Söndag morgon, en sommarvecka har passerat med solglimtar, regnskurar och åska. Här, i den lilla galliska byn, har det inte hänt så stora saker.
- Väninnan T-S och jag pratade ikapp över en gofika.
- En installatör kom och satte igång Robban, som numer rantar runt och betar på gräsmattan.
- Smultron och jordgubbar mognar i pallkragen och frestar skatfamiljen. Jag försöker hinna före.
- Gick en tipsrunda runt Bodarneparken en vacker kväll.
Var rädda om er!
2 kommentarer:
Visst är det en konstigt kluven känsla, man går omkring i sitt eget liv och njuter av det som är gott, samtidigt som andra får sina liv förstörda och deras anhöriga sörjer. Så ofattbart tragiskt. Men vi glömmer ju ändå inte att det är en nåd det hör att leva, få vara frisk och kunna njuta. Några garantier för varaktighet finns inte. Jag blir mer och mer medveten om det.
Precis så, Bloggblad! Jag tänker också mycket på detta med förgängligheten. Trots att det inte händer så mycket i det privata, så svischar dagar, veckor och månader förbi allt fortare. Jag försöker leva i nuet så mycket jag kan och njuter av den gula rosen medan den blomstrar.
Skicka en kommentar