Otydligt

Imorse var det dags för ett tandläkarbesök igen. Trots att jag hade förra besöket i färskt minne, så var jag inte skakad.

Jag tippades bakåt i stolen och fick syn på en alldeles underbar bild av Ilon Wikland. En liten träkåksstad vilade i vårsolen. Fruktträden blommade och en flicka kom cyklande på gatan. Det var en perfekt bild med många detaljer att studera när man ligger där i tandläkarstolen och inget kan göra. Jag nämnde för tandsköterskorna att jag gillade bilden. Vi kom att prata om det lugna 50-talet och det visade sig att vi alla tre var av samma goda årgång.

Radion stod på och det var dags för nyheterna precis lagom när jag fått röntgat mina gaddar och när tandläkaren B tagit sig in titt in i gapet. Hon tittade upp och sa förtrytsamt och ilsket: - 14 hål!!! Trodde jag... Jag hann tänka många tankar innan jag förstod att hon precis hade kommenterat nyhetsuppläsarens uppgift om det möjliga straffet för en känd förbrytare: 14 år.

Jag hade tack och lov inga hål. Den provisoriska lagningen över kratern höll, där som tandläkaren tidigare hade bryderi över om hon skulle rotfylla eller om hon helt sonika skulle rycka upp eländet med rot och allt.

Ibland är det skönt att upptäcka att man hört galet!