Jag brås på min kära pappa, jag älskar utflykter. Han manade alltid på familjen att hoppa in i bilen och så körde vi ut för att ströva i någon vacker skog, spatsera vid sjöängarna vid Mälaren eller åka skidor på Badelundaåsen. Min make suckar vid minnet: - Vi skulle jämt åka till Kalles Kulle på Björnön när jag var hos er. Ingen rast och ingen ro.
Nu är det jag som manar till utfärder. Den strålande vackra fredagen vände vi kosan västerut. I Hova, på nya restaurangen BriQ, åt vi en fräsch lunch. Jag tog rotfruktssoppa, färskostfylld lax och knaprig äppelpaj med vaniljsås.
Vi fortsatte vår tur och åkte småvägar, nu österut. Vi åkte genom gammelskog där avtagsvägarna ledde till platser med mystiska namn. Vad sägs om Lilla Pjungserud? Vad ligger bakom ett sådant namn? I Undenäs gick jag runt den mäktiga domen, Undenäs kyrka, för att leta efter Constansias grav, hon som var oäkta barn till Erik XIV. Men jag gick bet.
Efter en mellandag i hemmets lugna vrå, ryckte det i utflyktsnerven igen. Jag hade sett på Facebook att Karlskoga Konsthall hade en samlingsutställning som verkade intressant. Så snart var vi på väg, norrut denna gång.
Karlskoga Konsthall ligger inrymd i det lilla vackra tingshuset mitt emot kyrkan. År 1897 vann Nobels testamente laga kraft här, enligt en välputsad skylt i parken. Det fanns mycket fint att titta på i hallen, konsthantverk av skilda slag. Vid torget hittade vi sushistället Daisuke för dagens lunch.
Karlskoga har vuxit rejält sedan vi bodde där, för fyrtio år sedan. Det kunde vi konstatera när vi åkte Kosiá ner förbi alla flotta villor med utsikt över Möckeln.
Nej, nu väntar morgonkaffet och tidningen!
Adjöss!
1 kommentar:
Den sortens utflykter gjorde vi ofta förr, men nu, när vi båda tänt på vandring, blir det mest skogsvandringar där inte så många går. Svettigt till tusen, inte läge för restaurang efter ...
Skicka en kommentar