och fikade vid Boo Skola, den första folkskolan i Närke.

Numer är den ett sommarcafé som drivs av hembygdsföreningen. Idag hade de sannerligen fullt upp. Det bryggdes kaffe för fulla muggar och det bullades upp på kakfaten. För endast trettio riksdaler fick du kaffe med påtår och ett fat med bulle, mjuk kaka och småkaka (allt hembakat)!! Vi fick sällskap vid bordet av ett par som hade sitt barnbarn med, som precis skulle bli storasyster vilken minut som helst.

Sist jag skrev, i fredags, var jag intet ont anande av vad som skulle ske senare på dagen. Ve och jag hade precis varit och hälsat på vår väninna som klivit långt in i glömskans rum. Det är inte troligt att hon kände igen oss denna gång. På väg in vittjade jag postlådan och hittade deklarationsblanketten där det stod svart på vitt att jag skulle betala in 12.000 kr till staten. Första motgången.

Andra motgången kom när syrran ringde en halvtimme senare och berättade att hon fått en tom uppriven portopåse i brevlådan. Den hade innehållit födelsedagspresenter och ett grattiskort till henne från mig, postat dagen innan i den stora brevlådan vid ICA. På det trasiga kuvertet stod det: Vi ber om ursäkt! Försändelsen har tyvärr skadats i hanteringen. Jo, jo!!

Jag har reklamerat, men det lär inte hjälpa. En besviken posttjuv har väl kastat innehållet i närmaste soptunna och någon ersättningen kan jag inte räkna med, skriver Post Nord på hemsidan, eftersom det var ett brev. Idag har jag gjort ett nytt försök med samma sorts portopåse och liknande innehåll. Måtte det komma fram denna gång!

Nåja, dessa motgångar ter sig ju som bagateller mot vad som hände sedan. Hemska nyheter från Drottninggatan i Stockholm. Chock, förtvivlan. Hur kan ondskan sprida sig så? Det var svårt att tänka på något annat än scenerna från kaoset vid Åhlens.

Ta vara på varandra!

Boktips och trädchock

I april var jag med om att öppna lådor från Kulturrådet på vårt fina bibliotek. Jag lånade bland annat Chris Forsnes bok om sin namne Christina Lilliestierna, krigsreporter och författare samtida med Barbro Alving. Varför har jag inte hört talas om henne tidigare?

Boken heter Jag är skapad för stormen och striden och regnet och jag njöt verkligen av att läsa den.

Christina, som kommer från ett burget hem i Göteborg och går på samma internatskola som Olof Palme, kommer att leva ett kringflackande liv som reporter. Hennes reportage från bland annat Algeriet och om samernas situation väcker uppmärksamhet och uppskattning.

Så småningom slår hon sig ner på den spanska Atlantkusten i ett bortglömt hörn tillsammans med sin franske man Jean och deras hundar och börjar skriva böcker. Här är ett utdrag:

"Det kommer en tid i livet när dagarna och åren börjar upprepa sig. Kronologin tappar i makt över beskrivningen av ett livs innehåll. Det blir stunderna, lyckan, krämporna, lukten av hav och doften av pioner som tar över. Och sorgen och saknaden, kärleken och tomheten. Frågorna dyker upp om hur man kunde välja den vingliga väg man vandrar och vilken riktning man ska ta ut framöver. Kanske ska man sätta sig ner på en sten och inte vandra vidare. Bara låta dagen komma.

Christina har nu erkänt för sig själv att den underbara kringflackande tillvaron med ord utströdda i vinden, med korta inhopp i verkligheten och ett ytligt nosande på det mesta känns meningslös. Hon vill nå gram till en helhet, slå rot. Stanna på samma plats längre än några månader."

PS från min egen verklighet:

De sågar ner de gamla vackra träden i "vår park" idag och en jättehög, tät gran som jag ofta har beundrat. Känner mig ledsen!!

"Parken" framför bilarna. Augusti 2014

I höstskrud - det var sjutton träd, jag har räknat dem varje gång jag stått och väntat på skjuts.

Från vårstädningen av "parken" 2012

Min moster

Här är några av bilderna jag knäppte i förrgår. Solen slösade sitt guld över vår lilla ort.

Visst är det vackert?

Jag känner mig lite vemodig, inte bara för att sommaren är slut utan för att min fina, fantastiska moster Anna-Greta har slutat sitt jordeliv.

Det känns så tomt att veta att hon inte finns med oss längre. Hon var den som höll ihop släkten, som hade ett varmt hjärta för var och en av oss i hennes flock. Hon fanns där bredvid sjuksängen, på födelsedagskalaset, när småttingarna döptes... Hon samlade oss på stora släktkalas så länge hon orkade.

Till professionen var Agge barnmorska, även om hon gick vidare till andra befattningar så småningom. Hon var mycket omtyckt och i ett tidigare inlägg har jag berättat om hur hon förlöste lille Harry i full snöstorm. Det kan du läsa om här.

Här är en bild från 1954, kanske. Jag sitter längst fram och styr och kusin Katarina sitter bakom mig. Den stora flickan längst bak är nog en grannflicka. Mina föräldrar och jag är och hälsar på moster och hennes tre barn, där de bor i ett gammalt skolhus vid Ljungans strand. Långt senare, när Agge sedan länge är pensionär, flyttar hon tillbaka till samma hus. Och där trivdes hon gott.

Agge, jag är så stolt och glad över att jag fått ha haft dig till min moster. Jag kommer alltid att minnas ditt kärva skratt och din livsglädje, trots att du minsann inte alltid haft det så lätt. Du är en förebild för mig och mina systrar.

Sorgen och glädjen

På Hembygdsföreningens årsmöte i onsdags blev våra eldsjälar uppvaktade.

Glädje och sorg, ibland innebär tillvaron tvära kast. Nu har det varit sådana dagar här i vår lilla stad. Jag kommer att tänka på den gamla psalmen som vi fick lära oss när jag gick och konfirmationsläste för min farbror prästen på Gotland:

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans
Medgång och motgång här ständigt följas åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
...
Skönaste rosor på törnbusken glöder,
vackraste ört kan ha gift som förgör.
Kinden kan blomstra om hjärtat än blöder,
morgonens glädje om aftonen dör.

Skimmer i viken - Bodarnesjön

Sköt om er!

Tenorstämman har tystnat

Ofattbart! Två av mina gamla körkamrater gick bort nyligen, bara med några dagars mellanrum. De var tenorer och gjorde alltid sällskap. Nu gjorde de sällskap igen. Imorgon och övermorgon sker begravningarna. Jag ska gå dit och lägga rosor på kistorna och tacka dem av mitt hjärta.

Höjdpunkten på vår kyrkokörskarriär var den 21 maj 2006 då vi fick sjunga i Slottskyrkan i Stockholm. Vi var i huvudstaden för att närvara när vår kantor avlade sitt examensprov i den allra högsta organistklassen. Hon klarade naturligtvis provet med glans, samtliga verk av Maurice Duruflé. Jag skrev i dagboken: "Det var så vackert att håret reste sig på armarna. Den lilla, tunna tjejen från Östberlin satt nu här och hanterade den väldiga orgeln i Hedvig Eleonora kyrka på ett mästerligt sätt. " Efteråt njöt vi av en god middag på restaurang Östergök.

Dagen därpå var det dags för nästa eldprov, körsången i Slottskyrkan. Det gick också bra och har blivit ett fint minne att vara stolta över. Vi sjöng:

• Mitt liv har du tänt
• Du är mitt centrum
• Bönens ros
• Herrens närhet
• All världen nu sig gläder

Nu har tenorernas röster tystnat. Men jag kan frammana dem i mitt minne när helst jag vill.

Världen är inte längre densamma utan dem.

Kontrastrik helg

Våra vänner El och Vi från Långtbortistan

De här helgdagarna har varit sprängfyllda med upplevelser. Jag har träffat vänner, bjudit på middagar, varit i kyrkan, på Casselgården, haft Andrum med temat Tystnad...

På fredag eftermiddag träffade jag två kära f.d. kollegor. Vi ses inte så ofta så nu blev det tillfälle att komma ikapp. Vi satt hemma hos K i hans vackra kök med utsikt över ett torg och en väldig björk. Förutom gemensamma minnen pratade vi om att stå på tröskeln till ett nytt skede i livet.

På kvällen kom El och Vi från Långtbortistan för att bo hos oss över helgen. Huset livades upp, det blev fart och fläkt. V övade sånger på synten, vi lagade soppor och skar grönsaker och älgkött i långa banor. Grannen och kompisen Ve kom över med famnen full av blommor och åt med oss på lördagskvällen.

Grannen Ve och sångerskan Vi

På söndagen stod vi upp tidigt för att göra oss i ordning för kyrkan, där Vi skulle spela och sjunga. Hon gjorde en fantastisk Hallelujha, så där så att jag fick gråten i halsen. Efteråt samlades kyrkobesökarna för sopplunch i Casselgården och då berättade El och Vi om sitt liv som flyktingar och vad Laxå betytt för dem. Vi sjöng och spelade några sånger till, bland annat "Laxå i mitt hjärta".

På kvällen när våra gäster åkt hem var det dags för mig att åka tillbaka till kyrkan där Åsa, jag och kantor Margareta höll ett Andrum om Tystnaden. En kontrast till min livfulla helg.

Under söndagen fick vi ett omskakande besked. En person som spelat en stor roll i familjens liv har gått bort, alldeles för tidigt. Plötsligt, men kanske inte alldeles oväntat.

Nu återstår bara två veckor av mitt yrkesliv! Bäst att gripa sig an den nya arbetsdagen.

Sköt om er!

Ondskan och girigheten, två fula trynen har visat sig

En grym och hotfull verklighet kom nära, chockerande nära, igår kväll. Tänk att det lever folk i dödsskräck alldeles intill. Här behövs en insats för att rädda en ung kvinnas liv.

En annan ung kvinna drabbas på ett annat, men ändå smärtsamt, sätt. Ikväll kommer våra vänner från "Långtbortistan" hit, de som fick uppehållstillstånd efter åtta långa år. Deras älskade dotter blev utvisad innan dess och skickades "hem" till en oviss framtid, endast arton år gammal. Nu har det gått ytterligare sju år sedan hon utvisades. Föräldrarna och dottern har endast kunnat träffas över nätet och längtan är stor. Nu verkade det ordna sig med "visum" för dottern efter att föräldrarna pungat ut med en mindre förmögenhet till en myndighetsperson i Långtbortistan. Dottern har väntats hem vid flera tillfällen under hösten, men det har hela tiden blivit uppskjutet. Nu skulle hon komma i alla fall och följa med föräldrarna till oss. Äntligen! Men då krävde myndighetspersonen ytterligare pengar för att utverka visumet, pengar som föräldrarna inte har. Och i Långtbortistan sitter dottern och gråter.

Igår blev vi tydligt påminda om det förtryck som många unga kvinnor i världen lever under. Ofattbart vilket barbari!

Tvära kast

Här sitter min härliga väninna Miss Jones, som helst inte vill vara med på bild. Hon förgyllde gårdagskvällen för Maken och mig.

Livet bjuder ibland på tvära kast. Igår firande med make och vänner och idag sorg och uppgivenhet.

Jag visste ju vad som väntade idag. Har burit detta som en tung sten inom mig ett tag, fick inte röja något, hålla masken när omgivningen drog upp planer. Vi i de tre fackförbundens förhandlingskommittéer har jobbat hårt för att mildra smällen, men det är klart att det känns ordentligt när 170 personer ska sägas upp och en fabrik ska flyttas.

Det är en ofattbar skadegörelse de nya amerikanska ägarna utsätter oss för. En ultramodern fabrik och kompetenta och lojala människor, som har älskat sitt företag som sin andra familj, ska bort.

För min egen del, så ska den lilla avdelning jag jobbar på "outsourcas", som det heter idag. En konsultfirma ska sköta det vi gör idag, mycket billigare och effektivare. Vår kunskap och kompetens ska föras över på några månader och sedan ska vi vara väck.

För mig har ESAB varit så viktigt. Jag har lärt känna fantastiska människor inom företaget, både hemma och utomlands. Jag har lärt mig massor och fått utvecklas. Jag kommer alltid att vara tacksam för det ESAB som har varit.

Upp som en sol och ner som en pannkaka!

Igår kände jag beslutsamhet och kamplust. Ville argumentera och vinna över. Idag känner jag stilla sorg och stor trötthet. Uppgivenhet. Besvikelse.
Inte så mycket för min egen situation, som för vad jag anser raseras.

Till alldeles nyligen var jag sprickfärdig av stolthet. Vilken styrka och vilken feeling vi kunde visa omvärlden på den stora mässan. Vi var outstanding sa den globale marknadschefen. Tack vare duktiga konstruktörer och programmerare kunde vi visa upp förstklassiga produkter. Vi var professionella, sa han. Och efteråt kom ett personligt tackbrev från engelske styrelseordföranden till var och en i monterpersonalen: Well done.

Bäst jag slutar här. Men jag kände att jag behövde skriva av mig. Ursäkta om jag trampar på någons tår.

Till minne av R

Höstsolen lyste tröstande över kyrkbacken igår, där en stor skara människor samlades. En del ansikten hade jag inte sett på länge. Det blev varma kramar och tårfyllda blickar.

Inne i kyrkan lyste solstrålarna snett in från fönstret rakt på de vita rosorna som tornade upp sig på kistan. Prästens ord om R och om den eviga gåtan gick rakt in i hjärtat. Orgel och klarinett spelades smärtsamt vackert och Robins enkla sång till gitarr, Se på mej, tvingade fram tårarna.

Rs anda vilade över minnesstunden. Vi satt i grupper och samtalade om alla goda, roliga och fina minnen vi har av R. Kinderna färgades röda och vi skrattade och log åt episoderna.

Rs fine och gode man K var rörd och glad över att så många kom och att det blev en sådan vacker stund. Det blev en stund som kommer att finnas kvar länge, länge i mitt hjärta.

Solen har gått ner

Kära R!
Idag fick jag samtalet som jag förstått skulle komma. Din livslåga slocknade igår kväll.

I det längsta hoppades vi att det onda skulle ge vika. Själv förstod du i somras att du var besegrad. Din hälsning till oss arbetskamrater var full av värme och tacksamhet för vår gemenskap och du önskade oss lycka till i våra liv. Du bad oss vara rädda om våra familjer och oss själva.

R, du var som en ros, eller som en sol som strålade av energi. Jag kan höra ditt lite hesa skratt fortfarande i korridoren.

Jag känner djup respekt för den du var, hur du tacklade din sjukdom, hur du tog dig igenom andra svårigheter och hinder, för den innerliga kärlek ni visade varandra inom familjen. Tack, R, för att du var den du var!