Håll i, håll ut, håll avstånd

Gårdagen bjöd på ett helt underbart solskensväder. Maken och jag beslutade oss för att ge oss ut i omgivningarna, för att lapa sol och eventuellt hitta några trattisar. Vi åkte till det ställe där vi för många år sedan hittade våra allra första trattkantareller, när Maken snubblade och stod på näsan. Där, med blicken endast några centimeter ovanför marken upptäckte han de jordbruna, små svamparna med gula skaft. 

Men igår hade vi ingen större svamplycka. När vi strosat runt utan att hitta något förde oss vägen upp på en höjd med en alldeles storslagen utsikt. Och minsann därifrån upptäckte vi en svamp, det ståtliga vattentornet i Laxå. Vi blev sittande en bra stund där i solen och njöt av både utsikten och det medhavda kaffet. 

I måndags pratade jag med min väninna i Frankrike, PO66, och hörde om deras "reconfinement", som innebär att de inte får lämna bostaden i mer än en timme om dagen och inte befinna sig mer än en kilometer bort. Allt för att hålla coronasmittan i schack. Jag berättade att jag i veckan skulle gå på körövning, eftermiddagsbio bland annat, föga anande att nedstängningar skulle drabba även mig.

Redan dagen därpå, när Tivedspôjkarna tränade i vårt vardagsrum och jag satt framför datorn på övervåningen, så blev jag varse att tumskruvarna drogs åt även i Örebro Län. Det var på Facebook jag läste kommunalrådets anmodan att inte besöka bibliotek, möten, butiker, bio, simhallar mm och bara träffa dem man bor med. Nu ramlade mailen in som berättade om inställda begivenheter. Det blev till att sudda i kalendern. Under tiden strömmade tonerna från undervåningen upp och jag fick associationen av att höra fartygsorkestern spela. 

Resten av veckan har flutit på med trädgårdsarbete, städning, läsning mm. Besiktigade min lilla grå pärla, som dock inte passerade utan anmärkning. Det blir till att åka till verkstaden på måndag morgon. Jag fick besök av en jättestor husspindel. Plötsligt låg han där, bara en meter från mina bara fötter på köksgolvet. Han lät sig bäras ut i ett stycke hushållspapper, det var Maken som fick agera hjälte.

Nu väntar en helg utan planer. Det är Fars Dag på söndag och det hade varit så underbart om vi skulle kunna ha fyllt huset med barn och barnbarn. Men vi får väl fortsätta längta.

Blindstyre

Trots uppmaningen i Nerikes Allehanda verkade inte Örebroarna ha mött upp med sina kompostpåsar på Järntorget för att hjälpa till med Open Art-installationen. Jag gick förbi där vid elvatiden och såg bara den svarta jättelika gummiankan. Aha, var det första april igår, säger du!

Jag hade tid hos optikern, där jag gått sedan 1983 då jag fick mina första linser. Sedan dess har mycket vatten flutit i Svartån. Linsgurun har gått i pension och nu är det yngre förmågor som tar hand om ruljangsen.

Jag såg dåligt när jag gick in där, men det känns som jag såg ännu sämre när jag gick därifrån. Optikern provade och provade. Vad står det på nedersta raden? Hur jag än försökte, så kunde jag inte lista ut vad det stod. Jag ville ju så gärna göra honom glad, men det var suddigt hur många glas han än provade. Sämst blev det när jag fick prova de nya linserna. Vänster lins hamnade i höger öga och tvärtom. Efter en lång tid vacklade jag ut i vårsolen med nya linser och med en ny tid bokad till om två veckor,

Med hjälp av mina läsglasögon som jag hade i handväskan, kunde jag i alla fall läsa prislappar och handla lite förnödenheter. Lunchen blev en galette med lax med utsikt över Våghustorget. Och sedan tog jag tåget hem igen.

En ny dag randas. Undrar vad man ska ta på sig?

En riktig Tycho Brahe-dag

Vyer från Åtorp och Södra Råda och den goda äggmackan och kaffet

Den här dagen började med att sladdosan till dataskärmen hade gått sönder och jag letade efter en ersättare, hittade en, men fick den inte att fungera. Det avhjälpte Maken, som just vaknade till sin fyrtiotredje Fars Dag, som far.

Efter lite donande hemma med småstrul och tappade grejor beslöt vi att åka ut och känna på novemberluften. Vi ville trotsa grådiset och åka dit näsan pekade. Den pekade mot Åtorp. Där finns en mycket vacker stenbro, som jag ivrigt fotade. - Låt oss åka till den gamla kyrkan i Södra Råda, föreslog Far. Sagt och gjort! Vi letade oss förbi Rudskoga och tog av den lilla vägen ner mot Södra Råda.

Vi konstaterade att man byggt några meter till på träkyrkan, som ska uppstå igen och se ut som den såg ut i forna dagar, före illdådet då en vettvilling brände ner 1300-talskyrkan. Vi passade på att ta fram lunchen: kaffe, äggmacka, ostmacka och pepparkaka. Gott, gott. Det var alldeles tyst och fridfullt, förutom en galen tupp som gol som besatt från en gård i närheten och någon kråka som kraxande flög över de bruna fälten.

Men när vi lite småfrusna satte oss i bilen för att ge oss hemåt igen, så startade den inte! Den gav ifrån sig några pipande läten och sedan var den tyst. Maken försökte i omgångar, men nej. Ingen respons.

Vi tittade på varandra: Vad gör vi nu? Provade nå en bilmekaniker utan resultat. Det blev till att ringa på bärgning, Vi har en viss vana nu. Detta var tredje gången på några månader. Värre var det att få tag på taxi en sen söndagseftermiddag. Men efter några försök på olika håll lyckades vi få tag på en bil.

Södra Råda i dystert väder genom bilfönstret

Vi fördrev några timmar med denna utsikt framför ögonen. Både bärgaren och taxichauffören ringde flera gånger för att hitta oss där ute på åkern. Och till slut kom de fram samtidigt.

Dags för bärgning nummer 3 under andra halvåret 2018

Vad gjorde man utan mobil? Och vad gjorde man utan vänner? De hörde av sig och peppade när de såg på "fejan" hur det var fatt.

Men om bilen ska få vara kvar i det här hushållet, det vete katten!!

Bil och båt, förr och nu

Jaha, då åkte bilen iväg igen per bilambulans. Igår kväll blev den hämtad och forslad till närmaste vårdcentral för bilar. Vi får se om de kan få rätsida på startproblemen.

Själv gör jag ett litet uppehåll i städandet, det är ju ingen favoritsysselsättning precis. Roligare är det med bilder. Igår, när jag stod på huvudet i pappas gamla chiffonjé igen, hittade jag ett helt underbart gammalt album. Här är två smakprov:

Familjen Lindskog får fint besök år 1921 till Amsta Skola i Svedvi socken. En riktig automobil, farfar Edvard ser ut att mysa där på trappen. Farbror Gösta har slips och skolmössa. Farmor Agnes ler välkomnande, men pappa Olle, 5 år, är mer intresserad av fotografen, liksom den lille gossen i bilen.

Är inte det här en helt underbar bild? Jag tror att det är farmors syster Anna som poserar med ett ångfartyg i bakgrunden. Kan det vara Freja av Fryken, tro? Året är i alla fall 1920.

Nej, plikten kallar. Det är mer som ska dammas! Suck!

Jag vinkar med min dammvippa. See you!

Två små gummor skulle gå en gång ....

Så var det dags igen för tanterna att dra ut på marknad. Denna gång blev det Sannerudsmarken, en genomtrevlig marknad i den gamla byn i Tived. Här är det alltid mycket folk och gammaldags stämning. Det är här man möter gamla bekanta som man just bara ser en gång om året - på Sannerudsmarken!

Bredvid oss stod en ballongförsäljare. Det var mer än en unge som gick hem med en färgglad ballong. En liten pojke var överlycklig över sin traktorballong.

Min kompistant Rosa sålde julkortspaket för glatta livet. Och några böcker gick det allt åt också. Rätt var det var kom det ett par häftiga regnskurar, då vi fick hysa några extra marknadsbesökare under vårt tak.

Jag var allt bra trött i fötterna när marknadsdagen var överstånden. Hemma väntade Lilla Lila med mor och far. De hade tagit med sig en smaskig smörgåstårta. Mums fillibabba!

Dagen innan hade vi inte samma medgång, Maken och jag. Vi tog min bil in till det stora shoppingcentret för att hämta en omgång linser och nya glasögon till mig. Men när jag tog på mig glasögonen såg jag inte ett dugg bättre än tidigare. De hade nämligen försett de nya bågarna med glas slipade enligt ett gammalt recept. Trist. Maken och jag åkte sedan för att hämta Makens bil som stått på verkstaden i fjorton dagar. Verkmästaren kunde inte hitta något fel på bilen, men när vi väl kommit hem de sex milen och skulle ut på en ny tur några timmar senare, så vägrade bilen att starta. Tot! Död! Morte! Dead! Trist i kvadrat. Blir det till att bärga igen?

Önskar er alla en bra ny vecka!

Maggan

Barnbarn, bilelände och bärgarbrud

Det var söndag och vi hade just avslutat familjelunchen, svärdotterns jättegoda laxrätt. Eftermiddagskaffet hade vi tänkt ta i Karlslund, så vi packade en fikakorg, och satte oss i bilarna. Det var bara det att Makens bil vägrade starta, tjurig som bara den. Hade den fått solsting? Maken och sönerna rullade in bilen i skuggan, där den skulle få ta igen sig.

Nå ja, vi gick ut i den närbelägna parken istället och dukade upp på ett fint bord. Kusinerna lekte i lekparken.

Inspektion av fotbollsmålet med händerna på ryggen, precis som pappa

Långa kliv, precis som pappa

Så gjorde vi ett nytt försök med bilen, det började bli dags att åka hem igen. Men bilen vägrade fortfarande starta. Det fanns inget annat att göra än att ringa en bärgare.

Bärgaren kom efter någon timme, hon hade en annan bil på flaket först. Men sedan blev det vår tur. Hon gjorde ett misslyckat försök med startkablar, men insåg att det var likaså bra att bilen fick åka med till bildoktorn.

Jaha, så där blev vi ståendes på parkeringen sex mil från hemmet. Men Joys bil startade, så vi fick skjuts. Nu avvaktar vi doktorns prognos.

Liten blir stor och att vara ansiktet utåt

En viss liten dam fyller nio år om några dagar och idag var det en perfekt dag att fira henne. Hon fick en hög med paket. Och lilla kusin vitamin har namnsdag, minsann. Så hon fick ett paket hon med. Förra årets tårta såg så läbbig ut att man fick blunda när man åt. Men årets tårta var både vacker och god.

En bild dök upp från det förflutna:

Den här bilden vill man också blunda för. Nej, det är ingen zombie-mask. Jag har absolut inte hakat på den traditionen. Tycker det är makabert, bara.

Nej, det är hur jag såg ut efter att ha stått på näsan för snart tjugo år sedan. Maken, A och U var på Mallorca för att fira en jämn födelsedag. Den sista dagen, strax innan vi skulle åka till flygplatsen, tog A och jag en promenad på klipporna. Jag fibblade med kameran och rätt var det var stöp jag rätt ner på den steniga stigen och slog mig hårt i ansiktet. A hjälpte mig att badda bort grus och sand på en närbelägen servering och sedan blev det raka vägen till läkarmottagningen som just höll på att stänga för säsongen. Där fick jag en stelkrampsspruta och ispåsar på kinderna.

När vi väntade på transferbussen till flygplatsen fick minst en person en chock av min uppenbarelse. Hudterapeuten, som skulle resa hem till Tyskland igen och  som behandlat mig på hotellet dagen innan, såg helt skräckslagen ut och vände tvärt på klacken. Hon undrade kanske om jag reagerat på hennes krämer.

Hemma i Laxå väntade ett nytt jobb som "ansiktet utåt" åt en divisionschef. Jag skulle egentligen börja på måndagen, men jag ville inte bjuda chefen på detta ansikte. Han var värd en skönare nuna.

Ingen rök utan eld

Redan långt ifrån La Stada ute på Närkeslätten kunde man se en rökpelare som steg upp och la sig som en lång svans mot de blå bergen. På bilradion fick vi höra att det var bilverkstaden på Rejmes som brann våldsamt. Och jag som just blivit offererad ett fördelaktigt kamremsbyte där. Tur att jag inte accepterade!

Rökmolnet konkurrerade med värmekraftverkets skorstenspuffar.

Vårt ärende till staden var att hjälpa till att flytta Joy från en stor etagelägenhet till en liten tvåa på samma gata. Det var ett trepartsbyte. Katten på råttan. Joys lägenhet skulle bebos av den som upplät sin lägenhet till den som flyttade ur Joys nya. Hängde du med? Joy, Pe, Maken och Joys härlige kompis slet med flytten och jag gick efter med skurtrasan vartefter rummen blev klara och flyttade sedan över till nya lyan och fortsatte med att packa upp, diska och ställa in i skåp. Alla var alldeles färdiga när dagen var slut, men fortfarande är det mycket att packa upp för Joy.

Maken och jag packar idag med. Men idag packar vi i resväskor istället för lådor.

À bientôt!

Påskliljecafé och vardagsgnöl

Vi prickade in besöket på Boo Skolas Påskliljecafé alldeles perfekt. Idag var markerna kring Boo fullkomligt täckta av små söta påskliljor, inte bara den gamla kyrkogården. Många gjorde som vi, beundrade blommorna och gick sedan och fikade vid Boo Skola, den första folkskolan i Närke.

Numer är den ett sommarcafé som drivs av hembygdsföreningen. Idag hade de sannerligen fullt upp. Det bryggdes kaffe för fulla muggar och det bullades upp på kakfaten. För endast trettio riksdaler fick du kaffe med påtår och ett fat med bulle, mjuk kaka och småkaka (allt hembakat)!! Vi fick sällskap vid bordet av ett par som hade sitt barnbarn med, som precis skulle bli storasyster vilken minut som helst.

Sist jag skrev, i fredags, var jag intet ont anande av vad som skulle ske senare på dagen. Ve och jag hade precis varit och hälsat på vår väninna som klivit långt in i glömskans rum. Det är inte troligt att hon kände igen oss denna gång. På väg in vittjade jag postlådan och hittade deklarationsblanketten där det stod svart på vitt att jag skulle betala in 12.000 kr till staten. Första motgången.

Andra motgången kom när syrran ringde en halvtimme senare och berättade att hon fått en tom uppriven portopåse i brevlådan. Den hade innehållit födelsedagspresenter och ett grattiskort till henne från mig, postat dagen innan i den stora brevlådan vid ICA. På det trasiga kuvertet stod det: Vi ber om ursäkt! Försändelsen har tyvärr skadats i hanteringen. Jo, jo!!

Jag har reklamerat, men det lär inte hjälpa. En besviken posttjuv har väl kastat innehållet i närmaste soptunna och någon ersättningen kan jag inte räkna med, skriver Post Nord på hemsidan, eftersom det var ett brev. Idag har jag gjort ett nytt försök med samma sorts portopåse och liknande innehåll. Måtte det komma fram denna gång!

Nåja, dessa motgångar ter sig ju som bagateller mot vad som hände sedan. Hemska nyheter från Drottninggatan i Stockholm. Chock, förtvivlan. Hur kan ondskan sprida sig så? Det var svårt att tänka på något annat än scenerna från kaoset vid Åhlens.

Ta vara på varandra!

Det brinner!

Laxå Herrgård 2016-04-04, fotad med mobil, M Swenson

Det var dags att göra det första arbetspasset för året på Arkivet, ett annex till herrgården som blivit asylboende.  Det gamla stenhuset där vi jobbar har blivit tillräckligt varmt, men det är bäst ändå att ta på sig en extra tröja.

När Maken och jag närmade oss området såg vi att något var fel. Runt den vackra herrgårdsbyggnaden rådde febril verksamhet. Där var brandbilar, polisbilar och ambulanser. Fönstren på övervåningen var svarta. Bara en halvtimme innan hade ett automatlarm utlösts. Det brann i matsalen med stark rökutveckling.

Foto Bengt Ivarsson

Som tur är kunden branden släckas snabbt och ingen verkar ha kommit till skada. Det känns bara så tråkigt att ett sådant vackert hus ska drabbas. Det var inte första gången heller. En sträng vinter på 80-talet brann taket på huset. Som genom ett under kunde de värdefulla dokumenten, som förvarades i en kista på vinden, räddas från både eld och vatten. Kopior på dessa handlingar har vi nu på Arkivet och originalen ligger i tryggt förvar på Arkivcentrum i Örebro.

20 april 2015 Foto: Margareta Swenson

Fotot ovan tog jag för ett år sedan efter "jobbet" en måndagsförmiddag på Arkivet.

Körsbärsträd, krattning och kris i sakristian

Det har gått nittio år mellan den första och den sista bilden av Min Lilla Tant, den bilden som jag tog när jag hälsade på henne i fredags. Hon blir väl omskött på sitt nuvarande boende, som faktiskt heter Körsbärsdalen, men tycker att det blir lite långtråkigt ibland. Hon hör och ser dåligt och kan inte gå, utan behöver hjälp med allting. Hon har varit van att klara sig själv och har jobbat som hemsamarit, Bofors-arbetare, servitris, hemhjälp mm. Första jobbet tog hon som tolvåring parallellt med att hon hjälpte till hemma.

Vi pratar och minns tillsammans när vi träffas. - Kommer du ihåg den där fina dockan som du fick av din moster i Amerika? säger jag. - Ja, mina kamrater blev så avundsjuka på mig, så de petade ut ögonen på dockan, skrockar hon. Dockan var en sällsynt leksak. Min Lilla Tant växte upp utan syskon i en statarlänga, som var full med andra barnfamiljer. Lekkamrater var det ingen brist på, i alla fall. - Och roligt, det hade vi! konstaterar hon belåtet.

Här tar "gubbarna" paus.

Lördag var städdag i vår Samfällighet. Vi sopade, räfsade och röjde så att vår lilla dunge med sjutton träd och en massa kajor blev som en fin park och så att garageplanen blev fri från grus.

Nu är det söndag och vi har unnat oss ett restaurangbesök. Mycket gott. Tidigare idag har jag varit kyrkvärd. Då bar det sig inte bättre än att jag olyckligtvis gjorde illa tån. Kris i sakristian! Nu är inte bara naglarna lila efter fotterapeutens bärsärkagång, nu är även en tå alldeles lilla:

Aj, aj, aj!! Vad det bultar och det bankar!

Men lidandet går över, som kyrkoherden sa i sin predikan. Och det litar vi på.

Ha en bra vecka!

PS: Det var inte första gången som skada uppstår i sakristian. Detta hände den dåvarande kyrkoherden 2012. Nu på måndagsmorgonen ser jag att min tå antagit en mörklila ton.

Vit med röda prickar och kammen Fantasia

Gudarna ville väl straffa mig för mitt liv i sus och dus i Venedig. Jag blev dunderförkyld, med alla ingredienser som ont i halsen, feber, snuva, hosta. I natt trodde jag att jag skulle vända ut och in på lungorna, så jobbig var hostan. För att Maken skulle kunna få sin nattro gick jag och la mig i gästsängen.

Dessutom ser jag ut som en flugsvamp, fast omvänt: vit med röda prickar. De italienska myggen är inte att leka med. Salubrinspray dämpade klådan, skönt. Min syster S föreslog att det kunde vara loppbett, men det tror jag inte. Såvida inte loppor inar?

Jag har tänkt ut en liten gissningstävlan: Vad tror du kammen kostar på bilden ovan? Jag har Katten som ställföreträdande tändsticksask, dvs jämförelseobjekt. Kammen inköptes på tax free på Arlanda när jag trodde att jag glömt borste och kam hemma. Den heter Fantasia om det kan vara till någon ledning. Ära och berömmelse (nåja) väntar vinnaren. De andra kammar noll!

Brist

Foto: Margareta Swenson våren 2013

Tänk vad en läcka på fel ställe kan ställa till med! En läcka på toaletten i Örebros vattentorn Svampen har orsakat förgiftning av vattnet i hela Örebro med omnejd.

Just nu har vi en liten örebroare hemma och hon har duschat och tvättat håret nu på morgonen. Hennes mamma och pappa hämtade rent och fint Laxå-vatten igår och ikväll kommer hennes farbror och blivande faster och gör det samma.

Lilla Hjärtat var klädd i grönt igår. Det var ju St Patricks Day.

Lördagen var vikt åt mänskliga rättigheter och FN. Det var årsmöte, lunch hos Ghuncha och sedan såg vi filmen Free China. Filmen visade på ohyggliga omständigheter som påminde om nazitysklands fasor.

Man kan bara konstatera: brist på vatten under några dagar är en baggis jämfört med brist på mänskliga rättigheter!

Gapa

Imorse var det dags. Ett tandläkarbesök väntade. Jag var tidigt på plats. Förra gången var jag faktiskt en hel månad för tidig. Men idag var det rätt dag och rätt månad.

En kvart sent blev jag insläppt i behandlingsrummet.
- Hur står det till? frågade tandläkaren.

- Bara bra, svarade jag käckt. - Var det idag vi skulle dra ut tanden? frågade hon. - Du får väl kolla och se hur den mår, sa jag.

Sedan preparerade hon två sprutor med bedövningsmedel och stack in i tandköttet. Medan bedövningen verkade gick tandläkaren och sköterskan om hörnet. Jag hörde hur tandläkaren fick reda på att hon inte hade så mycket tid på sig som hon trodde. En akutpatient med tandvärk väntade i väntrummet.

Jag började känna mig konstig. Omvärlden blev suddig och jag slokade där jag satt i stolen. När tandläkaren och sköterskan kom tillbaka och fick syn på mig såg de alldeles förskräckta ut. De började klappa mig i ansiktet, hålla upp mina ben, badda pannan, be mig säga någonting...

Det blev ingen tandutdragning, men ytterligare en tillfällig lagning. Om en och en halv månad är det dags igen att avgöra; utdragning eller rotfyllning.

Jag har inte tandläkarskräck. Jag har dragit ut en tand förut och det gick jättebra. Varför blev jag svimfärdig?

Ytterligare en överraskning väntade, en angenäm sådan: Jag behövde inte betala något!

Tålamod, tålamod

Näe!! Nu är jag så aaaarghh på den förbaskade, tröga datorn. Det har tagit mig en timme och en kvart att komma hit till detta läge. Datorn är sysselsatt med en massa pyssel för sig själv och bryr sig inte ett skvatt om vad jag vill! Man kan få magsår för mindre.

Idag efter jobbet har jag varit hos frissan och fått en liknande frisyr som damen ovan, så här blev det:

Dagen idag:

... har bjudit på skratt kring fikabordet

... har solen lyst på eftermiddagen

... fick jag en väns förtroende

... har telefonen gått varm, festligheter på G

... har Agnes och Selma fått en lillebror

Rabarber, rabarber, rabarber...

I morse när jag cyklade till jobbet var jag tvungen att stanna och plocka fram kameran, den lilla gamla. Ån var så vacker och träden speglade sig i det svarta vattnet. För många år sedan var det gott om kräftor här. De gamla som bodde på hemmet alldeles intill fick fiska gratis när det var kräftpremiär. Det måste ha varit roligt för dem.

Igår besökte vi de två tyska damerna som slagit sig ner i Tiveden och byggt sig ett så vackert hus. Det var ljust och luftigt och mycket hemtrevligt. Bäst som vi satt och pratade knackade det på dörren. Det var allas vår Helge som tittade in. Alla känner Helge, eftersom det är en öppen och glad fyr med ett stort och gott hjärta. Han slog sig ner några minuter, mer hann han inte, och berättade en "skröna" om hur han mötte Mora-Nisse i Sälen. Sedan försvann han ut genom dörren igen på väg till något han måste uträtta.

Att köpa tomt och bygga hus gick hur lätt som helst för våra tyska väninnor, men att få igång ett mobilt bredband eller köpa en Boxer, det verkade desto svårare. Maken försökte få liv i bredbandskontot som var köpt och betalt, men det var stendött.

Ikväll har jag varit riktigt huslig, ska jag säga. Jag har tillverkat rabarberchutney, rabarberdricka och rabarberkräm. Chutneyn ska stå till sig i två veckor innan man ska "avnjuta" den. Det blir spännande.

Annars tror jag att jag blir tokig på den här datorn. "I go bananas!" Jag satte på den 20.30 och en timme senare (!) öppnar sig Windows Live Messenger. Jag får ont i magen av detta. Varje gång jag startar datorn tror den att det är den 2 september 2002 mitt i natten! Vad man än ska göra tar det en evighet att öppna eller byta. Snart hivar jag ut den genom fönstret!