M i våra hjärtan

Vår käraste vän M har lämnat oss. Hon drabbades av en grym smygande sjukdom som berövade henne många av hennes förmågor. Jag vill minnas henne som den hon var på bilden ovan, en glad, varm, humoristisk, klok, kulturell, omtänksam person. Tack för alla goda stunder med "lunchgänget", på födelsedagar, på FN-cirkeln och i teaterföreningen.

Du finns i våra hjärtan!

Blommor från Ms trädgård

Liten blir stor och att vara ansiktet utåt

En viss liten dam fyller nio år om några dagar och idag var det en perfekt dag att fira henne. Hon fick en hög med paket. Och lilla kusin vitamin har namnsdag, minsann. Så hon fick ett paket hon med. Förra årets tårta såg så läbbig ut att man fick blunda när man åt. Men årets tårta var både vacker och god.

En bild dök upp från det förflutna:

Den här bilden vill man också blunda för. Nej, det är ingen zombie-mask. Jag har absolut inte hakat på den traditionen. Tycker det är makabert, bara.

Nej, det är hur jag såg ut efter att ha stått på näsan för snart tjugo år sedan. Maken, A och U var på Mallorca för att fira en jämn födelsedag. Den sista dagen, strax innan vi skulle åka till flygplatsen, tog A och jag en promenad på klipporna. Jag fibblade med kameran och rätt var det var stöp jag rätt ner på den steniga stigen och slog mig hårt i ansiktet. A hjälpte mig att badda bort grus och sand på en närbelägen servering och sedan blev det raka vägen till läkarmottagningen som just höll på att stänga för säsongen. Där fick jag en stelkrampsspruta och ispåsar på kinderna.

När vi väntade på transferbussen till flygplatsen fick minst en person en chock av min uppenbarelse. Hudterapeuten, som skulle resa hem till Tyskland igen och  som behandlat mig på hotellet dagen innan, såg helt skräckslagen ut och vände tvärt på klacken. Hon undrade kanske om jag reagerat på hennes krämer.

Hemma i Laxå väntade ett nytt jobb som "ansiktet utåt" åt en divisionschef. Jag skulle egentligen börja på måndagen, men jag ville inte bjuda chefen på detta ansikte. Han var värd en skönare nuna.

Svamptramp

- Inte en svamp så långt ögat når, sa Maken när vi trampade stigen fram på årets första (och sista) svampexkursion. Och precis då upptäckte vi att marken var full med trattkantareller. Så det blev några liter till att laga varma smörgåsar på ikväll.

Och så plockade jag lite vacker renlav också till adventsljusstaken. Solen silade in mellan grenarna. Korpen kraxade i närheten och en koltrast hoppade in i buskaget. Det var det enda djurliv som märktes. Älgflugorna, de förhatliga, höll sig undan. Tror jag. För säkerhets skull drog jag på mig en mössa innan jag gick ut.

Igår trampade jag annan mark. En trio väninnor och jag begav oss iväg till det stora köppalatset utanför La Stada. Det var ju lönedag och följaktligen vallfärdade folk dit för att sätta sprätt på pengarna. Parkeringarna var fulla med bilar men själva gallerian sväljer mycket folk, så det var ändå ingen direkt trängsel. Jag blev mycket nöjd med mina inköp, med den goda lunchmaten och det trevliga sällskapet.

För övrigt i veckan har det dansats line dance (slääp, slääp, tramp, tramp, tramp, klapp, klapp), jobbats på Röda Korset, skrivits protokoll, sjungits körsång under två kvällar, fikats med mina seniorvetarvänner, tvättats fönster, dammsugits, mm. Och imorgon blir det födelsedagsfirande och barnbarnsmys! Yeeeess!

Ha det!

Linslöss

Än en gång har Viola och Rosa satt på sig sina hattar och färgglada utstyrslar. Denna gång drabbade vi Hova. Galleriet där ställer ut Britt-Maries och Carinas tavlor i några veckor och i lördags fanns det möjlighet för hugade Hova-bor att träffa livslevande tanter och köpa sig en bok.

Pressen tittade in och fick till ett litet reportage. Jag länkar det här. Dock förväxlades våra namn i texten. Det är självklart Britt-Marie som är konstnärinnan och ingen annan.

Idag har min bil fått vinterdäcken påmonterade på verkstaden. Man vet aldrig när den första snön behagar singla ner.

Sedan har jag dansat line dance, ätit bruna bönor och snart är det dags för körsång. Jämt kör, alltså!

Hej Schweiz!

På allmän begäran kommer några avsnitt till ur breven hem:

Lausanne den 8 februari, 1972

Hej, ni därhemma!

Det var rätt grått och eländigt den här helgen. Det regnade kallt, nästan hela tiden, men vi skydde inga hinder utan spurtade ut i naturn´ändå, Bästisen och jag. Tog bussen ut till en liten by omgärdad av vinodlingar och sökte oss ner mot sjön genom små sovande, gammeldags samhällen och vinfält. Man fick slå på bromsen, för det sluttade starkt i flera kilometer och dagen efter kändes det allt lite ömt i "bakbenen". På kvällen spädde vi på motionen genom att gå till vårt favoritdansställe "Bagatelle".

En sida i fotoalbumet berättar om det intensiva utelivet

Att man orkade! Snacka om hålligång! Men den 11 februari skrev jag:

Gullungar!

Tack för brevet. Det var just ett sånt brev, fyllt av stämning som jag älskar att få. Det har dröjt lite med svaret beroende på att jag inte ens orkar tänka på att hålla i en penna. Men nu är den här veckan slut och en lång, härlig helg ligger framför oss.

.... Den här helgen har Bästisen ordnat genom sin resebyrå där hon praktiserar en liten week-end tripp till Champéry, en skidstation. Vi ska bo i själva byn på ett litet hotell som heter Hotel du Nord. Vi blir sju flickor den här gången. Det ska bli så himla härligt att knata omkring i natur´n lite. Vi ska kanske hyra skidor och pjäxor eller varför inte en kälke.

Champéry den 12 februari

Ja, nu är vi här. Det är världens gulligaste lilla alpby. Tyrolerhus kantar den enda gatan och i ett av dem bor vi. Det är rustikt i mörkt trä och vi sover alla i en enorm tvåvåningssäng

Vi har hyrt skidor och pjäxor nu och prövat lite, lite. Det blev ganska dimmigt när vi kom upp med den "täckta" skidliften, så vi stannade inte länge. Men bara resan upp med liften var värt sitt pris. Man hängde i en liten kabin i ett "snöre" högt ovanför grantopparna och hade en hänförande utsikt över alla bergskammar. Men sedan rullade dimman in, som sagt.

Somliga av oss var väl inte riktigt klädda för skidåkning. Jag (trea från vänster) hade skinnjacka och jeans och Birgitta till höger hade gul ullkappa och handväska (!)

....På kvällen firades "Mardi Gras", fettisdagen, med dans på alla caféer längs bygatan. Folk var maskerade och varje café pyntades med girlanger och serpentiner. Vi provade en rad olika ställen och de flesta av oss hade skojigt. ( Lotta träffade till och med sin blivande man då och där, skulle det visa sig.)

Det värsta var att när vi sent omsider skulle försöka sova, så var det så kallt i rummet att vi bara skakade. Det fanns ingen kamin och de två filtar vi fick var räckte inte långt. Dessutom förde våra grannar, fjorton schweizare från Genève, ett himla oväsen, så den natten blev inte så särskilt njutbar.

Trots att livet i Schweiz var så intensivt så hann jag ändå längta efter brev hemifrån:

Jag hoppas att ni snart hör av er igen. Om ni bara visste vad jag väntar på brev. Dagen delas upp i två hälfter, förmiddagsposten och eftermiddagsposten. Så kommer inget med den första, så klamrar jag mig fast vid hoppet att någonting kommer med den andra.

Så här fyrtiofem år senare blir det inte så många brev skrivna. Däremot har jag mycket kontakt över telefon och internet. Facebook, Instagram, blogg... Företeelser som hade varit obegripliga för en ung blivande sekreterare på sjuttiotalet. Jag har skrivit tidigare om mina upplevelser i Sekreterarskolan. Tryck bara på Etiketten Sekreterarskolan här nedan om du vill läsa det jag postade för några år sedan.

à bien tôt!

Brev från det förflutna

Tre blivande sekreterare på taket till skolan och med hela Lausanne för våra fötter. Jag i mitten och bästisen till höger ätandes på det äpple hon inte fick äta på sitt rum. 

Lausanne den 2 februari 1972

Kära ni!

Usch, vad det kändes vemodigt att lämna er på Arlanda! Men väl på planet började man rikta tankarna framåt istället för bakåt. Jag gick helt fri från resfeber och nervositet inför "familjen" och jobbet. Skönt! Har tagit allt som det har kommit.

Så började mitt brev till mamma, pappa och mina två systrar hemma i Västerås när jag gett mig ut i stora världen tillsammans med min klass i Folkuniversitetets sekreterarutbildning. Vi skulle på fyra  månaders praktik, först i Lausanne i Schweiz och sedan i Brighton i England. Jag "snubblade" över den här brevbunten när jag letade efter något i mina gömmor. Och sedan blev jag sittandes en stund och läste och mindes. Javisst ja, så var det ju.

Från Genève till Lausanne forslades vi per buss. Vi kom till ett ställe där en massa människor satt och väntade. Det var representanter från värdfamiljerna. Mme Bugnon, skolans "boss" i Lausanne, ropade upp en och en och flicka och värd förenades inför alla med sina vackraste leenden i beredskap. Vi blev aldrig uppropade (anm. bästisen och jag). Vår tant hade nämligen inte kommit. På grund av ett dåligt ben, sades det. På grund av lathet säger jag, efter att ha lärt känna henne. 

.... Tanten själv kippar omkring i tofflor, med en tofs i pannan och en stor slapp röd mun som glappar jämt och samt. Bästisen, stackar´n, har fått det finaste rummet, med kristallkrona och dubbelsäng, och det innebär att hon knappt får röra på sig. Hon får t.ex. inte ens skala en apelsin där eller äta ett äpple. Så därför bor hon inne hos mig för det mesta. 

Det var ju inte så särdeles snällt skrivet, men jag hade större fördragsamhet med henne så småningom.

Lausanne den 3 mars 1972

.....Jag och katten PomPom kommer väldigt bra överens nu, också. Det är annars ett skyggt litet kreatur, men nu ligger han ofta på min säng för att bli smekt. Och när jag sitter vid skrivbordet och stenograferar slår han med tassen på pennan, så det blir stört omöjligt att läsa. Pudeln Zeto har varit hos "frisören" idag och kom tillbaka alldeles oigenkännelig. Han såg ganska så maläten ut förut, men nu seglade han in som ett snövitt moln. Och Madame visade stolt upp honom, PomPom och Zeto är som hennes barn (hon har inga egna) och det kan vara rätt kul att höra hennes monologer med dem. Det var den djuriska avdelningen. Nu till "Helg och Fritid"....

Vill ni, så kan jag "läsa" fler valda delar från breven hem för er.

Glimtar av höst

Den här idyllen lockade mig att fota idag när jag var ute på min "brevbärartur". Här bor ett rart äldre par, som tidigare hade ett duvslag och en tam svan som bodde på en vassrugge i dammen. Ibland när jag jobbade på ESAB gick lunchpromenaden till dammen och då kunde det hända att svanen kom majestätiskt simmande, som en grann fullriggare. Idag var det bara gräsänder som skar vattenytan.

Blad faller tyst som tårar .... I vår skogsdunge bakom huset har många löv släppt taget. De som håller sig kvar lyser klart citrongula när solstrålarna träffar dem.

Ljus fascinerar. Här är ljusbåten i Ramundeboda kyrka. Söndagens Andrum är över och de flesta ljusen i båten har brunnit ut, men några flämtar fortfarande. Temat för kvällen var Vila. Jag läste bland annat Anna Perssons dikt Vila:

Nu djupnar tiden,
Nu dröjer skuggan,
Det spelar i vinden och vattnet är klart.

Mognad i ljuset,
tung är myllan,
Känslan svindlar och själen får ro.