Novisen vid spisen

Här står jag i köket. Vispen och skålen finns kvar, fyrtio år senare.

Jag lovade ju att komma tillbaka med ett exempel på ett icke så lyckat försök i köket. Den här berättelsen skrev jag på skrivarkursen för precis ett år sedan och den är nästan alldeles sann:

Hastbullar blev kastbullar

Jag la dröjande tillbaka telefonluren. Svärmor hade just meddelat att hon var i antågande. Hon skulle komma med tretåget och göra en kort visit, innan hon fortsatte sin resa söderut. Maken var bortrest på kurs och väntades inte hem förrän om några dagar.

Jag var nygift och novis vid spisen, medan min svärmor var en erkänt duktig och effektiv husmor. Hon var föreståndare för ortens vävstuga och hon kunde dessutom på nolltid trolla fram de mest läckra rätter och bakverk av vad som fanns i skafferi och kylskåp. Herregud, jag måste ha något hembakat att bjuda henne på! Jag ville ju visa mig från min bästa sida. Nu var goda råd dyra!

Med darrande fingrar letade jag fram senaste numret av den damtidning jag prenumererade på. De hade börjat med en bakskola som hette ABC för nybörjare och där fanns ett recept på hastbullar. Perfekt!

Jag läste receptet noga och tog fram alla ingredienser som ingick. Jag blev lite bekymrad när jag såg att bakpulvret knappt skulle räcka. 2,5 dl stod det i receptet. Men om jag bankade ordentligt på den upp och nedvända burken kanske det blev tillräckligt.

Jag reflekterade lite över att det skulle behövas så mycket bakpulver, men eftersom det var frågan om hastbullar, så krävdes det kanske lite extra energi. Dessutom var ju receptet skrivet för nybörjare, så då borde det vara utprovat och riktigt.

Med fart och fläkt snodde jag ihop bullarna. Jag skulle precis hinna! Men när jag tog ut plåten från ugnen såg bullarna bedrövligt bleka och platta ut. Bäst att smaka, tänkte jag, och bet försiktigt i en bulle. Tvi, tvi!! Det smakade vedervärdigt! Jag spottade och fräste och sprang ut i trapphuset med plåten och tippade ut de misslyckade bakverken i sopnedkastet.

Precis när jag kommit tillbaka in i lägenheten igen kom svärmor, elegant som alltid, i trappen.

Vid kaffet och Mariekexen berättade jag om mitt nesliga nederlag och hon brast ut i ett hjärtligt gapskratt som varade i minst fem minuter.

I damtidningens nästa nummer beklagade redaktionen tryckfelet i receptet. Det skulle naturligtvis ha varit 2,5 tsk bakpulver och inget annat.

Jag fick mig en rejäl minnesbeta: Lita aldrig blint på tidningar och ett skratt kan vara nog så gott till kaffet!

Augustihelg

Ännu en het sommardag, och här sitter jag och knappar på datorn. Är jag inte riktigt klok?

Bilden ovan är ifrån igår. Precis när vi gått ut från Vandrarnas Kapell i Tiveden, där Tivedspojkarna medverkat i en gudstjänst med läsarsånger, så föll regnet mjukt och varmt. Solen lyste igenom regnets draperi och lät regndropparna glittra i lövverket. En välbehövlig kort dusch som gärna skulle få ha varit lite längre.

I lördags firade hembygdsföreningen 60-årsjubileum på Casselgården. Det blev en riktigt lyckad tillställning. Maken, som är ordförande, höll ett anförande och sedan fick tre trotjänare utmärkelser av förbundet. Representanten från distriktet berättade hur mycket den frivilliga arbetskraften inom hembygdsrörelsen är värd. Det är häpnadsväckande många miljoner som läggs ner.

Laxå-profilerna Bosse och Tero spelade upp en dialog mellan en Antoinitermunk och en vandrare. Det var en tablå ur Bodarnespelet, som har spelats på klosterplatsen några somrar. Jag kände mig genast förflyttad till medeltiden, men rätt som det var glimtade lite nutid fram.

Sedan var det min svåger Kurt-Olas tur. Han höll ett fint visprogram som började med Frödings Strövtåg i hembygden. När han sjöng Ferlins I folkviseton, så blev jag tårögd för i ögonvrån såg jag hur Pe och Em tog varandras händer. Den texten är så underbar.

Och tårtbuffén blev lyckad, den också. Min tårta fick med beröm godkänt. Skönt för mitt dåliga självförtroende när det gäller bakning. Jag ska senare berätta för er om ett mindre lyckat bak jag gjort i min husmoderskarriär.

Sedan kunde vi pusta ut med middag i trädgården. Vi satt kvar länge den kvällen. Det var ljummet och skönt. Solen hade gått ner för länge sedan innan vi gick in i huset igen.

Ha en skön augustivecka, kära vänner!

Var katten är hon!!!

Känslorna är lite blandade. Dels är jag orolig och ledsen över att Skrållan, vår söta lilla katt, är försvunnen sedan några dagar tillbaka. I vanliga fall travar hon in och ut genom bakdörren, springer ivrigt fram till matskålen i köket för att se om där hamnat något smaskigt, hoppar kurrande upp i mitt knä och trampar sig till rätta innan hon njutningsfullt rullar ihop sig och spinner högt. Nu är både matskålen och knät tomt.

Däremot har en stor röd katt kikat in genom bakdörren varje eftermiddag. Jag försökte fråga honom om han visste något om vart Skrållan tagit vägen, men han såg bara lite lagom hemlighetsfull ut.

Men jag är också lite glad. PO66 ringde nämligen och tyckte att vi skulle lufta på oss lite i Europa någonstans. Så nu har jag precis bokat en resa till Venedig i september. Vi var där år 2010 när askmolnet från Island jagade oss i hälarna på hemvägen. Det ska bli så roligt att få återse alla vackra gränder och bedagade palats.

Här skrev jag om Venedig 2010 och här också.

Imorgon är det den första augusti. Då ska jag baka en tårta till Hembygdsföreningens 60årsjubileum på lördag. Jag har köpt hem ägg, grädde, smör och mandel, och fått låna receptbok av Ve. Håll tummarna att jag fixar det! Och håll tummarna att Skrållan återvänder till hemmet!

UPPDATERING: De hållna tummarna hjälpte! I morse satt Skrållan på fönsterblecket igen och ville bli insläppt. Nu är det bara tårtan kvar.

Före och efter

Före, under och efter (stora bilden är efter, så klart!)

Idag hade jag tid hos min frissa, MP, som var tillbaka efter sin semester, brun som en pepparkaka. Efter några timmar i den skönt luftkonditionerade salongen klev jag ut i hettan igen, alldeles omgjord.

Lavendel och rosor trivs i sommarvärmen. Jag fotade Vresrosen Charlie från Canada, som fått nya knoppar, och en skär ros som jag inte vet namnet på. Löjtnantshjärtansbuskarna har jag klippt ner helt och hållet. De hade blivit alldeles gula och fula. Druvorna är stora, men ännu så länge gröna. Vinrankorna växer så det knakar och lindar sina tentakler om allt de kan komma åt för att kunna klänga sig uppåt. De hade till och med fått grepp om stockrosorna som står ihopklämda i ett hörn.

Rosa skönhet NN

Vresrosen Charlie från Canada

Nu doftar det pannkaka från köket. Maken bjuder på kvällsmat!

Besök från Bloggosfären

Musikanta och hennes man

Lilla Hjärtat och hennes pappa Joy åkte hem efter tre dagar hos oss och lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag kände mig vemodig. Jag mindes hur mamma såg ut när hon vinkade av oss i grindhålet när Maken, Joy och jag åkte tillbaka efter några dagar i mitt barndomshem. Hon kände sig nog precis så som jag kände mig nu.

Men snart byttes vemodet mot glädje. Musikanta och jag hade stämt träff utanför vår vackra kyrka. Det var första gången vi sågs efter många års bekantskap i bloggosfären. Och hon var precis lika rar och trevlig som jag föreställt mig henne. Vi hade våra makar med och mellan oss utspann sig många intressanta samtal.

Musikanta är kantor och ville naturligtvis prova orgeln i kyrkan. Här spelar hon "Vilken underbar värld" och det är det ju bara att instämma med, en dag som denna. Hennes make är kyrkvärd i en mycket större församling än vår och dessutom redaktör för församlingsbladet Kyrkklockan. Månne något av alla de foton han tog av kyrkan och Casselgården hamna i bladet?

Självklart ville vi visa upp klosterplatsen vid Borasjön också, där kyrkan en gång legat. Innan vi gick runt och tittade, satt vi länge vid Sockenstugan med våra kaffekoppar. Det fanns så mycket att prata om.

Dagen och besöket avslutades på Dahlins, våra grannars restaurang. Maten smakade gott, som alltid, och det var skönt att sitta ute.

Är det inte ganska fantastiskt i alla fall att man kan få vänner genom att blogga? Det hade jag nog inte trott den dagen när jag gjorde mina första försök och besök i bloggvärlden. Tack, Musikanta! Vi ses igen!

Febertemperatur

Termometern på uteplatsen visade feberhetta. Istället för på uteplatsen satte vi oss i plurret, Lilla Hjärtat, Joy, Maken och jag. Det var vi inte ensamma om, förstås. Vi valde ändå en skogsjö djupt inne i Nationalparken. Men vi var tidiga. Den stora rusningen kom när vi "taxade" ut från parkeringsplatsen.

På kvällen var det dags för den tredje Sommarmusik vid Sockenstugan. Denna gång var jag presentatör och de jag presenterade var två unga, urmusikaliska Örebroare. Vi spejade då och då oroligt mot skyn, eftersom svarta åskmoln bullade upp sig i norr. Men vi hade tur. Molnen höll sig bakom oss och åskmullret bidrog bara med lite dramatiska effekter.

Idag är en ny, lat sommardag. Lilla Hjärtat har hoppat omkring i vattenspridaren. Vi vuxna hoppar inte alls.

"Summer time and the living is easy."

Kaffe med dopp

Högt upp på en kulle med milsvid utsikt ligger min kompis Ch:s barndomshem. Ärtan T och jag susade dit igår eftermiddag för att hälsa på.

Det har hänt massor sedan sist jag var där i idyllen. Huset håller på att få ett rejält ansiktslyft med snygg ny entré och vacker fasad. Ett nytt gosedjur i den stora snälla hunden har kommit till, men den stora förändringen är allt Lille Lu. Vilken liten goding! Ärtan T och jag blev alldeles bortkollrade av hans charm. Inte undra på att mormor Ch är stolt.

Där satt vi under de dignande bigarråträden och lät oss väl smaka av Ch:s goda hallontårta. I horisonten tornade åskmolnen upp sig, men de orkade aldrig fram till oss.

Vi hade en jätteskön eftermiddag tillsammans. Väl hemma igen plingade det snart till i telefonen: Nu är vi i spat!

 Ärtan T befann sig redan i sitt rätta element tillsammans med sin Bo. En perfekt avslutning på en perfekt eftermiddag.

Idag hoppas jag själv på att få hamna i spat tillsammans med Lilla Hjärtat. Det verkar bli en ny, het sommardag.