 |
| Ovan till vänster: gallerian i Mirepoix, i mitten Rennes le Châteaux, Ovan till höger: den trevliga kockan på Maison Templiere, Nedan till vänster: förfriskning på torget i Mirepoix, Nedan till höger: Vägen hem genom raviner |
Hänger ni med på resan ännu? Här kommer den spännande fortsättningen:
Vi lämnade Pyrenéerna bakom oss och körde österut, förbi staden Foix och till den medeltida staden Mirepoix. Att vi hittade denna pärla till stad beror helt och hållet på boken Franska Kort, en av makarna Siv och Key I Nilssons fantastiska reseböcker. Staden har cirka 3000 invånare, inte mycket, och torget är kringbyggt av korsvirkeshus från 1300-talet. Många av stockarna som bär upp andra våningen ovanför gallerian har "utsmyckningar" av fula gubbar och djävlar. Den här figuren ser ut att vilja spotta på dig, eller är det en slängkyss?
Vi tog in på ett trevligt litet hotell nära torget, Les Remparts, där vi bestämde oss för att ta halvpension. Hotellet drivs av en familj, så servicevänliga och rara. Efter en runda på torget bytte vi om och gick ner till källarvalven, där madame serverade en läcker trerättersmiddag. Purjolökstartletten, fisken och äppelpajen var superba, ankan var däremot i segaste laget. Jag slötittade mig igenom hela Eurovisionfinalen innan det var dags att sussa.
Nästa dag hamnade vi svindlande högt upp i en bergsby, Rennes le-Châteaux, där det sägs att prästen i Davinci-koden bodde. Nyligen hade någon till och med slagit sönder djävulsfiguren i kapellet. Här var det annars mycket rofyllt, soligt och luften var mättad med blomdoft. Vi hälsade på en keramiker och köpte med oss varsin skål av henne. Klockan slog tolv slag när vi drack kaffe i trädgården, bäst att skynda oss ner för berget. Vi ville inte möta någon turistbuss i krökarna och bli tvungna att backa.
Det började bli dags för lunch och vi spanade efter ett lämpligt ställe att stanna. När vi passerade Belvianes fick jag syn på ett gult värdshus nere vid floden Aude. Vi stannade, vände och körde ner till huset som heter Maison Templiere. Vi var de enda lunchgästerna och den mycket trevliga värdinnan och kockan gjorde allt för att vi skulle trivas. På väggarna i matsalen stod Jag älskar dig på alla möjliga språk (fast inte på svenska).
Söndagseftermiddagen ägnades åt att ta oss hemåt, genom smala dalgångar, över vildmarken Corbières som var översållad med ginst. I nästa dalgång växte gigantiska vindkraftsnurror, de bredde ut sig så långt man kunde se. Kommer turister att beskåda dem i framtiden, såsom vi beskådar borgar och katarslott idag?
Mot kvällningen var vi så framme vid våra vänners hemmabas i Körsbärsdalen, Cerét, där vi skulle stanna ytterligare en vecka.
Fortsättning följer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar