Hej Schweiz!

På allmän begäran kommer några avsnitt till ur breven hem:

Lausanne den 8 februari, 1972

Hej, ni därhemma!

Det var rätt grått och eländigt den här helgen. Det regnade kallt, nästan hela tiden, men vi skydde inga hinder utan spurtade ut i naturn´ändå, Bästisen och jag. Tog bussen ut till en liten by omgärdad av vinodlingar och sökte oss ner mot sjön genom små sovande, gammeldags samhällen och vinfält. Man fick slå på bromsen, för det sluttade starkt i flera kilometer och dagen efter kändes det allt lite ömt i "bakbenen". På kvällen spädde vi på motionen genom att gå till vårt favoritdansställe "Bagatelle".

En sida i fotoalbumet berättar om det intensiva utelivet

Att man orkade! Snacka om hålligång! Men den 11 februari skrev jag:

Gullungar!

Tack för brevet. Det var just ett sånt brev, fyllt av stämning som jag älskar att få. Det har dröjt lite med svaret beroende på att jag inte ens orkar tänka på att hålla i en penna. Men nu är den här veckan slut och en lång, härlig helg ligger framför oss.

.... Den här helgen har Bästisen ordnat genom sin resebyrå där hon praktiserar en liten week-end tripp till Champéry, en skidstation. Vi ska bo i själva byn på ett litet hotell som heter Hotel du Nord. Vi blir sju flickor den här gången. Det ska bli så himla härligt att knata omkring i natur´n lite. Vi ska kanske hyra skidor och pjäxor eller varför inte en kälke.

Champéry den 12 februari

Ja, nu är vi här. Det är världens gulligaste lilla alpby. Tyrolerhus kantar den enda gatan och i ett av dem bor vi. Det är rustikt i mörkt trä och vi sover alla i en enorm tvåvåningssäng

Vi har hyrt skidor och pjäxor nu och prövat lite, lite. Det blev ganska dimmigt när vi kom upp med den "täckta" skidliften, så vi stannade inte länge. Men bara resan upp med liften var värt sitt pris. Man hängde i en liten kabin i ett "snöre" högt ovanför grantopparna och hade en hänförande utsikt över alla bergskammar. Men sedan rullade dimman in, som sagt.

Somliga av oss var väl inte riktigt klädda för skidåkning. Jag (trea från vänster) hade skinnjacka och jeans och Birgitta till höger hade gul ullkappa och handväska (!)

....På kvällen firades "Mardi Gras", fettisdagen, med dans på alla caféer längs bygatan. Folk var maskerade och varje café pyntades med girlanger och serpentiner. Vi provade en rad olika ställen och de flesta av oss hade skojigt. ( Lotta träffade till och med sin blivande man då och där, skulle det visa sig.)

Det värsta var att när vi sent omsider skulle försöka sova, så var det så kallt i rummet att vi bara skakade. Det fanns ingen kamin och de två filtar vi fick var räckte inte långt. Dessutom förde våra grannar, fjorton schweizare från Genève, ett himla oväsen, så den natten blev inte så särskilt njutbar.

Trots att livet i Schweiz var så intensivt så hann jag ändå längta efter brev hemifrån:

Jag hoppas att ni snart hör av er igen. Om ni bara visste vad jag väntar på brev. Dagen delas upp i två hälfter, förmiddagsposten och eftermiddagsposten. Så kommer inget med den första, så klamrar jag mig fast vid hoppet att någonting kommer med den andra.

Så här fyrtiofem år senare blir det inte så många brev skrivna. Däremot har jag mycket kontakt över telefon och internet. Facebook, Instagram, blogg... Företeelser som hade varit obegripliga för en ung blivande sekreterare på sjuttiotalet. Jag har skrivit tidigare om mina upplevelser i Sekreterarskolan. Tryck bara på Etiketten Sekreterarskolan här nedan om du vill läsa det jag postade för några år sedan.

à bien tôt!