Lilla Hjärtat ett år

I väntan på morgongröten.

Lilla Hjärtat är här och hälsar på Farfar och Farmor. Imorgon fyller hon ett år och Mamma och Pappa håller som bäst på att rusta hemma för kalas. Det går inte så särskilt bra att rusta när Lilla Hjärtat är med. Hon tycker att det är helt OK om alla bunkar, kuddar, leksaker, böcker ligger i drivor på golvet. Hennes estetiska sinnelag har inte blivit fullt utvecklat ännu. Hon är inne i "pröva på, bita i, känna-fasen".

Tänk att det har gått ett helt år sedan hennes pappa ringde på mobilen och sa: Grattis farmor! Jag tog samtalet bakom orgelläktaren i kyrkan som var till brädden fylld med människor som skulle minnas och hedra de som gått bort under året. Jag skulle precis sjunga ett inledningssolo och var lite nervös. Men när det underbara beskedet kommit att Lilla Hjärtat var född, så släppte all nervositet och jag sjöng fylld av lycka och tacksamhet. Jag tänkte: Födelse och död i samma stund. Mirakel.

30 år på catwalken

En mycket charmig företeelse i vårt lilla samhälle är den årligen återkommande Mannekänguppvisningen. - Efter 30 år får vi nog börja kalla det en tradition, sa Röda Korsets ordföranden ikväll inför ett hav av damer och en och annan modig man. Vi går "kvinns ur huse" en sådan här kväll. Alla är där!

Klädbutiken Mathildas och Djeleks Skor visar höstnyheterna på mannekänger som vi alla känner igen. Där går Anettes moster och Yvonne på bankens mamma. Och charmige Jimmy fyrar av sitt allra vitaste leende.

Vi går nog inte bara dit för att kolla in höstmodet. Herrmodet verkar inte ha ändrat sig mycket på dessa år. Pullovrarna och de stickade herrtröjorna känns välbekanta.
Vi går också dit för att träffas, ta lotter, dricka kaffe... I kväll var vi lyckosamma, mina kompisar och jag. C vann en bok om Röfors där hon bott och T vann presentkort på en lunchservering, herrkalsonger, trädgårdshandskar och ett paraply. Jag linkade upp på scenen tre gånger och hämtade priser: herrsockor, reseplånbok och presentkort på Burger King för 200 kr!

Priserna är skänkta av ortens affärer, restauranger och företag och det man får in på lottförsäljningen och inträde går oavkortat till välgörande ändamål. Och det gör ju inte saken sämre.

På vift med Sekreterarskolan, del 2

Efter två månader i Lausanne åkte klassen över till Sussex i England. Vilka kontraster! Jag skriver i albumet: England bjöd på regn, blommande trädgårdar, djupa kretongklädda fåtöljer, te, sympati, konstgjorda kolbrasor, värmekrus, mjuka gröna kullar etc. Typical English!

Skolan vi gick på låg i Brighton och hette The English Language School. Det är den som syns på bilden ovan. På eftermiddagarna jobbade jag hos Eileen, som hade en liten resebyrå i skolans foajé. Hon ordnade utflykter som vi i mitt gäng inte var sena med att utnyttja.

Vi följde med till Cambridge där vi beundrade de gamla ärevördiga skolbyggnaderna och där vi som avslutning fick lyssna på den kristallklara klangen från Kings College Choir. En helg åkte vi till London, förstås. Tulpanerna blommade i parkerna och det var vår i luften. På dagen besökte vi Westminster Abbey och såg vaktavlösningen utanför Buckingham Palace. Och på kvällen gick vi på musikalen Hair och avslutade med dans på Tiffanys. Jag blev skjutsad till hotellet av en artig kille med egen bil, men blev lite full i skratt när han, för att starta den, var tvungen att gå ut och veva igång den med en vev i nosen på bilen.

Min värdfamilj bodde i Hove och bestod av pensionerade rektorn Billy och hans fru Terry. Terry lagade Shepards Pie och en massa andra engelska rätter. Jag blev tillsagd att inte smacka när jag åt, att inte sätta på värmeelementet (det var rått och kallt) och att inte hänga mina nytvättade underkläder så att Bill kunde se dem. När jag tog ett bad i badrummet på övervåningen fick jag se till att det inte blev för mycket vatten i badkaret. Då kunde det skvätta ut via utloppsröret som mynnade precis ovanför entrén på huset.

Bill bidrog till min kulturella uppfostran. Han läste Shakespear för mig, tog mig med till the Royal Pavillion på Bethovens Violinkonsert och så gjorde vi en utflykt till vackra Arundel. Framför slottet dansade Morris Men Dancers. Rätt vad det var hamnade jag under en kohud, som en av dansarna slängde över mig. Bill sa att det betyder att man kommer att bli gift under det närmaste året. Och det blev jag ju! Fast det hade jag ingen aning om då. Jag hade ju ännu inte träffat Maken, det skulle jag göra först två månader senare.

Det var i korthet mitt innehållsrika år med Sekreterarskolan, en intressant utbildning som gav både teori och praktik i Sverige och utomlands, vilket gjorde det lättare att få ett bra jobb efteråt. Undrar just om skolan existerar fortfarande?

På vift med Sekreterarskolan

Visst låter rubriken som titeln på en flickbok från förra seklet? Men så står det faktiskt på första sidan på ett rött fotoalbum, som jag av ren och skär nostalgi börjat bläddra i. Så här skriver jag sedan:
Hade någon sagt att jag skulle bli sekreterare när jag blev "stor", så skulle jag roat ha höjt på ögonbrynen. Jag, som är så tankspridd?! Äh, försök med något annat, va!

På hösten 1971 började jag och min bästis Sussie på Sekreterarskolan i Folkuniversitetets regi i Stockholm. Vi hyrde av gamla fru Renberg på Kungstensgatan och bodde över gården i en liten lägenhet för tjänstefolk. Fru Renberg var över nittio år gammal och världens snällaste. Hon var mamma till TV-domaren i Kvitt eller Dubbelt, Mats Renberg. Vi blev ofta inbjudna till hennes stora, mörka våning på kaffe och äppelkaka och en liten smutt Madeira.

Efter en hösttermin med stenografi, handelskunskap, engelska, franska, företagsekonomi etc var det dags att ge sig ut på praktik och fortsatta studier. Första anhalten var Lausanne, vackert beläget vid Lac Leman.

På förmiddagarna gick vi i skolan i Migros-huset. Mme de Wolff lärde oss disciplinerad maskinskrivning efter handklappning. Lilla Mme Rochat hade vi i fransk handelskorrespondens. Rektor Mme Bugnon spände ögonen i oss och krävde att vi skulle vara: toujours souriantes (alltid leende).

På eftermiddagarna praktiserade vi runt om i staden. Jag hamnade på en reklambyrå, där jag fick göra enklare kontorsarbeten.

På fritiden hade vi fullt upp. På Bagatelle blev vi flitigt uppbjudna. Vi var tvugna att fly in på damrummet för att hämta andan emellanåt. På Troisième Siècle myste vi i källarmiljö. Vi tog tåget upp till en liten alpby, Champéry, där vi hyrde skidor och firade Mardi Gras (Fettisdagen). En annan gång tog vi hjulångare till Montreux och besökte slottet Chillon där Lord Byron en gång försmäktat i någon av de fuktiga källarhålorna.

Skolan ordnade också utflykter och fester. En minnesvärd fest var på Chalet Suisse, där rätterna genomgående bestod av ost. Proppmätt blev man. Vi sköljde ner med någon stark klar dryck. Det var kanske det som fick rektorn att ställa sig på bordet och sjunga snapsvisor. En mycket oväntad syn, tyckte vi.

Efter två månader blev det dags för oss att förflytta oss till södra England. Där väntade nya äventyr, som jag kanske berättar om senare.

Blomsterbud och våt katt

Min äldste son har världens bästa svärföräldrar. Titta vad de just skickat till mig! Och på kortet stod det: Hoppas att Du snart kan springa efter Bellan igen!! Glad blir man för sådan uppmuntran!

Släppte just in Katten, som var ordentligt våt i pälsen, men så är det ju också ett riktigt hundväder. "It´s raining cats and dogs", som engelsmannen säger. Hmm...

Ljus i mörkret

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Dessa rader kommer för mig ibland. Människor längtar och hoppas på att allt ska bli bättre, bara det och det inträffar. Bara jag går ner i vikt, bara jag träffar den rätte, bara det blir jul, bara jag får ett jobb, bara jag blir frisk, bara det blir sommar...

I lördags hade jag en sådan grå och trist dag, tyckte jag. Maken var borta på evenemang medan jag satt hemma med mitt värkande knä. När jag tittade ut genom fönstret var det som en tjock grå filt låg över hela världen. Jag hade inte lust att företa mig något.

Igår var det lika mörkt och regnigt, men huset fylldes av glädje. Maken städade och jag gjorde köttfärspaj och sallad och dukade fint. Så kom ungdomarna och Lilla Hjärtat från Örebro och vi fick några timmar tillsammans. Och när de hade åkt kom vår gode vän och tillbringade kvällen med oss. Vår Alfabetsbatalj fortsätter. Vi grumsar över ordklasser och böjningar. Vad är tillåtet och inte tillåtet?

Och som små glimrande stjärnor är de telefonsamtal och meddelanden jag får. Sympati och omsorg.

Jag tänder ett ljus istället för att förbanna mörkret. Det låter väl bra, i alla fall?

Hos fotografen

Fotograferandet har verkligen förändrats. Idag har jag alltid digitalkameran med mig. Den är liten och nätt och får lätt plats i handväskan. Så fort jag ser något vackert eller på annat sätt minnesvärt, så plockar jag upp den och fyrar av en bild. Och så hamnar bilden i min dator och ibland i bloggen.

På sextiotalet fotade vi med våra Instamatic-kameror. Det blev ögonblicksbilder som idag sitter brungula i våra fotoalbum. Pappa framkallade själv sina bilder och det var spännande att vara med honom i mörkrummet och se bilderna framträda i framkallningsbaden. Hans svartvita fotografier har stått sig bra genom åren.

Förr gick man till fotografen iförd bästa kläderna. Kvaliteten på de bilderna står sig än idag, till skillnad från sextiotalsbilderna. Här ser ni tre syskonkullar hos fotografen.

Pappa Olof och hans storebror Gösta, nio år äldre.

Moster Anna-Greta, Agge kallad, morbror Bengt, mamma Barbro och morbror Sven.Syster Solveig, syster Lena och så jag, nio år äldre än minsta lilla syster.

Liten måne orsakade problem

Meniskerna (namn efter grekiska för "liten måne") är C-formade broskskivor belägna i knäleden. I vardera knä sitter två menisker, en lateral (yttre) och en medial (inre). De fungerar dämpande och förhindrar lårbenets ledyta att ligga an direkt mot skenbenets.
Meniskerna kan skadas t ex vid vridvåld under idrottsutövande varefter man kan få låsningar i knäleden och värk. Behandlingen är att under en operation avlägsna den trasiga menisken. Man klarar sig relativt bra utan menisk men risken ökar att utveckla artros (smärtande ledbroskförstöring).

Jag har just hämtat citatet ovan från Wikipedia för att lära mig vad det är jag har drabbats av.
Tidigt i morse drog vi iväg till sjukhuset, 10 mil hemmifrån. Jag skulle infinna mig där 07:30 och vi var där i god tid. Eftersom jag aldrig opererats eller sövts, så var jag naturligtvis lite pirrig.

Jag blev så väl omhändertagen. Sjuksystrar och medpatienter småpratade med mig. När jag kom in i operationssalen ryggade jag nästan tillbaka. Blänkande krom och konstiga apparater över allt, men som tur var även tre vänliga grönklädda damer som pysslade om mig. De tvättade och packade in benet, de satte in kanyl i handen, de mätte blodtrycket allt medan de med lugna röster berättade vad de gjorde.

En ung brandman på praktik och en garvad narkosläkare skulle söva mig och jag är rädd för att jag protesterade lite när masken placerades över näsa och mun. Men jag fick en hand att hålla i och en lugnande klapp på axeln och så försvann jag in i drömmens värld.

Plopp, så vaknade jag upp och allt var "packat och klart". Benet hade blivit prydligt inlindat. När ortopedläkaren kom in till mig på Uppvaket berättade han att mitt knä hade ordentliga skador. Båda meniskerna var skadade, något var brutet och jag hade även broskskador på lårbenet. Då kanske det inte är så konstigt att benet har värkt och låst sig och att jag inte kunnat ha det rakt.

Det känns lite bra i alla fall att jag inte har "sjåpat" mig under de här månaderna. Jag är i alla fall inte "åjäschlig", som E i Kumla skulle säga.

Så nu vet ni hur min dag varit!

Detta har hänt:

Min blogg är min borg. Här kan jag bestämma själv hur jag vill ha det och vad jag vill skriva om. Och du är välkommen att titta in om du har lust.

Lördag och söndag har varit klara, kalla höstdagar med sprakande färger. Det blev en del påtande i trädgården på lördagen och sedan åkte vi ner till kompisen i den lilla staden vid den långa sjön. En andlöst vacker kvällshimmel fick oss att stanna till och beundra. Sedan blev det thailändsk kycklinggryta, tända ljus och filosoferande till långt in på natten.
I morse var jag uppe med tuppen, nåja med katten, och sedan väntade Ramundeboda kyrka. Klockorna började ringa precis när jag kom fram. Morgonsolen lyste på träden i parken. Idag var Sandra och jag kyrkvärdar.

På eftermiddagen har vi promenerat i sakta mak längs ån. Isabelle har storögt tittat på alla änder, hundar och människor efter vår väg. En riktigt skön dag, har det varit.

På torsdag ska min knäoperation bli av. Det är lite pirrigt, eftersom jag aldrig blivit sövd eller opererad förut. Men om jag ska tro folk i min omgivning, så går det fort och lätt och en del minns inte längre vilket knä de hade ont i. Så än är det för tidigt att kasta handduken i sjön, som en kvinna på TV sa. A pro på felsägningar.

I will keep you posted!

Min sköna fredag

Det var snöflingor i luften när jag gav mig iväg igår morse. Men det övergick snart i regn.

Det var inte dumt att lägga sig i behandlingsstolen och bli ompysslad av Åsa, medan hon berättade om sin glada stora hund Molly. Det doftade så gott om oljorna Åsa använder och i bakgrunden plingade och plongade spa-musiken.

Lunch intogs på Saigon. Båda mina söner och min lilla Isabelle var med. Det var mycket mat på tallriken, orkade bara en bråkdel. Isabelle åt medhavd Djungeldessert och mandarin. Ljudnivån var hög, så vi förflyttade oss hem till Joy och drack kaffe på maten.

Så här såg jag ut när jag kom hem från ansiktsbehandling och hårklipp. När jag kliver upp från stolen hos min frissa MP ser jag alltid mer vild än tam ut.

På väg till bion mötte vi två bekanta som meddelade: Det blir ingen film ikväll. Filmen är kvar i Norrland någonstans. Hmm. Vi återvände till hemmets lugna vrå och såg en gammal Morden i Midsomer istället. Av någon anledning "tappade jag koncentrationen" och har väl inte riktigt klart för mig hur allt låg till.

Idag har vi en ren och obrukad dag framför oss. Det blir nog en del trädgårdsstädning för mig. Rabatterna är lite rufsiga och behöver fixas till innan snötäcket breds över alltsammans.

Ha en bra lördag därute!

En ledig dag

Tack för rara kommentarer! Jag blir så hjärtinnerligen glad när jag hittar era rader. Det är så spännande att klicka på instrumentpanelsidan för att se om det har kommit någon hälsning. Och idag hade det kommit två från fina Elisabeth i Umeå.

Jag har inte skrivit något här i bloggen på hela veckan och det beror på att jag åker hiss i humöret just nu. Ena dagen är jag så ledsen och trött och den andra dagen är det bra.

Vi jobbar på, trots det överhängande "hotet". Alla är engagerade och vill att det ska gå bra för vårt företag, som är och har varit som en andra familj för oss.

I tisdags åkte några kollegor och jag till Linköping på teknikinformationsdag. Det var oftast mycket intressanta presentationer, som gav en god inblick i hur andra arbetar med information. Men som den inbitna sekreterare och korrekturläsare jag är, så kunde jag inte låta bli att notera särskrivningar, felstavningar, syftningsfel och engelska glosor. En man sa att: Det är nice att så många har kommit. Det vore nicigt att göra om detta i vår. Huu!

På jobbet vimlar det också av engelska glosor mitt i allt det svenska. Vi jobbar med lean och har auditar (revisioner) av våra communication cells, Com Cells. Vi hanterar business cases, pay-back plans, capexar. Vi deletar, down-loadar och har oss.

Idag har jag dock tagit en day off. Det ska bli så sköööönt. Först blir det ansiktsbehandling på salong, sedan myslunch med yngste sonen, sedan besök hos min frisör och på kvällen blir det bio med Maken. Vad sägs om det?

Skogstur

Imorgon börjar älgjakten i våra trakter, så då är det bäst att hålla sig undan. Därför tog vi svampkorgen och åkte ut en sväng idag.

Vi hittade en försvarlig hög med trattkantareller och lite annat. Första gången som vi hittade trattkantareller, för många år sedan, hade vi lite svårt till en början att upptäcka dem. Men rätt var det var så snubblade Maken och föll så att han hamnade med ansiktet 10 cm ovanför backen. Och då såg han dem, trattkantarellerna. Och sedan dess har vi plockat dem.

Vi tog med oss varm köttsoppa på termos och ostmackor. Det är lite mysigt att äta matsäck i skogen.

Vad som inte är ett dugg mysigt är dessa förbaskade älgflugor, eller agraffer som jag kallar dem. De håller sig fast med sina hårda svarta ben och är nästa omöjliga att ta kål på.

Hittade en så rolig liten film hos min bloggvän em. Känner igen mig och Katten på pricken:



Jaha, så var det dags för en ny jobbvecka igen. Undrar just om den blir lika omtumlande som den förra blev.

Den vår de svaga kallar höst

Idag har vi gjort en utflykt söderut, Maken och jag. Det var ett vackert höstväder och när vi kom till den här platsen skrek jag: Stopp! Jag ville ut och fota. Tyvärr var batteriet i min lilla Olympus slut, men Maken hade som tur var med sin fina kamera så han håller mig med bilder här. Och de tål att klickas på. Jag lovar!

Efter en härlig lunch strosade vi runt i våra vänners nya hemstad. Här finns gott om söta trähus, plank och kullerstenar. Tvärs genom staden flyter en brun å överbryggad av vita gångbroar. Jättepilar och alar speglar sig i vattnet. Ån mynnar ut i en stor sjö, en av Sveriges största.

På hemvägen stannade vi till vid en annan sjö, lite mindre men avlång och djup. Asplöven glödde mot den bläckblå himlen. Jag kom att tänka på en skolboksillustration av Elsa Beskow. Hösten kan vara bra vacker i alla fall.

Bordläggning

Jag bordlägger alla dystertankar och framtidsfunderingar tills vidare.

Från och med igår kväll ägnar jag mig åt fredagsmys och må-bra-aktiviteter istället. Hela helgen!

Igår ville jag fånga Lilla Hjärtats promenad runt bordet, medan hon tuggade frenetiskt på kanten. Men innan blixten brann av, hann hon sätta sig på rumpan och försvinna ur min åsyn.

Men här dyker hon upp igen för att tugga lite på farmors halsband.

Annars var mammas och pappas Quiche Lorraine godare att tugga på.

Snart bär det av till en idyllisk liten stad, dit våra goda vänner A och U flyttat.

Ha en skön helg, du också!

Dagens glädjeämnen

• En sons omtänksamma undran hur jag mår och om vi vill komma på fredagsmiddag
• En liten uppmuntrande kommentar på bloggen
• En nyfunnen coachs käcka tillrop: Skriv, människa, skriv!!
• Ett telefonsamtal från väninna som undrade hur det är
• Kvällens chattstund med goá svärdottern
• Rara arbetskamrater som stöttar varandra
• En varm kram
• En spinnande katt
• Mat på bordet
• Och en skön säng att krypa ner i.

Vad jag har det bra ändå!
God natt!

Upp som en sol och ner som en pannkaka!

Igår kände jag beslutsamhet och kamplust. Ville argumentera och vinna över. Idag känner jag stilla sorg och stor trötthet. Uppgivenhet. Besvikelse.
Inte så mycket för min egen situation, som för vad jag anser raseras.

Till alldeles nyligen var jag sprickfärdig av stolthet. Vilken styrka och vilken feeling vi kunde visa omvärlden på den stora mässan. Vi var outstanding sa den globale marknadschefen. Tack vare duktiga konstruktörer och programmerare kunde vi visa upp förstklassiga produkter. Vi var professionella, sa han. Och efteråt kom ett personligt tackbrev från engelske styrelseordföranden till var och en i monterpersonalen: Well done.

Bäst jag slutar här. Men jag kände att jag behövde skriva av mig. Ursäkta om jag trampar på någons tår.

Förändringens vind

I ett litet inlägg för ett tag sedan skrev jag kaxigt att jag inte var rädd för förändringar. Men nu börjar det bli lite mycket.

Båda mina körer håller på att upplösas och idag fick vi ett chockbesked från företaget. Den stora avdelning jag jobbar på "föreslås" flyttas 25 mil härifrån under nästa år. Vi kommer alla att bli erbjudna att flytta med. Kan vi inte anta erbjudandet, uppstår arbetsbrist. Så nog kommer det att bli förändringar, alltid.

En del har undrat över hur det gick hos ortopeden. Jo, han föreslog att vi skulle göra en titthålsoperation, en artroskopi, för att avlägsna brosk och partiklar och jämna till knöligheter. Så nu väntar jag på en tid och hoppas på att kunna röra mig obehindrat efter det.

Annars är det bara bra.

Till minne av R

Höstsolen lyste tröstande över kyrkbacken igår, där en stor skara människor samlades. En del ansikten hade jag inte sett på länge. Det blev varma kramar och tårfyllda blickar.

Inne i kyrkan lyste solstrålarna snett in från fönstret rakt på de vita rosorna som tornade upp sig på kistan. Prästens ord om R och om den eviga gåtan gick rakt in i hjärtat. Orgel och klarinett spelades smärtsamt vackert och Robins enkla sång till gitarr, Se på mej, tvingade fram tårarna.

Rs anda vilade över minnesstunden. Vi satt i grupper och samtalade om alla goda, roliga och fina minnen vi har av R. Kinderna färgades röda och vi skrattade och log åt episoderna.

Rs fine och gode man K var rörd och glad över att så många kom och att det blev en sådan vacker stund. Det blev en stund som kommer att finnas kvar länge, länge i mitt hjärta.

Orolig natt

Mitt i natten ringer telefonen. Vi tittar yrvakna på varandra och försöker förstå vad det är som låter. Maken tar luren. Tusen tankar hinner fara genom huvudet: - Vem är det? Har någon gjort sig illa?

Samtidigt vaknar barnbarnet i rummet bredvid och börjar gny. Jag hämtar henne medan Maken lyssnar på orolig väninna och försöker sedan ringa olika samtal för att hjälpa.

Det tar flera timmar innan vi kommer till ro och somnar alla tre igen. Jag har dagens begravning av en kär kollega i tankarna också. Många intryck och känslor som ska bearbetas.

Kvart i sex vaknar jag igen utan att ha blivit väckt av väckarklocka eller barnbarn. Sömnbristen märks genom att jag blöder näsblod.

Nu har vi ätit frukost alla tre och barnbarnet har med hjälp av pincettgreppet ätit bananskivor. Nu undersöker hon vardagsrummet minutiöst: varje knopp, varje sladd, varje handtag ska pillas och smakas på. Så nu ska jag gå och hjälpa Maken med övervakningen.

Tacka vet jag tacos

Igår kväll var Maken och jag bjudna på taco-middag hemma hos unga familjen. Farbror Pe var också med. Det var gott och mycket trevligt. Jag hade med mig ett fynd från Bokmässan till lilla hjärtat, en bok om pingviner och andra djur som lever bland snö och is. Just nu är det kul med pingviner, tycker Isabelle.

Efter maten men före kaffet tog vi en sväng med vagnen. Månen tittade fram bland skyarna och kajorna sökte nattlogi i stora, skränande flockar.

Isabelle vinkar adjö. Det är dags att sova för natten. - Vi ses snart igen!

Idag ska jag få träffa en ortoped i Katrineholm, för att höra vad man kan göra åt mitt onda knä och ben.

Önskar er en bra första oktober!