Min gröna ungdom

När vi ändå är inne på nostalgi:

När jag var en tämligen nybliven tonåring var Lyckan en färsk hennes. Här kunde man svepas in i rosenröda drömmar om framtiden, kolla in vad man skulle ha på sig, läsa om popartisterna. I den här tidningen presenteras skivan Eve of Destruction med Barry McGuire, "en blond, blåögd gosse från Oklahoma" och en skiva av Chér, som presenteras som ena halvan av Sonny & Chér.

Att döma av bilden här bredvid så var Corrège högsta mode. Jag sydde på svarta band på min vita konfirmationsdräkt med kort kjol och kort jacka och satte vit/svarta clips i öronen. Syrrans plastiga vita stövlar fulländade bilden. Sedan var jag klar att gå på hippa, som vi sa då.

En annan spännande tidning var ju förstås Bildjournalen med sina elefantbilder av idolerna. Det var på den tiden då Slamcreepers med Björn Skifs vann över Tommy Körbergs Maniacs som sjöng "Someone is taking Maria away". Jag och många med mig satt klistrade vid radions Tio i topp och skrev noga ner röstresultaten, vecka efter vecka. Jag har nog den slitna anteckningsboken kvar någonstans.

De lokala idolerna var Bates, som hade en enda nationell hit en gång: The Stewball. Jag var väldigt förtjust i gitarristen Björn Werngren, som förövrigt gick i samma skola som jag. Under Operation Dagsverket hamnade jag hemma hos hans mamma och fick putsa fönster. Kan inte tänka mig annat än att hon fick göra om hela jobbet. Jag var nog rätt okoncentrerad, speciellt som nämnde Björn och hans bandkompis Jorma klev in genom dörren.

Precis i skarven mellan barndom och tonår satt bästisen och jag hemma på mitt rum och undrade. - Vad sjutton gör man när man är tonåring? Det verkar så tråkigt. Man kan ju inte leka längre. Vi ville inte riktigt lämna alla äventyrslekar i skog och mark, lekar som varade flera dagar i sträck. Men det blev till slut folk av oss också, fast inuti så finns nog den där lilla tjejen kvar, hon som gillar att klättra i träd och bygga kojor. Och snart är lilla Bellan stor nog att bygga koja med! Då ska här lekas igen!

Tidens flykt

Läste i avisen att det stundat bröllop i Nora igår. Björn J:son Lindh gifte sig med Marie Nordenmalm, också hon musiker.

Jag har främst två minnen av Björn J:son Lindh.
Dels detta vackra porträtt när han släppte sin skiva Ramadan. Det måste ha varit 1971, då han tittade fram på affisher överallt på stan. Jag minns att jag satt på en buss en regnig kväll och riktigt hajade till när jag såg hans vemodiga, men ack så vackra ansikte.

Det andra minnet är Brusa högre lilla å. Den musiken hörde jag om och om igen eftersom den låg som bakgrund till vårt bildspel om företaget. Vårt företag ligger ju vid en liten å, så titeln passade även den bra. Jag vet inte hur många gånger jag satte igång bildspelet i vår hörsal för besökare som det skulle imponeras på.

Det har gått 38 år mellan dessa bilder och Björn har verkligen åldrats med behag. Men med den första bilden så starkt i mitt minne så undrar jag bara förskräckt: -Vart tog tiden vägen?

Lördag förmiddag

Det är lördag förmiddag. Solen skiner, fast det är lite svalare nu. Barnbarnet snusar i sin spjälsäng. Det doftar gott från köket. En stek står och puttrar i ugnen. Tvättmaskinen surrar. Det gäller att komma i kapp i tvätthögarna.

Denna vecka har Pe bott hos oss under tiden han hyrt ut sin lägenhet. Vi har haft det trivsamt tillsammans. Jag har jobbat min tredje vecka efter semestern och just nu handlar det mycket om att förbereda den gigantiska mässan i Tyskland i september.

Isabelle har varit hos oss sedan i torsdags. Det är så mysigt att ha henne här. Hon tränar ivrigt på att resa sig och gå och härmar redan ljud. Här är en bild från i morse. Nu hör jag att hon vaknat, så det är bäst att plocka upp henne innan hon blir ilsken.

Det får bli mer senare.

Fästning och fästingar

Äventyret började i Karlsborg i förmiddags. Vår guide hette Arne och han förde oss tillbaka drygt hundra år i tiden, då denna enorma fästning skulle försvara oss mot Ryssen. Efter en inledande film fick vi leva oss in i hur det var att vara indelt soldat. Kanonerna mullrade och röken låg tät, när vi hukande tog oss fram i de smala gångarna. Inget för dig, PO66.

Efter en välkommen kaffetår bussades vi till sjön Viken där vi bordade M/S Sandön, en vacker 100-åring. Hon tog oss ut på sjön och genom trånga sund. I en kanal som omgavs av trollsk urskog flög en häger framför oss. Kaptenen berättade att det gjorde den varje gång. En sorts lotsfågel, kan tänka.

En slussning gjorde vi och det var från Göta Kanals högsta punkt, Forsvik. Där sänkte vi oss drygt tre meter.

Det blev en riktigt trevlig helg, förutom att vi fick höra att unga mamma och pappa fått varsin fästing på sig efter friluftsbadet igår. Det är ju inte så trevligt.

För övrigt så finns det några platser kvar i vintramparkaret. Först att anmäla sig var dessa två, varav den ena är ganska orutinerad. Den andra har däremot lång erfarenhet.

Åtminstone två av mina vänner bevistar Madonna-konserten ikväll i Göteborg. Ska bli intressant att höra hur den avlöpte.

Må så gott!

En gammal årgång

Vindruvorna mognar undan för undan mot den solvarma väggen. I år blir det mycket. Är det någon som vill komma hit och trampa? Jag fick "vinstocken" av min lillasyster med familj när jag fyllde 50, så nu kan man riktigt se hur gammal jag är. Grenarna har nått upp till andra våningen på huset och hänger ner med stora klasar.

Det blev en dag på stranden. Vattnet var ljummet. Förutom vår storfamilj så var det två andra familjer där. Det är skönt att slippa trängas på en överbefolkad strand. Jag har aldrig varit mycket för att ligga och pressa i solen heller, men ett dopp och några simtag i en sjö är härligt. Isabelle upplevde sitt första utomhusbad och det verkar ha varit en trevlig upplevelse.

Imorgon blir det utfärd. En utförligare rapport kommer.

I parken

Den här lilla damen sätter allt i gungning. Farfar övervakar så att det går rätt till. Efter jobbet åkte vi in till La Stada en sväng för att hälsa på. Efter en fikastund med vaniljbullar och katalaner tog Farfar och Farmor med lilla hjärtat ut på promenad.

Det är så vackert där familjen bor, stora gamla träd, t ex ekar och silverpilar...

prunkande rabatter, bersåer med bänkar lite över allt...

träd med röda frukter som liknar klarbär...

Och så finns det välskötta grillplatser, tennisbana, boulebana, stor plaskdamm, flera lekplatser. Det är en Edens lustgård.

Trots besöket i lustgården är mitt hjärta så tungt. Det kom ett mail igår från en arbetskamrat. Ja, det var hennes man som skrev det för själv orkar hon inte. Hon är mycket sjuk, men sänder ändå värme och tacksamhet till oss arbetskamrater. Jag vet att du tar del av min blogg ibland, så därför skriver jag till dig: - Du är enastående och fantastisk!

Orden trängs i min kropp, men vill ändå inte ut. Jag kan bara säga att jag känner ödmjukhet och respekt. Livet formar sig så olika för oss. Ibland önskar jag så starkt att jag var Superwoman. Som nu.

Sen sist

En arbetsvecka har förflutit. Det har skvalat utanför fönstret, men vad gjorde väl det. Jag kikade ibland i min "skvallerspegel" på hur Gunnar i Vaplan hade det. Där sken solen, en katt smög över vägen och postbilen kom med brev.

På onsdag förmiddag gjorde jag ett avbrott i jobbandet och tog emot "finfrämmat" på genomresa. Min bästis från barndoms- och ungdomsåren och hennes familj stannade till för en pratstund och en kopp kaffe.

Lilla hjärtat kom och hälsade på farmor i fredags och sov över till lördag. Ibland blir det lite tidigt på morgnarna, så vi somnar om i fåtöljen.

Annars har helgen handlat om plock av hallon, blåbär, kantareller, besök av unga föräldrar, städning, matlagning, kyrkvärdskap, besök hos yngste sonen, prat i telefon, brevskrivning ...

Nu väntar snart sängen, boken och sömnen, innan en ny arbetsvecka tar vid.

Suss gott!