Jag har sett den här vyn blänka förbi varje gång vi passerat det lilla samhället Svartå, kanalen som leder fram till ett ståtligt rött hus. Men jag har aldrig stannat till förrän nu, när jag varit på Sur-Annas Hembageri och köpt bröd för första gången.
Jag parkerade bilen en bit bort och promenerade sedan längs kanalen tills jag kom fram till huset, som kallas Slottet. Det är inte brukspatronen som bott här utan arbetare och deras familjer, stod det på en skylt. Här bodde de fint, högt uppe på en kulle. Nu är det Hembygdsföreningen som har fått tagit hand om huset, stojet efter alla bruksbarn som bodde där har tystnat.
Jag vände och gick tillbaka på vallen längs kanalen. Passerade täppor, där höstblommorna blommade för fullt. I en av de röda längorna bodde Min Lilla Tant, som jag skrivit om och som har en egen etikett här i bloggen. Då var hon ung fru till pappas kusin O och mamma till min syssling Å. Hon har berättat om den tama älgen Svartå-Lotta och om när kungen, Gustav VI Adolf, kom på besök. Då var hon med i mottagningskommittén.
Idag ska jag vara med om ett bröllop, minsann. Det hör inte till vanligheterna. Det blir nog en liten glimt av det här i bloggen.
Trevlig lördag, på er!
1 kommentar:
Den där filmtiteln Fyra bröllop och en begravning den stämmer inte, inte i vårt liv iaf. I vårt liv blir det snart en begravning igen. Så vilken glädje att få gå på bröllop. Och Sur-Annas bröd är ju suveränt, kardemummabullarna är ju såå goda.
Skicka en kommentar