North Coast 500 - whisky och ärttörne

Ärttörne, Dornoch, och Dornoch Hotel

På morgonen efter den första natten, drog jag undan gardinen och möttes av den här utsikten:

Ah, sol!

Efter att ha spenderat en del tid på turistbyrån hos den hjälpsamme tjänstemannen, som efter några timmar måste avbryta för att gå till tandläkaren, kunde vi taxa ut på själva North Coast 500. Vi tog varvet motsols och startade på östkusten.

Vi åkte över pampiga broar och sedan längs idylliska småvägar. Det var lummigt. Syrener och kastanjer blommade. Så småningom var det den ilsket gula ärttörnet som tog över hela landskapet. Kullarna och ängarna var alldeles översållade av denna buske som sticks något förfärligt, säger golfaren i sällskapet.

Vid Tain stannade vi till och lät oss bli guidade runt på Glenmorangies wiskydestilleri av en pigg ung dam som bara varit guide i två veckor ännu. Vi fick sticka våra näsor i jäskaren och låta oss imponeras av de väldiga kopparkärlen. Guiden berättade att det numer var Louis Vuitton som ägde hela bidevitten. Som avslutning fick vi gå till den eleganta shoppens visningsrum och få oss en liten hutt av den gula, ädla drycken.

Dagens etapp slutade i Dornoch, mest känd för att det var i deras katedral som Madonna gifte sig. Vi strosade runt i den lilla staden, intog kaffe och scones på ett trevligt fik innan vi drog oss tillbaka till vårt hotell, det pampiga Dornoch Hotell, Entréhallen var magnifik. Allt i mörkt trä, högt i tak och en bred knirkande trappa klädd i röd heltäckningsmatta. Servitören i matsalen påminde mig starkt om Basil Fawlty. "Basil" anförtrodde oss, halvt viskande, att kocken hade semester och att ersättaren kände sig mer eller mindre stressad. Dessutom hade städerskan slutat, så nu fick alla hjälpas åt att städa de 105 rummen. Hur mycket av detta som var sant, det har jag ingen aaaaning om. Men maten var väl "så där".