Ibland kan man bli väldigt engagerad och glömma bort var man är. På fikarasten häromdagen berättade K att hon gått på bio med sin man och en kamrat till dem. De såg filmen Kanonbåten San Pablo som tydligen var ohyggligt spännande, med betoning på ohyggligt.Rätt var det var blev det för mycket för K som reste sig upp och röt ut bland publiken: - Varför gör ni inget? Hennes man ryckte resolut ner henne i fåtöljen igen, tydligt besvärad över sin frus utbrott.
Min man blev också generad över mitt beteende en gång, när vi satt i salongen på Stadsteatern i Stockholm. Vi och några vänner till oss såg IFK Kamraterna, en nog så oskyldig pjäs skulle man kunna tro. Det var bara det att en av rollfigurerna skadade ryggen så svårt att han nog skulle bli förlamad resten av livet. Då började det susa i mitt huvud, jag stoppad in en Tulo i munnen för att tänka på något annat, men hann inte mer förrän jag tuppade av. Tabletten sprätte all världens väg och jag for ihop som en lealös trasdocka. Det kändes mysko att vakna upp igen mitt i en teatersalong. Jag får skylla på att jag var höggravid och att det var mycket länge sedan.
Nej, nu ska jag spurta till körsången. Hasta la vista!
5 kommentarer:
Åh, den pjäsen såg jag också. tillsammans med en klass från Borgarskolan i Gävle. Minns att de var förvånade över att teater kumde vara kul. Ingen svimmade dock.De var väl inte med barn.
Alltid lika skoj att läsa dina inlägg. Muntration på hög nivå! Kram
Det kan hända många oförklarliga saker ibland.
Hej! Jag blir kvar dubbelt så elak som förut ! LER ! Men jag kanske inte lägger opp inlägg som nu varje dag. Ha en solig skön dag nu ! Tittut !
Hände också att jag svimmade en gång under en föreställning. Det var under mitt ANDRA tjurfäktningsbesök. Under det första var ju allting nytt, men så fort jag såg spjuten i tjurens rygg denna gång säckade jag ihop och fick bäras ut, där jag kvicknade till...
Aldrig mer tjurfäktning i alla fall!
Skicka en kommentar