2010-01-10

Ett långt liv

Året var 1927 och AnnMarie var nio år och på utflykt med söndagsskolan. Hon står i första raden som andra flicka från höger. Hon bodde i arbetarbostäderna vid ett stort jordbruk, där hennes pappa var ladugårdskarl och hade hand om hästarna. Hon var enda barnet, ovanligt nog. Grannarna hade åtta ungar och det kunde bli lite trångt i deras etta.
AnnMarie berättade att de var alltid ute och lekte, även om det var mitt i smällkalla vintern. - Ja, för vi kunde ju inte vara inne, det blev för trångt. Vi hade så roligt. Vi åkte i backarna med mjölkkälken och satt allesammans i en enda lång rad.

-Visst var det arbetsamt många gånger, även som liten unge. Vi fick sätta potatis och plocka upp den. Vi fick hämta vatten och mat från jordkällaren. Skolvägen var lång och skolsalen värmdes endast med en liten kamin. Det var svårt att få de fuktiga ylletröjorna torra.
- Men så roligt vi hade och alla hjälptes åt, gammal som ung.
Nu är det inte så mycket bevänt med gemenskapen. Lilly, skolkamraten och bästisen, som står bredvid AnnMarie till höger på bilden, dog förra året vid den här tiden. - Jag är nog ensam kvar i klassen, tror AnnMarie. Är det verkligen 92 år jag fyller nästa gång?

Idag har min lilla tant berättat om allt hon upplevt i sitt långa liv. Vissa saker har jag hört många gånger förut, vissa saker var nya. En gång var hon med om en filminspelning. Hon jobbade på restaurangen i Saltsjöbaden och dit kom ett filmsällskap med AnnaLisa Ericson och den undersköna Margit Manstad i spetsen. Filmen hette "Mamma gifter sig" och AnnMarie fick vara med som statist i två scener. Tänk om man skulle kunna få se den filmen någon gång, det vore så roligt.

När det är dags för mig att gå, blir min lilla tant så ledsen. -Vad ska jag ta mig till nu, om jag åtminstone kunde se så att jag kunde läsa eller titta på TV. Det skär i hjärtat att lämna henne där, men jag vet att sonen kommer på tisdag och snart ska vi fira hennes födelsedag.

-Det är inte lätt att bli gammal, säger hon om och om igen. Och jag tror henne.

5 kommentarer:

Angelica sa...

Så fint du berättar hennes historia. Jag riktigt känner hur mycket du tycker om henne.
Hon har en mycket fin vän i dig!
Kram
A

Ina sa...

"Det är inte lätt att bli gammal" eller "Bli inte så här gammal du" är rader jag hör nästan varje gång jag jobbar. Ofta finns det fantastiska historier från personens liv och det är underbart att få dela dem, även om det är för femtioelfte gången :)
Det måste vara tufft att inte kunna göra sånna saker man är van vid och saker som man så gärna vill göra!

Maggan sa...

Angelica: Tack. Jo nu känner jag ömhet för henne. Och jag tycker om att höra henne berätta. För några år sedan kände jag bara krav från hennes sida och jag tyckte aldrig att jag räckte till.
Ina: Så fint att du har den inställningen. Jag hoppas att jag har någon som du i närheten när jag blir gammal och skröplig.

epsilon sa...

Som man bäddar får man ligga sägs det ju. Så du får säkert nån som är lika hjälpsam mot dig om du kommer att behöva det. Vi vet ju inte vad livet kommer att erbjuda oss och skönt är väl det.

Elisabet sa...

Hur intressant som helst att ta del av. Tack!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...