Vådan av för kort sladd

Vi har fått en ny telefonväxel på jobbet som innebär att vi klarar oss utan fasta telefoner, vi rör oss fritt med våra mobiler utan att sitta fast med en sladd. Ja, vissa kan sitta fast ändå.

Jag har just fått en sprillans ny mobil med en massa finesser som jag inte hunnit prova ännu. Jag har nätt och jämt lärt mig var jag skall trycka för att lyfta och lägga på luren. Igår var första dagen jag använde min fina telefon och jag hakade fast den i byxhällorna med den medföljande karbinhaken med rem.

Vid morgonens fikarast satt vi, hela fikagänget utökat med några personer från en annan enhet, runt bordet och hade det trevligt och åt praliner och drack kaffe. Plötsligt ringde min telefon, en ny ovan signal. I min iver att skynda mig svara kom jag mig inte för att haka loss telefonen först utan krökte mig som en märla för att nå ner till mobilen och höra vem det var. I luren hördes en sonober mansröst som på bruten engelska frågade efter en man som varit pensionerad i minst två år.

Mitt fikagäng stirrade på mig, jag såg nog ut som en kvinnlig Mr Bean, och det var en lättnad för dem när jag avlägsnade mig så att de kunde få skratta ut. På mitt rum försökte jag ivrigt slå i manualen för mobilen för att se hur jag kunde vidarekoppla medan jag artigt konverserade mannen som visade sig vara fransman. (Jag frågade. Tyckte jag kände igen intonationen.) Lyckades inte hitta rätt i manualen, men den vänlige mannen nöjde sig med att få ett namn och ett telefonnummer.

När jag kom tillbaka till fikahörnan skrattade de fortfarande och tackade mig, tårögda och rödkindade, för att jag förlängt deras liv. Ja, ja! Det var så lite så!