Firanden och ungdomsminnen

Födelsedagarna står som spön i backen. Kalas på kalas. I onsdags överraskade vi Ma, som trodde att hon var på väg till en stillsam fikastund på motellet, när hon plötsligt blev indragen på ortens fina Kina-restaurang. Supplies, supplies!

Här poserar vi, "doaflickorna" och födelsedagsbarnet.

Ma fyllde 50 år, hör och häpna! Med sig hade hon sin käre dalmas. Lyckan lyste om dem.

Dagen därpå firades en tjej som fyllde 70. På grund av Corona-risken var vi ett litet nätt gäng hemma hos jubilaren.

Här är jubilaren och två av hennes vackra barnbarn.

Prat, skratt och trevlig gemenskap och en supergod smörgåstårta bjöds det på. 

Imorgon ska en annan väninna firas. Det kanske blir rapport på det vid ett senare tillfälle.

Brev från Maggan, 19 år

Jag har hittat en mapp med mina brev från Grenoble hem till familjen i Västerås, 1970 - 71, när jag var där som au pair och student. Rolig läsning för mig 50 år senare. Jag skriver väldigt uppriktigt om mina våndor med barnen jag passar, med mitt hektiska nöjesliv, alla intryck, men också om hemlängtan. Tror att jag delar med mig till er också. Här är ett utdrag från brev skrivet den 27 oktober -70:

Plugget har hållit på i över en vecka nu. Ni skulle se min lärarinna. Vid första anblicken blir man nästan rädd. Hon har ett bombastiskt sätt och en röst som dånar. Hon kan ha sagt något strängt och alldeles efteråt lyses hennes hästansikte upp av ett hjärtligt leende. När hon ska förklara ett ord för oss, berättar hon hela historier och illustrerar det hela med rörelser. Vilken inlevelse! Föreställ er henne kutande fram och tillbaka i klassrummet, vridande på höfterna och föreställande en gångtävling. Hon fordrar mycket av oss, men är samtidigt förbaskat inspirerande.

Det var Madame Eichenbon, det. Jag kom att gilla henne mycket.

Maggan 19 år vid Medelhavet