Första gången det hände mig var när jag som sexåring var på cirkus med pappa. Det var spännande och fantastiskt, men efter halva föreställningen rusade en liten farbror in på manegen. Han ville rida på det lilla russet som galopperade runt, runt. Farbrorns fru, iförd hatt och kappa, hävde sig över bänkraden och satte efter honom. Hon ryckte tag i hans byxor för att få stopp på honom och det bar sig inte bättre åt än att byxorna gick sönder. Men farbrorn fortsatte oförtrutet, nu i stormönstrade kalsonger. Jag blev alldeles stel av fasa och förstod inte att det bara var på skoj, även om pappa försökte övertyga mig om det. Jag skämdes så förfärligt å parets vägnar och jag ville på inga villkors vis stanna kvar. Så vi gjorde sorti, pappa och jag.
När jag blev lite äldre och när vi skaffat TV och såg på Hylands Hörna, minns jag att jag flera gånger tyckte att Hyland var så pinsam. Jag skämdes och orkade inte titta på programmet.Nu när jag är mycket äldre, så skäms jag inte så lätt, varken över mig själv eller andra. Jag skrattar gärna och ofta, men ibland smyger det över mig en slags olust när någon ska vara rolig på någon annans bekostnad och det blir plumpt.
Är det någon som känner igen sig?
2 kommentarer:
OM! Nu tittar jag så sällan på TV så det mesta av den plumpheten går mig förbi - men i hela mitt liv har jag kunnat känna mig tråkig och ensam i stora grupper där alla utom jag tycker att sån't är roligt.
Margaretha
Ja, jag håller med om att det finns mycket av pinsamheter, och dåliga skämt som man bara vill... ja, som du säger... kliva upp och gå därifrån för!
När jag var i tolvårsåldern så blundade jag och höll för öronen när de pussades på teven! Det gör jag kanske inte idag... men känslan sitter kvar än... och jag sitter vuxet kvar i soffan!
Varm kram...
Skicka en kommentar