Första gången

På natten mot fredagen blev det premiär för mig, visserligen en premiär jag kunnat vara utan. Jag fick åka ambulans, som patient. Jag har åkt ambulans tidigare, men då som orolig mor till min äldste son som råkat ut för en olycka.

Efter en olidlig natt med smärta, frossa och kvävningskänsla fick vi rådet från Sjukvårdsupplysningen att ta ambulans till sjukhuset. Snabbt kom Fia och Anders in genom dörren, förberedde EKG och tog in mig i bilen. Fia körde och Anders tog prover. Vi hann dock inte så särskilt långt förrän de blev anropade. En ung kille och hans kompis väntade vid pizzerian. Han hade blivit knivskuren i bröstet! Som tur var var det bara ytligt. Anders plåstrade om och ny transport beställdes.

Efter akuten skjutsades jag upp till en avdelning för vidare utredning. Jag kände mig lyssnad till och respekterad. Jag förstår nu vad jag ska göra för att gå vidare och må bättre. Det är flera faktorer som medverkat till att jag "pajat" ihop.

Idag fick jag besök av Maken, sönerna, svärdottern och Lilla Hjärtat. Vad underbart att få Lilla Hjärtats knubbiga små armar om min hals: - Fajmoj!! Hon deklamerade en lång vers ur boken om monstret Gruffalo, med rim och allt. När hon fick applåder bugade hon vänligt och tackade. Vilken unge, bara 2,5 år!

När den unga familjen dragit sig tillbaka, stannade Maken och Pe och var med och träffade doktor 11 och 12 i raden som jag dragit min sjukdomshistoria för. Sedan blev jag utskriven och nu är jag hemma. Häpp!