Ljus och mörker

God morgon!

Just nu är det så överdådigt vackert när solen skiner. Marken och träden är översållade med bladguld. Jag har känt att jag bara måste fånga ljuset och färgerna innan det är för sent.

Bilden ovan är från i fredags kväll när Maken och jag kom hemkörandes. Kvällssolen lyste in från väster och skapade ett magiskt ljus. 

Nästa bild är en söndag morgon när jag är på väg till kyrkan. "I öster stiger solen upp och sprider guld på sky" och skapar samtidigt en lååång skugga av mig. Det ser ut som jag går på styltor.

Men det har varit mörka, mulna dagar också. En regnig eftermiddag gick strömmen på eftermiddagen och kom inte tillbaka förrän tre timmar senare. Då hinner man reflektera över hur viktigt det är med elförsörjningen. Nästan allt kräver ström. Jag lyssnade på P4 Örebro via mobilen för att höra om något hänt. Det går ju bra så länge mobilen inte behöver laddas. Det var bara en elkabel som gått sönder, meddelade elbolaget. 

Tur att strömmen kom tillbaka så att jag kunde laga kålpudding! Det hör ju hösten till och är väldans gott.

Igår åkte K och jag till La Stada för att hälsa på vår nyinflyttade väninna Q. Hon tog emot i förkläde och spisrosor på kinderna och det doftade ljuvligt i köket. Hon
var i färd att laga en helt underbart god middag åt oss. 

Det var länge sedan jag ätit så gott och blivit så mätt. Tur att vi kunde sitta länge vid bordet och prata om allt mellan himmel och jord.

Vinrankan mot söderväggen har nu släppt de flesta av sina blad, men jag hann att fånga de vackraste innan de släppt taget. Snart behöver det räfsas och vinterbonas på tomten. 

Ha det gott

önskar

Maggan

Hänt i veckan: Paltkoma och lokalhistoria

Gokväll!

Bilden ovan tog jag för fem dagar sedan. Idag är det barmark igen. Dagarna rullar undan rätt snabbt ändå, det kunde jag och Emma på fotvården konstatera när jag satt uppspetad i en hennes stol i förmiddags. Och skönt är väl det. Februari får gärna rulla undan lite kvickt också, inte mig emot.

Vad har hänt sedan sist? Jo, vi blev bjudna på semlor en eftermiddag hos nästgårdsgrannarna. Mums fillibabba! Något annat gott fick jag igår när Maken tog fram stora syltgrytan och kokade pitepalt. Han  längtade efter sin barndoms favoriträtt. Med skirat smör och rårörda lingon smakade det finemang. Men det är mat för skogshuggare. Efter en palt blir man tvärmätt.

Sedan har vi haft den första föreläsningen för året, anordnad av oss som är kvar i föreningen. 

Kenneth Lantz berättade om den magiska platsen Ramundeboda vid Bodarnesjön. Han tog oss med på en tidsresa från järnåldern fram till Gustav Vasas regeringstid och vi fick vandra längs Tiwägen med både munkar och kungar. Det känns bara så tomt att inte vännen E-K, vår tidigare ordförande, finns med oss längre.

I helgen är det fågelräkningen Vinterfåglar inpå knuten. Igår hade vi stjärtmesarna här igen. Hoppas att de kommer tillbaka så att jag får rapportera dem, för jag tänkte vara med. Jag får kanske räkna in:

talgoxar

blåmesar

entitor

stjärtmesar

nötväckor

skator (fast dem ska man nog inte räkna)

Det vore ju roligt med några domherrar också. Man ju alltid hoppas på det.

God fortsättning på det nya året

 God morgon och en riktigt god fortsättning på det nya året!

Vår nyårsafton blev inte precis som vi hade planerat, inte detta året heller. Vi hade tänkt fira Joys födelsedag på restaurang mitt på dagen för att sedan åka hem och fira med våra goda vänner T-S och Sten. Men Joy blev förkyld, så firandet på restaurang fick skjutas upp.

Däremot blev firandet med våra vänner mycket lyckat. T-S och jag fixade läckerheter i köket medan herrarna löste världsproblemen i salongen. 

Vi hade knytkalas, som vi brukar ha om nyårsaftnarna. Denna gång blev det toast med räkor och ishavsrom som förrätt, mörad biff och rostade rotfrukter som varmrätt och marängsviss med granatäppelkärnor som efterrätt. 

Mums fillibabba! Till varmrätten drack vi, som inte körde bil, ett mycket gott vin som jag fått i julklapp av Joy.

Nyårshälsningar har strömmat in från alla håll och kanter. En favorit kom från Pe & Co:

Så det är bara att stämma in i deras hälsning:

Gott Nytt År!

Fågel, fisk och mitt emellan

 A pro på glädjeämnen som jag skrev i förra inlägget, det största glädjeämnet är barnbarnen. Ett av dem fick jag glädjas åt i helgen, då LL kom och hälsade på tillsammans med sin pappa och mamma. Jag skickade ett MMS på min lilla gäst till min konstnärliga syster S: Vi ritar och genast fick jag svar: Jag ritar också. 

LL ritade fåglar. Jag tycker att de ser snälla och glada ut. Jag hann inte med någon fågelräkning i helgen, annat än dessa 2.

Matglädje: Under helgen bjöd jag mina gäster på två rätter jag inte provat tidigare, en gryta med torskrygg, lök, crème fraiche, dijonsenap mm och en gratäng med kyckling, broccoli, ädelost. Gott blev det!

I fredags invigdes den tjusiga återvinningscentralen i Laxå med högtidstal, bandklippning och grillad korv. Jag var utsänd reporter och snickrade ihop en webbartikel som du kan läsa här.

Idag vänder vi blad, ett almanacksblad, för idag är det den första februari. Lite närmare den ljusnande våren. 

Vemod vs Feel Good

Vemodet smyger sig på mig, så här när sommaren håller på att ta slut. Hjärtat är fullt av oro. Någon kär person är sjuk, en annan har just förlorat sin bästa vän i en lömsk sjukdom, ytterligare en har tappat modet. Jag orkar snart inte höra mer om vansinniga terroristdåd, om sinnessjuka makthavare som hotar varandra med kärnvapen, om mord och hat.

Jag vill svepa in mig och de mina i en skyddande kokong. Jag vill att alla ska må bra.

Glädjeämnen finns dock:
Gott om lingon i skogen
Ljungen är vacker nu
Kräftor smakar gott, det blir kräftskiva om en vecka med mina nära och kära
Maken och jag är trötta men har hälsan
Barnbarnsflickorna är alltid en lisa för själen
Kören övar på fina sånger att sjunga tillsammans med Sonja Aldén i september
Snart ska jag träffa mina barndomskamrater i hemstaden

Idag, till lunchen, gjorde jag en rödbetssallad på ugnsbakade färska rödbetor, vinäger, fårost, valnötter. Plus persilja som inte kom med på bilden. Det blev gott.

Kram

Man tager vad man haver

Det är en osedvanligt grå dag idag. Tur att lönnlöven glöder och skapar lite färg på tillvaron.

Jag tittar över muren till den gamla kyrkogården, den roligaste platsen i byn enligt norrmannen.

Idag har vi lagat mat som på 1800-talet. Man tager ett dussin vaktelägg och kokar dem i två minuter.
Sedan tar man in en stor ruska grönkål från landet, rensar den, kokar och blandar med buljong. Och låter koka igen.

Soppan avnjutes med vaktelägg, en klick turkisk yoghurt och en salamiskiva. Gott, gott!

À table!

- À table!!! (Till bords!) Så ropade jag till mina små franska skyddslingar när jag var aupair i Grenoble i början av sjuttiotalet. Jag tror jag fortsatte med den vanan ett bra tag efter det att jag kommit hem till mamma och pappa i Västerås igen.

Under den senaste vistelsen i Frankrike fick jag njuta av god mat och dryck.

Hemma i trädgården

Min väninna, som jag kallar PO66, är en mycket duktig matlagerska. Hemma hos henne fick jag en alldeles utsökt sparrissoppa, len och mjuk, garnerad med stora röda romkorn och några nypor dill.

Vi njöt också av sparris med parmesan och fräscha, ljusröda jordgubbar sittandes i trädgården skuggade av palm och körsbärsträd.

Sedan gjorde vi dagsutflykter som innebar fler kulinariska upplevelser.

På Le Poivre Vert i Amelie les Bains

I Amelie les Bains åt vi en sällsynt läcker musselgryta med scharlottenlök och grädde och pommes frites bredvid. Vi satt vid flodkanten på terrassen till restaurang Le Poivre Vert (Grönpeppar´n).

I saluhallen i Narbonne

Dagen vi besökte Narbonne var het och solig. Lunchen tog vi i den mäktiga saluhallen, där vi fick in ett stort fat med fisk och skaldjur, bläckfiskringar, småfisk, kräftor, räkor, tonfisk och så goda såser att doppa i. Vinet var fruktigt och läskande, en god Chardonnay. Och som pricken över i fick vi en mycket personlig och trevlig uppassning av den charmerande kyparen.

På torget i Céret

I Céret åt vi pizza vid torget med fontänen en gång.

Hos Freds i Céret

En annan gång blev det en trerätters lunch på Atelier de Fred, läcker för både öga och gom.

Naturligtvis blev det några fikapauser också, som den här i Collioure med en utsikt som inte går av för hackor!

På parkett i Collioure

Hädan efter blir det lunch hemma i köket. Duken med tryckta lavendelknippen på, inköpt på marknad i Collioure, påminner mig om veckan i Körsbärsdalen.

À table!

À table!

Snart dyker min syster S och systerson O upp. Bordet står dukat och det doftar gott från squashgratängen som just tagits ut från ugnen. Till efterrätt blir det blåbärspaj och vaniljvisp.

À table!* lärde jag mig att ropa när jag var aupair i Grenoble i Frankrike och lagade mat åt två små gourméer. Den ena var åtta år och den andre var fyra år, men så små de än var, visste de när en brie var lagom mogen. Jag fick lära mig den hårda vägen. Mer än en gång serverade jag misslyckade rätter. Inte visste jag att de frysta franska fiskblocken måste saltas ur först. Till exempel.

Den här gången är jag dock säker på att anrättningarna är lyckade!

* À table! betyder Maten är klar! Come and grab it!

Baskisk resa - stor final

Innan vi återvände till våra vänners hemort i Körsbärsdalen firade vi Maken ännu en gång med en storstilad lunch på en stjärnkrog, Le Viscos, utanför Lourdes i en liten by Saint-Savin.

U och A bjöd oss på en fantastisk meny bestående av sex små, utsökta rätter. Den fryntlige kocken Jean-Pierre Saint-Martin kom fram till bordet flera gånger och berättade om maten. Han ordnade elegant med ersättningsingredienser till A som inte äter kött. Som avslutning fick vi en dedikerad meny där han skrev ungefär så här:

Matlagningen är mer än recepten. Den är ett verktyg av kärlek och broderskap. Gastronomin är konsten att använda livsmedel för att skapa lycka. Tack för att ni delade allt detta.

Vänliga hälsnigar Jean-Piere Saint-Martin

Efter att också ha besökt Karl den IVX Johans hem i Pau åkte vi raka vägen hem. Vi lyckades undvika långtradarblockaderna och kunde stänga dörren om oss vid åttatiden på kvällen.

Den fantastiska baskiska resan var över för denna gång.

Dagens lunch

Jag härmar em och gör som hon brukar göra. Jag lägger in en text från Wikipedia:

Den äldsta notering som finns om svensk lutfisktradition är från Linköping och biskop Hans Brask, 1464–1538, som enligt historien festade på lutfisk med mandel, russin och ärtor under fastan. Lutfisk är den enda rätt som varit älskad festmat i Sverige året runt i över 500 år. Förr åt man lutfisk till helger och fester året om. Gustav III:s hov njöt av den blötlagda fisken under hela våren och på bondbröllop i Skåne serverades fisken varje dag under de veckolånga bröllopsfesterna.

Det är alltså anrika traditioner vi följer när vi äter lutfisk en gång om året. Min morfar älskade lutfisk, men då skulle den vara svart av peppar. Maken får äta resterna i morgon. Jag gissar att jag inte blir så populär om jag tar med mig detta till jobbet och värmer upp den i micron.