Så är jag då hemma igen efter fyra dagar av mässbesök och öluff. Kompisen och jag följde vår vanliga mall som vi haft varje år sedan år 2002: Nerresa på torsdag, mässbesök på fredag förmiddag fram till 15.00, friluftsliv på ön på lördag och hemresa på söndag.
Det blåste friskt från havet, men luften var ljummen. Jag behövde ingen fön för mitt nytvättade hår. Det var bara att gå ut och ställa sig, så fixade vinden frisyren. Kompisen Ch är en stålkvinna. Hon tog sig ett dopp från bryggan, trots att temperaturen i vattnet inte var högre än 14 grader. Brrr!!
Det är så idylliskt på Styrsö: charmiga trähus med mycket snickarglädje och tinnar och torn, dignande äppelträd, rosor, en liten bod med leksaker och presentartiklar där barnen flockas på lördags- förmiddagen, mjuka klippor, röda sjöbodar ...
I år besökte vi det lilla hembygdsmuseet, precis när det höll på att stängas för säsongen. Vi fick komma in i den låga ryggåsstugan som flyttats från Brännö till Styrsö. Otroligt att det hade fått rum med både folk och fä i den lilla stugan.
Årets resa bjöd också på möten. Mina vänner från skrivarkursen i Leksand, Susanne och Jörgen, hann med en lunch med mig innan de skulle begå sitt första bokmässebesök. På mässan fick jag träffa sympatiska författare från Makedonien.
Gerd, min vapendragare från alla våra svetsmaskinsmässor, bor i trakten och vi fick tillfälle att träffas. Och av en slump klev kusin Eva på spårvagnen och vi fick umgås mellan Långedrag och Brunnsparken. På tåget hem fick vi sällskap av en trevlig dam från Degerfors, som älskar att simma i älven som hon bor vid, ytterligare en stålkvinna.
Jag hann faktiskt med att göra en regnskogsvandring också. Jag övervann både höjd- och hisskräck och tog mig upp på fjärde våningen på Universeum och följde med en guidad tur i det fuktiga och varma ljusschaktet som var fyllt med växter och djur. Rätt var det var kände jag ett vinddrag över håret och upptäckte att det var en stor fågel som slog sig ner alldeles bakom mitt huvud. Och när jag satte handen på en ledstång för att hålla balansen på den slippriga stigen neråt, så satt det en liten svart apa där. Jag ryckte snabbt tillbaka handen. Det stod ju på skyltarna: Klappa inte aporna! Ormarna låg som tur var bakom glas och likaså de giftiga, färggranna grodorna. Dom ska man inte heller klappa.
Nej, nu får det räcka med bloggeriet för stunden. Jag ska rusta mig för den gryende dagen. I min kalender har jag fem möten att passa.
Vi hörs!
