En vecka i januari

Fredagskväll i bloggborgen. Vad veckorna rusar på! Och just nu är det bra. Jag vill att vi ska komma ut ur tunneln snart. Långt, långt bort anar jag ljuset.

En jobbvecka, ganska normal, har passerat. Jag har suttit vid min dator och uppdaterat tekniska data i bruksanvisningar. Jag har lagt in kinesiska i ett 88 sidor tjock användarmanual och tillverkat en massa PDF-filer som jag lagt ut på nätet. Just denna vecka har det varit rena hantverket, nästa vecka blir det mer av nyskapande.

En kväll har jag övat med kören och igår kväll träffade jag en hälsocoach för att få en puff att starta ett hälsosammare liv. Men ikväll passade jag på att njuta av en hemmalagad pizza. Jag ringde Maken och beställde från jobbet. Så nu sitter jag här som en belåten boaorm.

I helgen ska vi träffa nära och kära, det ska bli trevligt. Hoppas du får en skön och avkopplande helg, du också! Det önskar jag dig innerligen!

Lite hit och dit

Det är spännande med anslagstavlor. När kompisen C och jag är på vår ö i september, brukar vi studera anslagstavlan noga. När startar yogakursen? Finns det någon utombordare till salu? När har kiosken öppet? Anslagen säger en del om vad som händer och sker i bygden.

Idag tog Maken och jag en liten biltur i environgerna och hamnade i den norra förorten. Här var det spännvidd på erbjudandena, även om de var få. Vackra champagneglas är till salu. Du kan gå på ett föredrag om alkoholens skadliga inverkan. Eller på filmen: Vi blev varnade.

Snön ligger fortfarande tjock överallt och omgivningen blir så grafiskt vacker med sina starka kontraster.

De två smederna står och huttrar på sin piedestal och väntar på dagsmejan.

Vi åkte vidare och stannade till vid Kvistbro. Här hörde jag det första underbara vårljudet: en kort strof av talgoxen. Vi hade med oss kaffe och smörgås, en hederlig gammaldags matsäck. Mmm. Sedan blev det en fortsatt liten rundtur i omgivningarna. Vi tog oss fram på drumlinerna och såg nejden breda ut sig på båda sidorna om åsen. Solen trängde igenom allt mer och när vi närmade oss "vår gata i stan" så sken den från en blå himmel.

Det var vår lilla tripp. Annat är det för A och U som befinner sig i Jordanien för tillfället. Och I från Nacka är förmodligen i Dubai hos sin ena dotter. Lillasyster berättade just på telefon att Lilla K skulle dra ut i stora världen igen, nu som volontär i Indien. Det blir många spännande reseskildringar att lyssna till, kan jag tro!

Ur kurs

Hej! Jag är tillbaka igen. Jag har varit på kurs och träffat Curt.

I den här vackra miljön har jag befunnit mig några dagar tillsammans med ett gäng som jag träffat vid sju tillfällen under två års tid. Nu är det bara en gång kvar och sedan ska vi "go live". Vi skrattar mycket under passen och gränserna mellan "hög och låg" suddas ut effektivt. Här råder fullständig jämlikhet. Det kommer nog att bli lite tomt att inte få träffa Febe, Lasse och de andra under de här omständigheterna igen. Men vi får hoppas att vi kan locka Lasse att komma och hålla ett gospelpass med oss till hösten. Då kan vi snacka tunggung!

Mogen?

Är det tankeöverföring eller vad? När jag tittade in till em På Livets Trassliga Bastmatta så hittade jag Nu ska vi läsa. Och jag som precis haft min första bok framme och funderat på ett blogginlägg.

Jag kom nämligen att tänka på att när det begav sig och jag skulle börja skolan, så fick jag först avlägga ett skolmognadsprov. Det var mycket pirrigt. Skulle jag passera och bedömas som mogen? Jag fick tipset av någon äldre kamrat att jag skulle tänka på att när jag ritade rök ur skorstenen och flaggan på flaggstången, så skulle de gå åt samma håll. Jag fick mycket riktigt göra en teckning med ett hus och en flaggstång med flagga. Jag kände mig mycket mogen och säker när jag lät röken bolma ur skorstenen åt samma håll som flaggan blåste.

Jag tog ledigt i fredags och hade en skön och trevlig dag i La Stada. Började i Åsas stol där jag fick skön ansiktsmassage, närande mask och plockade bryn. Sedan åt yngste sonen och jag lunch på restaurang och sökte sedan upp passpolisen. Pe:s pass hade gått ut och han hade ingen annan id-handling. Så då fick lilla mamma rycka in och intyga att han är han. Han log mot kameran, men fick tillsägelse att låta bli. Pass är allvarliga grejer!

När vi bunkrat livsmedel till Pe:s kylskåp och skafferi, så besökte vi vår gemensamma väninna, F Gong. Hon har en vacker lokal i källaren på ett hyreshus. Det blev aprikosté, levande ljus och gott samtal i några timmar.

Som grädde på moset hämtade Maken och jag hem Lilla Hjärtat för att hennes föräldrar skulle få sovmorgon på lördagen. Hon lär sig så mycket och är så pigg och rolig. Hon pekar på snön och säger: - Kallt! Brrr! Jag fick alltså ingen sovmorgon, utan vaknade till Kattens jamande och Lilla Hjärtats joller. Hon sträckte sina armar mot mig och ville bli upplyft samtidigt som hon viskade med en blick mot sovrummet: - Fafa? Jo, farfar fick sova en stund till.

När Lilla Hjärtat och hennes föräldrar åkt efter lördagslunchen vad det jag som blundade en liten stund innan det var dags att hoppa i gåbortskläderna och bila ner till den sydvästra förorten och hälsa på L och U. Det blev mycket god mat, trevlig samvaro och klockan hade slagit midnatt innan vi återvände till vårt eget tjäll. Så idag är det lugnt här hemma. Jag sjavar runt i träningsoverall och bjöd Maken på soppa och varma mackor till lunch. Sedan har jag ett strykberg att bearbeta. Jag började i förmiddags, men jag har lite tappat lusten. Jag tror jag sätter mig och väntar på att den ska komma tillbaka.

Snö, Smirnoff och redutter

Det är så sagolikt vackert ute nu. Min kamera kan inte göra naturen rättvisa. Träden är täckta med snökristaller i tjocka lager. Allt är vitt med inslag av svart. Jag var bara tvungen att stanna bilen och ta bilden ovan när jag var på väg tillbaka från sjukgymnasten.

Ikväll har vi varit på Föreläsningsföreningen, en mycket trevlig företeelse som epsilon är med och ordnar till. Ikväll har jag fått lära mig ett nytt ord: redutt och ett för mig nytt land, Transnistrien. Redutt är en flyttbar fästning som användes av ryssarna i slaget vid Poltava. Transnistrien är en enklav i Moldavien, som inte erkänts som självständig stat av något enda land ännu. Den fotbollsälskande presidenten heter Smirnoff och önskar förlägga EM i fotboll till landet.

Soffan på bilden ovan ser så mjuk och inbjudande ut. Men jag tror att jag föredrar min egen TV-soffa ändå. Men ikväll är det sängen som gäller och en god bok.

God natt!

Ett långt liv

Året var 1927 och AnnMarie var nio år och på utflykt med söndagsskolan. Hon står i första raden som andra flicka från höger. Hon bodde i arbetarbostäderna vid ett stort jordbruk, där hennes pappa var ladugårdskarl och hade hand om hästarna. Hon var enda barnet, ovanligt nog. Grannarna hade åtta ungar och det kunde bli lite trångt i deras etta.
AnnMarie berättade att de var alltid ute och lekte, även om det var mitt i smällkalla vintern. - Ja, för vi kunde ju inte vara inne, det blev för trångt. Vi hade så roligt. Vi åkte i backarna med mjölkkälken och satt allesammans i en enda lång rad.

-Visst var det arbetsamt många gånger, även som liten unge. Vi fick sätta potatis och plocka upp den. Vi fick hämta vatten och mat från jordkällaren. Skolvägen var lång och skolsalen värmdes endast med en liten kamin. Det var svårt att få de fuktiga ylletröjorna torra.
- Men så roligt vi hade och alla hjälptes åt, gammal som ung.

Nu är det inte så mycket bevänt med gemenskapen. Lilly, skolkamraten och bästisen, som står bredvid AnnMarie till höger på bilden, dog förra året vid den här tiden. - Jag är nog ensam kvar i klassen, tror AnnMarie. Är det verkligen 92 år jag fyller nästa gång?

Idag har min lilla tant berättat om allt hon upplevt i sitt långa liv. Vissa saker har jag hört många gånger förut, vissa saker var nya. En gång var hon med om en filminspelning. Hon jobbade på restaurangen i Saltsjöbaden och dit kom ett filmsällskap med AnnaLisa Ericson och den undersköna Margit Manstad i spetsen. Filmen hette "Mamma gifter sig" och AnnMarie fick vara med som statist i två scener. Tänk om man skulle kunna få se den filmen någon gång, det vore så roligt.

När det är dags för mig att gå, blir min lilla tant så ledsen. -Vad ska jag ta mig till nu, om jag åtminstone kunde se så att jag kunde läsa eller titta på TV. Det skär i hjärtat att lämna henne där, men jag vet att sonen kommer på tisdag och snart ska vi fira hennes födelsedag.

-Det är inte lätt att bli gammal, säger hon om och om igen. Och jag tror henne.

Utanför husknuten

När jag slog upp mina melerade i morse spejade jag på termometern. Det var nära -28 grader Celcius ute och 17 inne. Huvva! Men det är så otroligt grannt ute. Jag tog en liten kort promenad för en liten stund sedan och då såg det ut så här.

Maken är förkyld, så vi har skjutit upp besöket hos L och U tills nästa lördagskväll. Vi jular av istället, plockar undan stjärnor, ljusstakar och juldukar. Men ljusslingan i den yviga spireabusken får sitta kvar ett tag till.

Längst uppe i toppen av en hög björk satt en fågel och sjöng i solen. Det var inget vårljud än så länge. Men om några veckor är det nog dags för mitt favoritljud. Klicka på länken och håll muspekaren över Sång i tabellen till höger och njut.

Imorgon hälsar jag på min lilla tant. Hennes värld är så begränsad och hon vet inte längre vilken veckodag det är. Men imorgon ska vi dricka kaffe och äta bullar som jag ska köpa med mig och så ska vi prata om hennes barn- och ungdomstid. För det har hon stenkoll på.