Gapa

Imorse var det dags. Ett tandläkarbesök väntade. Jag var tidigt på plats. Förra gången var jag faktiskt en hel månad för tidig. Men idag var det rätt dag och rätt månad.

En kvart sent blev jag insläppt i behandlingsrummet.
- Hur står det till? frågade tandläkaren.

- Bara bra, svarade jag käckt. - Var det idag vi skulle dra ut tanden? frågade hon. - Du får väl kolla och se hur den mår, sa jag.

Sedan preparerade hon två sprutor med bedövningsmedel och stack in i tandköttet. Medan bedövningen verkade gick tandläkaren och sköterskan om hörnet. Jag hörde hur tandläkaren fick reda på att hon inte hade så mycket tid på sig som hon trodde. En akutpatient med tandvärk väntade i väntrummet.

Jag började känna mig konstig. Omvärlden blev suddig och jag slokade där jag satt i stolen. När tandläkaren och sköterskan kom tillbaka och fick syn på mig såg de alldeles förskräckta ut. De började klappa mig i ansiktet, hålla upp mina ben, badda pannan, be mig säga någonting...

Det blev ingen tandutdragning, men ytterligare en tillfällig lagning. Om en och en halv månad är det dags igen att avgöra; utdragning eller rotfyllning.

Jag har inte tandläkarskräck. Jag har dragit ut en tand förut och det gick jättebra. Varför blev jag svimfärdig?

Ytterligare en överraskning väntade, en angenäm sådan: Jag behövde inte betala något!

I vått och torrt ....

Halloj!!

Här är en hälsning till absent friends. Kommer just hem från en rolig kväll med flickorna. För några av oss var det länge sedan sist, jag tror det var på vår arbetskamrat R:s begravning. Men vi följer varandras liv ändå, via blogg, mail och facebook. Några av oss träffas i stort sett dagligen.

En sådan här kväll delar vi med oss av glädje och sorg och kan bara konstatera att ingen slipper ifrån motgångar och bekymmer. Med vännerna kan man skratta och gråta och känna uppbackning och förståelse.

Tack, A, för att du tog initiativet till en träff! Stor kram till er alla! Skönt att ni finns.

Vintersöndag

När termometern klättrat några pinnar uppåt, vågade vi oss ut i det vita. Det blev en tur till sjön Skagen, som såg helt annorlunda ut nu än på min vinjettbild. Snökristallerna gnistrade. Synd att de är så svåra att fotografera.

Vi fortsatte mot okänt mål, förbi gårdar och byar, genom skogar och ut på vida vidder. Vi kom till det lilla samhället Åtorp med sin urgamla stenbro och med en kyrka som är klädd med träfjäll precis som den i Laxå. Här fanns frisör, blomsterhandel, café och en välsorterad Ica-butik.

Kaffetermosen åkte fram när vi stannade vid Stora Björken.

Ikväll blir det biobesök. Skulle tro att filmen, Änglagård - 3, kommer att få mig att drömma om sommaren.

Klicka på collaget, en och två gånger, så kanske det glittrar lite i träden.

På kvällskvisten

Medan jag väntade på att Maken, tillika föreningens ordförande, skulle bli klar, gick jag runt med min kamera och fångade kvällsljuset. Röken, eller snarare vattenångan, från värmeverket bolmade rosa rakt upp i kvällshimlen. Det är nästan tjugo minusgrader när solen sänker sig ner bakom den tysta villagatan.

Önskar er en rofylld kväll!

Utblick

Nu ringer klockorna på Skogskyrkogården helgmålsringningen. Klockan är alltså 18.00 och det är lördag kväll.

Vi har just kommit hem från en eftermiddag med FN-föreningen. Det har varit årsmöte, både för distriktet och för den lokala föreningen. Allra först berättade Janne Wallgren mycket intressant om Västbanken, som han besökt i höstas. Både gamla och nya murar visade han på bilderna. Man fick en känsla av Mordors rike. De psykiska murarna mellan människor verkade vara lika svårforcerade. Det fanns dock en och annan ljusglimt. En palestinsk olivbonde som fått inkräktare på sin mark vägrade hata, utan kämpade på annat sätt för att få förståelse. Han fick vänner t o m bland de nya bosättarna på sin mark.

När mötet var slut, var också dagen slut.

Kvällsljus

På hemväg från jobbet har jag på sista tiden sett den här synen några gånger, men inte haft kameran till hands eller tid att stanna. Idag blev det av. Stannade till och en bilist stannade och undrade om jag behövde hjälp med bilen och en cyklist undrade om jag skulle fota bilen. Men nej, det var det härliga kvällsljuset jag ville fånga.

Vattenspeglar och ljus - det gillar jag.

Här är min nya frisyr. Liknar jag Tarja Halonen, finska överhuvudet? Lika röd idag i alla fall.

God kväll!

Vem är du? Vem är jag? Levande charader...

Som jag skriver på startsidan så är jag nyfiken. Nu är jag nyfiken på vem det är som tittar in på min sida. Ge mig en liten hälsning i kommentarrutan.

Maskerna här bredvid hänger på hallväggen. Den översta köpte jag i Venedig när jag och PO66 var där i maj förra året. Den undre är köpt på Mallorca i slutet på oktober samma år som det brann i Backa.

Igår slog jag till och köpte en resa till Maken och mig. I sommar bär det av till den gröna ön Irland och det ska bli spännande. Jag ska försöka läsa om landet innan, så blir det än mer intressant.

Igår kväll var vi på föreläsningsföreningen och hörde om en annan resa: En resa till Vancover Island, utanför vilken det simmar späckhuggare och gråvalar. Med vackra bilder skildrade Marianne naturen på ön och djurlivet i havet utanför.

"Wenn jemand eine Reise tut so kann er was erzählen..." Den som reser har något att berätta... Eller något ditåt...

Elektrisk

Lilla hjärtat och jag bygger kojor. När vi drar bort den blå pläden som utgör kojans tak, så står hennes hår som en gloria kring huvudet.

Farfar är och spelar med sin orkester och Lilla Hjärtat har precis somnat och sover nu sin middagsslummer.

Farmor är också precis färdig, men här blir det hängning av tvätt istället för lur.

Promenad i vintersol

En vacker dag går mot kväller. Lilla Hjärtat är här och hälsar på. Efter lunch bara måste vi ut och känna på luften.

Farfar drar pulkan. Lilla Hjärtat sitter bekvämt på ett sittunderlägg och nickar kungligt åt dem vi möter.

Månen skymtar där uppe i det blå som en genomskinlig skära.

Åkrarna är täckta med snö igen. För några dagar sedan såg det mer vårlikt ut.

Det var en liten rapport från Den lilla Galliska Byn.

Ha en skön helg!

Skepp ohoj!

Long time - no see, kanske ni tycker. Men Ärtan och jag har varit på kryss tillsammans med vårt fackförbund. Vi var cirka fyrtio deltagare på denna kurs, som var mycket givande. Det var roliga och fartfyllda lektionstimmar med många Aha-upplevelser. Jag nickade inte till en enda gång!

Hade vi inte varit så flitiga studenter så hade vi kunnat prova chokladinpackning (dopp i choklad - smaka på det!), Kareoke, bridge, bad till palmers sus, badtunna i friska luften ...

Vägen till båten tog 5 timmar i strålande söndagssol. Vi åkte vackra, slingrande vägar genom det fagra Sörmland. Ärtan och jag satt längst fram i bussen med en fantastisk utsikt. Vi såg även det vi inte velat se: Hur busschauffören höll en lapp med ett telefonnummer i ena handen och en mobiltelefon i andra handen medan han petade ner numret till vägkrogen med tummen, samtidigt som han försökte hålla bussen på rätt sida vägrenen på den kurviga vägen. Bredvid vägen sluttade det vackert ner mot en dalgång och en sjö. Där hade vi inte velat hamna.

Idag var jag åter på plats på kontoret. Solen lyste in genom fönstret. Rosorna har glatt mig i många år. De vissnar aldrig.

Sköt om er!

En knipa gör ingen vår!

En snabb promenad på lunchen blev det. Jag postade ett kort till en vän som fyller år på lördag. Kameran var med. Det var soligt, men det blåste snålt. Plusgraden kändes som flera minus. Men i kameralinsen hittade jag två vårtecken:

• Änderna har bildat par.
• En knipa simmade i dammen.
  

Dessutom rinner smältvattnet från taken och snöhögarna blir allt mindre. Fast än är det vinter kvar, säger mor.

Hört på fikarasten

Ibland kan man bli väldigt engagerad och glömma bort var man är. På fikarasten häromdagen berättade K att hon gått på bio med sin man och en kamrat till dem. De såg filmen Kanonbåten San Pablo som tydligen var ohyggligt spännande, med betoning på ohyggligt.

Rätt var det var blev det för mycket för K som reste sig upp och röt ut bland publiken: - Varför gör ni inget? Hennes man ryckte resolut ner henne i fåtöljen igen, tydligt besvärad över sin frus utbrott.

Min man blev också generad över mitt beteende en gång, när vi satt i salongen på Stadsteatern i Stockholm. Vi och några vänner till oss såg IFK Kamraterna, en nog så oskyldig pjäs skulle man kunna tro. Det var bara det att en av rollfigurerna skadade ryggen så svårt att han nog skulle bli förlamad resten av livet. Då började det susa i mitt huvud, jag stoppad in en Tulo i munnen för att tänka på något annat, men hann inte mer förrän jag tuppade av. Tabletten sprätte all världens väg och jag for ihop som en lealös trasdocka. Det kändes mysko att vakna upp igen mitt i en teatersalong. Jag får skylla på att jag var höggravid och att det var mycket länge sedan.

Nej, nu ska jag spurta till körsången. Hasta la vista!