Släkten följa släktens gång

Julen är över. Barn och barnbarn har lämnat byggnaden. Underbart är kort (eller bilder som man kan minnas till).

Lilla Hjärtat och hennes far kom i torsdags. Nu har jag överfört traditionen från mormor och mamma med att sjunga Nu sjunga Guds änglar i himmelens höjd på julmorgonen och gå runt med ett tänt ljus. Men innan dess tomtade vi för tant Ve, den allra barnkäraste man kan tänka sig. Lilla Hjärtat ritade en fin teckning till henne som genast hamnade på tant Ve:s kylskåpsdörr.

Ovan några bilder från Lilla Hjärtats jul hos farmor och farfar. Nu firar hon resten av julen hos mormor och morfar.

När det gäller vårt andra barnbarn, Lilla Lila, så är detta hennes första jul. Hon gjorde stora ögon åt allt runt omkring. Själva julklappspappret var kanske mer spännande än innehållet. Rolig var också hennes kusin, tyckte Lilla Lila som sken upp varje gång kusinen var i närheten.

Nu firar även Lilla Lila resten av julen hos sin mormor och morfar.

Här är min första jul med farmor Agnes och pappa Olle på Skogsvägen i Västerås. Jag ser också förundrad ut.

Tidigt imorgon bitti är det jag som ger mig av till Ramundeboda kyrka för att sjunga med kören i julottan. Nu tändas tusen juleljus.

God Jul!

Uppdatering

Jag kan ge ett lugnande besked till sönerna. Julbaket blev lyckat. Julen blir god.

Maken har trillat köttbullar och gjort ett speciellt lass till Lilla Hjärtat som inte vill ha lök i. Jag har avsmakat och båda sorterna smakar himmelskt.

Ljuset återvänder

Nu är det som allra mörkast. Värre kan det inte bli. Det känns trösterikt att veta att nu vänder det mot ljuset igen.

För några dagar sedan lyste snön upp nejden, men nu är det brunt och grått igen.

Utsikt från sovrumsfönstret.

I år blir det tre julbord för min del. Två är avverkade redan och tredje blir vårt eget hemma i köket. Det brukar kännas som det bästa, även om Ethels och Ghunchas julbord verkligen inte gick av för hackor. Ethels julmat åt jag med mina kära exkollegor, femtio glada pensionärer från företaget jag jobbat på i 33 år. Några av dem var alldeles nyutskrivna. Ghunchas kokkonster njöt jag av tillsammans med mina nuvarande "jobbarkompisar", gänget från Hembygdsföreningen.

Idag ska jag baka julbröden, utan vilka det icke bliver någon jul (enligt mina söner). Receptet har jag lämnat i denna länk.

Vi hörs!

Detta har hänt

Varför skriver människan ingenting? Nu har det gått en hel vecka sedan det stod något i denna blogg!!

Okey, okey! Några rader då, i all hast:

Detta har hänt:

Födelsedagskalas:
När jag skulle gå hem från kalaset stod inte mina skor kvar i hallen. Kvar stod ett par snarlika, men i en storlek mindre. Men jag trängde in mina fötter i dessa och sprang ikapp mina egna skor.

Julgröt på Kupan:
Redan utanför på gatan hörde jag surret, så som av ljudet från hundratals belåtna bin. Men det var volontärerna för secondhandbutiken som rustade för årets julgröt och terminsavslutning.

Seniorernas julfest:
Huvudattraktionen, countrytrubaduren från Västkusten, insjuknade endast några dagar innan julfesten. Omusikaliska Harry från Tiveden trädde in som ersättare. Drog snuskiga historier istället.

Hembygdsföreningens adventsfika:
Förutom julsånger från ortens eminenta damkör höll vi gissningstävlan. Det gällde att placera ut detaljer på kartan. Var står till exempel denne lille illbatting?

Ingen visste. Vet du?

Over and out!

Nyanser

Dagen idag blev en stark kontrast mot gårdagens mörker och dis. Sol och snö. Jag var tvungen att fota om månadsbilden:

Söndag den 11 december, nollgradigt disigt

Måndag den 12 december, minus 4 gr

Efter ett styrelsemöte på eftermiddagen klev jag ut på gatan och himlen brann! Den var alldeles randig i guld, rosa och rött. På hemvägen var jag tvungen att stanna och fota blänket i ån.

Här är några bilder från de unga föräldrarnas hem, där vi passade Lilla Lila en stund på lördagskvällen. Det turkosa väggskåpet symboliserar början av deras liv tillsammans. Skåpet är Ems och den kinesiska servisen som står på hyllorna är Pes och hjärtat som hänger på handtaget är deras. Så var det lite när Maken och jag träffades också. Efter några månaders sällskap var det dags för jul. Vi gav varandra fat och glas som matchade. Han fick Ittala-glas av mig och jag fick Arabia porslin av honom. Ett frieri så gott som något.

Ha det!

Anna, den benådade

"En annan" heter också Anna, nämligen Anna Margareta Cecilia. Anna efter mormor och Cecilia efter farmor. Och igår var det Anna-dagen, den dag man ska lägga lutfisken i blöt.

Men istället för att luta fisken bjöd Maken på namnsdagslunch i A-sund i nybyggda Sjöängsskolan alldeles vid strandpromenaden. Smart nog har man kombinerat skolbespisningen med en restaurang för allmänheten. Dessutom har det blivit ett ljust och luftigt bibliotek, mycket lyckat.

Vi passade på att julklappshandla i affärerna kring det fina lilla torget, innan vi vände kosan hemåt igen. Solen var redan på väg ner bakom skogsranden. En tunn isskorpa hade bildats inne i sjövikarna.

På kvällen blev det tårtkalas och firande av en söt och älsklig tjugoåring. Hon fick många hjärtan av olika slag, av mig ett att hänga om halsen.

Idag har jag stått på en liten julmarknad och sålt "hemstöpta" ljus och Fair Trade-varor. Mina bordsgrannar var tomtegummorna ovan. Hon till höger är Rosa, alias Britt-Marie, som är upphovskvinnan till Tanterna på Villagatan.

Snart ska vi åka till La Stada och vakta bäbis! Det ska bli kul!

På vift

Nu eller aldrig tänkte jag. Nu ska det äntligen bli av att åka på julmarknadsresa till Tyskland. Och kompisen T-S sa sig vara villig att följa med. Så vi bokade resan i god tid och snart nog var det dags att packa väskan.

Klockan fyra i tisdagsmorse var det dags att kliva upp ur sänghalmen. Maken skjutsade oss några mil till platsen där vi blev upplockade som de sista resenärerna på bussresan. När morgonrodnaden färgade himlen röd, susade vi fram längs Vätterns strand. Solen skickade solkatter från fönster på andra sidan sjön.

I Köpenhamn tog vi in på ett hotell mitt i smeten. Vi fick passa oss noga när vi klev av bussen, för horder med cyklister kom farande som självmordspiloter. De väjde inte för något. Snart nog var vi på språng och tog oss till vackra Tivoli som glittrade och sprakade som ett smyckeskrin. Alla åkattraktioner var igång, så det skreks och tjoades från bergbanan, slänggungorna och Uppskjutet. Vi hälsade på i de små bodarna och i en träffade vi en trevlig norrlänning som sålde fingerdockor. När det blev för kallt drack vi glögg och glögglögg (= något starkare än saft). Middagen på hotellet smakade kalasgott.

Nästa dag susade vi ner genom Danmark, förbi alla vindkraftverk och bokskogar. Färjan tog oss till Puttgarden och sedan var det raka spåret till Bremen. Det regnade lite smått på färden, men väl framme slutade det droppa så lägligt. Fast det droppade ändå! När T-S skulle använda tvätthandfatet, så sprutade det vatten ut på golvet över hennes strumpfötter. Jag slog numret till receptionen, men i samma stund knackade det på dörren och där stod en liten vaktmästare med verktygslåda i handen. Instant help!! Fast han hade kommit i ett annat ärende, ett gångjärn hade halkat ur sitt läge. Nu fick han rörmoka också.

I Bremen brer julmarknaden ut sig över hela gamla stan. Bodarna står skuldra vid skuldra och säljer godis, pynt och korv. Vi köpte äkta Bremen-konfekt istället i en butik som låg i en mycket vacker gränd inramad av tegelhus och konstverk. Gränden heter Böttcherstrasse och byggdes mellan 1922 till 1931.

Vi gick tillbaka nästa dag, då vi kunde njuta av husen och atmosfären i dagsljus. Vid det gamla torget stod den berömda statyn Musikanterna, inspirerade av Bröderna Grimms saga. T-S gned åsnans ben och önskade sig något. Vi får hoppas att det slår in, det skulle det göra enligt uppgift. Skulle ni till äventyrs åka till Bremen någon gång, vill jag rekommendera området Schnoor. Låga korsvirkeshus, trevliga butiker och små krogar fanns det där. Vi åt lunch på en riktigt gammal krog som serverade en god schnitzel och ett gott ljus öl från trakten.

Efter ett besök på en jättelik galleria vid Lübeck, där vi laddade kundvagnen med godis i både flytande och fast form, var det dags för resans sista kväll. Det blev buffémiddag med resesällskapet på hotellet. Middagen bjöd på vissa överraskningar: lever i salladen och såsen var egentligen soppa. Personalen tyckte nog att vi blandade på ett barbariskt vis.

Morgonen därpå åkte vi norrut i morgonsolen och jag fick göra premiärturen över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Häftig upplevelse i strålande sol.

Nu är jag hemma hos Maken igen, som pyntat schersminbusken med ljus. Snön ligger vit och mjuk över nejden. Det är allt skönt att komma hem igen, trots att man har haft en trevlig resa.

Nu vet ni nästan allt! Ha det gott!