Bara en enda ros

 En "late bloomer" har slagit ut mot bodväggen. Jag tänker på Povel Ramels textrader: 

Bara en enda ros på ett evigt klänge, 
så är livet, trist varar länge. 
Men underbart är kort, alldeles för kort.

Och så härom dagen när jag var på hemväg och nästan framme, fick jag en vacker syn. Snabbt stannade jag bilen och hoppade ur och tog en bild, som får symbolisera nästa vers. För sekunden efter jag tagit bilden, gick solen i moln och förändrade stämningen totalt.

Följer du ödets väg genom dunkla gränder?
Når dig solen en glimt i sänder? 
Ty, underbart är kort alldeles för kort

Livet börjar återgå till det normala igen, efter valkarusellen och efter krassligheter. Jag har gjort några pass på Kupan, träffat vänner, berättat om resan till Normandie och Kanalöarna på Föreläsningsföreningen. Och så har jag skördat vindruvor från den tjugoåriga vinstocken på husets baksida. Men jag struntade i att trampa dem, denna gång, de fyllde knappt fotbaljan. 😉

Det gäller att ta tillvara alla de fina stunderna:

Men fort innan de flyr bort
Underbart är allt alldeles för kort