Skogsluft och hemmamys - så blev helgen

Men visst skulle vi väl hinna med en utflykt till i oktober 2021? Solen glimtade fram bakom molnen och det fick oss att brygga en kanna kaffe till termosen och bre varsin macka. Och så gav vi oss i väg till den närmaste urskogen och till sjöarna där. Oj då, det var redan upptaget där vi tänkt packa upp matsäcken. Men sen såg vi att det var bekant folk. Så vi slog oss ner bredvid och fick oss en trevlig pratstund till kaffetåren. Vi fick höra att den strida bäcken en bit bort kryllade av öringar på väg uppströms.

Vi åkte vidare och stannade till vid vattenblänket vid Röa Broa. Jag gick en liten bit på leden och njöt av barrdoften. Vid parkeringsplatsen satt en tomte och bligade på mig. Ja, då menar jag inte Maken utan en liten en som satt i en blomsterplantering (se bilden i mitten i nedre raden).  

På vägen hemåt såg vi att vägrenarna var duktigt bearbetade av vildsvin, de hade luckrat upp jorden ordentligt. När vi kom upp på väg 205 igen, var det slut på friden. Det var gott om trafik och en vansinnesomkörning hade kunnat sluta mycket illa, inte bara för marodören som körde om två bilar och mötte en tredje nästan kylare mot kylare. Puh!

Då var det fridfullare igår, då vi firade äldsta barnbarnet Eli, som fyller 13 år imorgon. Här har hon fått en teckning av kusin LL. Barnbarnen det är väl ljuset i mörkret, i alla fall!

Det här med sommartid och vintertid, skulle det inte slopas? Det röstar jag för, i alla fall!

Ha en bra ny vecka och månad!

So long!

Skepp ohoj!

Ja, så har jag varit tillbaka till den kungliga huvudstaden. Denna gång för att följa med på en kryssning med ett vackert stort skepp. I 568 dagar har rederiet låtit fartyget vila p g a pandemirestriktionerna, vilket naturligtvis resulterat i uppsägningar av personal. 

Nu vågar man sätta igång igen, men det märktes att det var extra noga med hygienreglerna. Istället för att själv gräva i bufféns byttor, fick man peka på vad man ville ha och servitörer la på tallriken. Oj, så mycket godsaker det fanns att peka på. Ögat ville ha mer än man förmådde äta.

Sedan fick man se till att få motion. Det blev mycket trappträning, Lilla Må och jag bodde på tionde våningen och använde aldrig hiss.

Jag fick en liten släng av sekreterarsyndromet. Jag var mycket uppmärksam när bussresenärerna skulle på och av. Var alla med? Fick de sitt bagage? Var det någon som såg frågande ut? Var det någon som behövde vägledning? Jag var beredd att rycka in - men det behövdes inte. Så skönt att slippa ansvaret, tänkte jag.

En av rederiets anställda berättade att de fått klagomål från en kvinnlig resenär. På frågan om allt varit till belåtenhet, så svarade kvinnan: - Nä, ni är allt bra snåla. Säkerhetsbältena i sängen räcker ju inte om kroppen! Och nej, de räckte ju bara till att hålla sängkläderna på plats när man fällde upp sängarna mot hyttväggen. Men det var lugnt på havet. Vi behövde inte ligga fastbältade.

Taxfree-shoppen fick ett besök också. Den här flaskan var kanske ett fynd för någon, men inte för mig. Jag köpte en annan sort. Måhända inte lika god, men mer lämplig för min plånbok.

Nu är man hemma i den lilla galliska byn igen, och det är inte alls så dumt, det heller!

Adjöken!

Fredag med Håkan och gänget och lördag med Edit

 

SPFs Oktoberfest med den 22 man starka Askersunds Manskör, det betyder hålligång. Förutom nubbevisor till maten och ljuvlig stämsång, bjöd gubbarna på rock. Kvällen avslutades nämligen med ett långt pass rockklassiker. Honky Tonk Woman och 800 grader fick Casselgårdens tak att lyfta. Den ena solisten efter den andra klev fram och rockade loss. Härligt! Det blev stående ovationer.

Dagen därpå var vi ett gäng som följde med på bussresa till kungliga huvudstaden. Vi mellanlandade i Södertälje för lunch. Inte visste jag att det fanns en sådan liten idyll så nära trafikbruset och storstadshetsen. Bussen körde en liten smal väg (tur att vi inte fick möte) ut på ett näs där det låg ett gult värdshus alldeles vid strandkanten, Glashyttans Värdshus. Oj vilken mat! Svampsåsen var gudomligt god. (Jag får inte betalt för att skriva det! 😉)

Eftermiddagen tillbringades i Edits sällskap, d v s under nittio minuter fick vi uppleva Edit Piafs liv och sånger från Göta Lejons scen. Mor och dotter Ernman och Björn Kjellman med fler gjorde en fin föreställning med härlig scenografi. Men jag skulle vilja ha hört Je ne regrette rien på franska som slutnummer. Nu sjöngs den på svenska, men man skulle ha kunnat växla över till franska som en slutkläm. Intensiteten i vissa av Edits sånger får hjärtat att gråta.

Månen och stjärnorna gjorde oss sällskap hem i mörka kvällen.

Imorgon väntar nya äventyr.

Full rulle

En höstvecka har rullat undan och det är fredag morgon igen. Så fort det går! Aktiviteterna har avlöst varandra. Så här har de fasta punkterna i min almanacka sett ut för veckan som gått:

Söndag - Kyrkvärd
Måndag - Line dance 
Tisdag - Jobb på Kupan och körövning
Onsdag - Bokcirkel och middag med diakonigruppen
Torsdag - Frissan

De närmsta dagarna framöver ska fyllas till bredden med häftiga upplevelser. Men det får jag berätta om vid ett senare tillfälle.

Nu kör vi!

Bror Anders och Lisbeth

 De här senaste dagarna har vi ägnat oss åt Laxås okände kändis: Bror Anders Wikström, född 1854 på Stora Lassåna i Laxå och död 1909 i New Orleans. På onsdagskvällen höll Lisbeth Axelsson, författare och journalist, ett mycket uppskattat föredrag om konstnären. Vi i Föreläsningsföreningen var mycket glada att så många ville komma och lyssna. 

Passade på att fota Postgatan innan jag stängde dörren till biblioteket kl 19.00, då föreläsningen skulle börja. Att oktober månad är en rosa månad, det märks i Laxå.

Igår, fredag, vaktade Maken och jag utställningen om Bror Anders. Då var tillströmningen av folk inte lika stor. På söndag är det sista dagen den visas, så passa på att kila ner till bibliotekets konsthall om du har missat den.

Nu singlar löven från träden som stora guldslantar. Det är dags att ta ett tag med räfsan.

Trevlig helg!

Tacksam

Det finns mycket att vara tacksam över!

I måndags förmiddag sken solen milt över samhället. Vi har hittills haft många behagliga höstdagar.

Igår, tisdag, lunchade jag med kompisen T-S. Mycket god fisksoppa och fin pratstund. 

Sedan i galopp till "jobbet" på Röda Korsets Kupan:

Där väntade glada medarbetare och fyndande kunder. Kupans stickgrupp är igång igen och skapar både gemenskap och sockor och vantar att sälja i butiken.

I söndags var det Tacksägelsedagen. Vår lilla kör sjöng i kyrkan för första gången på mycket länge. Det kändes märkvärdigt att häkta på sig kåpan igen och få ta ton tillsammans. Fullt koncentrerade sjöng vi vår allra mjukaste version av Håll mitt hjärta. Tror det gick rakt in i hjärtat hos människorna som lyssnade.

Prästen påminde oss om att vi har mycket att vara tacksamma för och inte bara på Tacksägelsedagen. Så rätt han har. Något jag är tacksam för är:

Solen, som gör allt så mycket vackrare

Vänskapen, vad gjorde man utan vänner

Familjen, Make, barn, barnbarn och systrar finns alltid i hjärtat

Musiken, som peppar eller lugnar och får en att minnas

och mycket, mycket mer

En vecka i oktober

God morgon!

Det är fredag igen. Dagarna rullar undan i snabb takt. Än har träden inte fällt sina färgsprakande löv, men det behövs bara en blåsig dag, så står träden nakna igen.

Onsdagskvällen bjöd på en glad överraskning - ett försenat födelsedagsfirande för två av oss i fyrklövern från kören. Det blev en mysig kväll på favoritrestaurangen. Jag åt en mildare variant av Biff Sechuan och drack ett mjukt rödvin till. Mmm så gott! Vi födelsedagsbarn fick varsin vacker lykta att lysa upp höstmörkret med.

Annars har det jobbats på Kupan, dansats Line dance i Röfors, körövats i Finnerödja kyrka, diskuterats böcker på bokcirkeln, lagats kålpudding... Jag träffade mina vänner, systrarna från Makedonien, som hade mycket att berätta om sedan de varit i hemlandet på besök. 

Nästa bok att läsa i bokcirkeln

TV-nyheterna kablar ut kriser och katastrofer. I veckan har det varit en bombexplosion i Annedal, Göteborg och konstnären Lars Wilks och två säkerhetspoliser har omkommit i en bilolycka vid Markaryd. De lokala nyheterna talar om stort covid-utbrott på skolorna i Laxå. 

Nu ska jag hämta tidningen och spä på nyhetsflödet. Hå hå ja ja!

PS: Texten på remsan i lyckokakan från kinarestaurangen löd: Allt går som smort. Framgången väntar!

Ljusglimtar från en regnig oktoberhelg

 Mamma- och farmorshjärtat längtade efter besök, så då kom de, hela bunten. Så mysigt att få ses igen. 

Sönerna var vingårdsarbetare i duggregnet. Vi har fått osedvanligt mycket vindruvor i år. Maken har skördat tidigare också och nu var det i sista momangen. Mycket hade börjat ruttna på klasarna. Nu väntar en balja och en tiolitershink fulla med druvor på att bli rensade och förvandlade till druvjuice.

Efter en helg full av samvaro, är vi ensamma igen, Maken och jag. Det är allt lite vemodigt när de åker!

I fredagskväll lyste marschaller runt skogstjärnen vid Dammtorp. Tiveds hembygdsförening hade bjudit in till ljusfest. Elden sprakade inte bara i eldkorgarna runt den gamla skolan utan även i smedjan, där några grabbar prövade på smida medan järnet var varmt. Korv och kaffe smakade extra bra i den mörka, regniga oktoberkvällen. Inne i skolsalen spelade tre spelemän, så fingrarna glödde. Föreningens "kom-fram-och-sägare" förrättade dragning av lotteriet. Undertecknad vann en fin smörkniv.

Nej, nu ska jag ta hand om vinskörden! Ha det så bra!