Till min mamma

Kära Mamma Barbro!

Det är snart 33 år sedan du gick bort, en solig dag i början av juli. Hela våren hade du kämpat med vad du först trodde var ryggont efter snöskottning men som visade sig vara något mycket värre.

På den tiden var jag en ung fru och mamma till en liten pojke. Vi bodde femton mil ifrån föräldrahemmet. Varje helg åkte jag hem och besökte dig på lasarettet tillsammans med pappa och mina systrar. Ofta fick du komma hem några timmar, någon gång fick du stanna över natten till och med. Varje helg lyste solen, minns jag. Du värdesatte varje minut vi fick vara tillsammans. Jag fick inte ens gå och köpa en tidning till dig på besökstid, du ville att jag skulle vara nära.

Det var du som uppmuntrade oss, när det istället var vi som skulle ha uppmuntrat dig. Personalen på sjukhuset tyckte att du och pappa var som nyförlovade, den här tiden. Fast du hade sådan värk, ville du inte ta för mycket smärtlindring som skulle hindra dig att uppleva nuet. Du målade en vacker bonad som personalen satte upp till glädje för dina medpatienter.

Jag tror att det är du som har lärt mig att uppskatta och uppleva det vackra och sköna i livet. Du tyckte till och med om att stå med händerna i diskbaljan och titta på alla färgerna i såpbubblorna. Du älskade djur och natur. Vår skygga hittekatt valde dig att vara med när hon födde fyra små kattungar. Hon gick och hämtade dig när det var dags.

När jag ser nyponrosor så tänker jag speciellt på dig. Det var din favoritblomma och snart är det dags för dem att blomma i alla hagar. Några har jag redan sett på vår resa till Frankrike.

Jag kan framkalla dig i minnet när jag vill. Jag minns dina goda och uppmuntrande ord när jag var orolig och ledsen. Jag minns dina varma händer. Jag minns ditt väsen, ditt omtänksamma, vänliga sätt, men också att du kunde fräsa till när du tyckte att något var fel. Ibland skymtar du fram hos mina småsystrar, där jag ser likheter.

De här blommorna är till dig, fotade utanför min dörr i morse.
Mors Dag 2011