En fläkt från det förflutna

Nu är det kanske någon som likt min då tvååriga systerdotter haft lust att ropa: Gaga, hoho!?! Det gjorde hon när jag försvann ur hennes åsyn i ett folkhav för länge sedan. Jag har ju varit borta från bloggen en vecka, så kanske någon har undrat vart jag tagit vägen? (Fast det är nog lite inbilskt av mig.)

Men nu är jag tillbaka, stärkt till kropp och själ, för jag har varit på spa. I somras, då jag fyllde väldigt jämnt, fick jag ett presentkort av mina kära systrar med familjer. Och i helgen har jag utnyttjat det.

Lilla syster L följde med till Sätra Brunn igår. Vi fick ett stort hörnrum i Skogsgården och började vistelsen med lunch i Skragges Matsalar. En tjusig gentleman i 1700-talsmundering guidade oss sedan runt och berättade om hälsobrunnen. Sätra Brunn var den andra brunnen som startades i Sverige. Först var Medevi Brunn. Det hälsosamma, radioaktiva, vattnet skulle man dricka cirka 8 liter av per dag, något som inte rekommenderas nu för tiden. Vi tog oss en klunk, i alla fall.

Efter en simtur i 34 gradigt vatten med endast stearinljus som belysning blev vi behandlade med aromatiska oljor. På kvällen avnjöts årets första julbord. Det var mycket läckert och fast vi ansträngde oss att ta bara lite, så blev vi alldeles proppmätta.

Förmiddagen idag bestod av meditation, yoga och örtbad och inköp av diverse smörjelser. Sedan sa vi tack och adjö till Sätra Brunn för denna gång. För trettio år sedan sommarjobbade jag och min vän S i kaffestugan på brunnen.

Minnen från den tiden diskuterade vi över en god laxsoppa hemma hos just S.
Jag berättade när jag serverade några gäster kaffe i trädgården och råkade hälla bredvid koppen. Vinden tog tag i kaffestrålen och det hamnade i gräset bredvid. S berättade att hon ställt ut koppar till ett stort sällskap, men sedan glömt att hälla i kaffe utan gick ut med kopparkannan till sällskapets stora förvåning.

Men idag missade hon inte att hälla i kaffet.
Det blev en skön pratstund innan jag vände hemåt i mörker och blåst.

Lördagsgodis

Så var det dags att fira Maken tillsammans med de yngre generationerna. Konditoriets sista tårta för dagen inhandlades och så for vi till La Stada. Vi åt lunch på restaurang, ett ställe där det inte gör så mycket om en liten gäst leker Tyrannosarius Rex under bordet. Lilla Hjärtat är sedan länge inne i dinosarieepoken. Hon lät meddela att den här dinosarien åt kadaver, inte pizza.
Kaffe och tårta och uppvaktning blev det hemma hos den lilla familjen. Maken blev sååå bortskämd, rätt åt honom! Lilla Hjärtat spelade på gitarr och sjöng och så lekte hon med skuggflickan på väggen.
När Maken och jag kom hem igen, hoppade Katten upp i mitt knä och kurrade kärvänligt. Visst har hon ett sött litet ansikte?

Imorgon väntar ännu mer födelsedagsuppvaktningar, nu av de allra äldsta på vår ort.

Vi hörs!

Look alike

Är det någon mer än jag som har slagits av hur lika Julian Assange är försvarsminister Tolgfors? Det är knappt man kan skilja dem åt! Gissa själv vem som är vem ovan.

Det är lättare att se vem som är Mats-Ove i Täfteå och vem som är Håkan Juholt. Men nog är de lite lika, de också?

Ljuspunkter i novembermörkret

Äntligen fredag kväll! Veckan har varit innehållsrik:

• På måndagskvällen övade vi duetter i Skagershults kyrka, som har en finfin akustik.

• Maken fyllde år och vi firade med hans goda "spanska" gryta och ett rött Amarone Classico.

• Avdelningen åkte på FTI konferens i Karlstad och fick en hel del inspiration. Bilderna ovan kommer från det tillfället.

• FN-föreningen åkte till Karlskoga igår kväll och lyssnade på FN-soldater, en gammal och en ung, och deras upplevelser som soldater inom FN:s fredsstyrkor.

• Idag träffade jag svetsarvänner från Belgien och Holland, ett kärt återseende.

Nu väntar en skön fredagskväll!

Ha det så bra!

The times they are a-changing....

Den nye kantorn i byn kommer med nya, friska idéer. I söndags kväll var det dags för projektkören att bjuda på ett Bob Dylan-program, som de övat på under sex torsdagskvällar i höst. Förutom kören hade kantorn bjudit in sina musikervänner från Karlskoga, som kompade och solade med glans.

Den stora salen var nästan full med publik, en del åhörare var riktigt unga.
Knock, knock, knock on heaven´s door.

Det var lite ovant, men mycket skönt att sitta i publiken istället för att stå på scenen. Just nu är jag inte med i en enda kör. Däremot tränade B-I och jag tvåstämmiga sånger igår kväll tillsammans med K från H-fors. De ska vi framföra på söndag på ett stort födelsedagskalas.

A pro på födelsedagskalas: Idag fyller Maken år. Det firar vi lite lugnt ikväll och mer ordentligt på lördag tillsammans med de yngre generationerna.

Nu: Marsch pannkaka! In i duschen!

In i dimman

Det är en ledig lördag. Jag tittar ut genom sovrumsfönstret på andra våningen och ser den mjukgrå dimman svepa in trädtopparna. Jag får en plötslig lust att ge mig ut i naturen och föreslår Maken en liten tur.

Planlöst ger vi oss iväg. Vid Östersjön stannar vi och beundrar träden som avtecknar sig som välklippta siluettbilder mot det disiga. Under björkarna hittar vi en näve fräscha kantareller.

Vi åker vidare på okända skogsvägar. Vid Långsjön har några jägare gjort upp en eld. Jag påminns om att det kanske inte är så lämpligt att vistas i skogen under älgjaktstider, men allt är tyst och stilla. En orre står i givakt och låter sig fotograferas. Bävern har nyss varit framme och gnagt på björkstammarna vid bäcken. Hade vi suttit still ett tag till hade vi kanske fått se björnhonan med sina två ungar lufsa förbi.

Efter en liten stund är vi tillbaka hemma i köket och kan fräsa upp svampen till köttbullarna och lingonsylten. Det är inte dumt att ha naturen så nära inpå knutarna.

PS: Du kan som vanligt klicka på bilden för att få den större.

Novembertisdag

Idag får det bli ett "i-vimlet"-collage. Bilderna ovan togs i tisdags då det vimlades med besked.

På lunchen besökte avdelningen ortens bowlinghall för en omgång bowling med tilltugg. Jag är inte så framgångsrik precis. De flesta kloten snurrar ner i rännan, men jag fick till en strike i alla fall. Ceasar-salladen efteråt smakade gott.

På kvällen var det föreläsning i La Stada. TCO ordnar alldeles utmärkta sådana gratis för sina medlemmar. Under årens lopp har vi varit på åtskilliga. Denna kväll var det Lena-Maria Klingwall som satt på scenen och inspirerade oss med sina berättelser och med sin sång. Hon gav sina underbart kloka föräldrar äran av att hon aldrig känt sig annorlunda eller förhindrad, trots att hon saknar armar och har ett ben som är mycket för kort. - Att jag är den jag är idag är att jag fått och får så mycket kärlek!

Hemvägen gick på okända vägar ute på mörka Närke-slätten. Jag körde och hade en "notläsare" bredvid mig som upplyste om kurvor och raksträckor. Hon i baksätet satt knäpp tyst. Var hon trött eller var hon förskräckt? Fram kom vi i alla fall, till slut.

Nu är det bara en arbetsdag kvar på veckan och sedan väntar en skön och ledig helg!

Ha det gott!

Min Allhelgonahelg

Ovan skymtar några av ingredienserna i min helgpytt:

• Tre skrämmande ansikten dök upp i dörren på fredagskvällen. Trots uppsynen var de ganska beskedliga och gav sig iväg när de fått lite godis.

• Novemberkaktusarna blommar för fullt och sprider skönhet och glädje när det är som mörkast.

• Ljusen brinner på kyrkogården och påminner om de som levt här på jorden tidigare. Vi minns och saknar.

• Våra goda vänner kom på tillfälligt besök. Så roligt att få träffas och prata. Vanligtvis skiljer det många hundra mil mellan oss.

Ikväll håller Åsa, Jan-Kenneth och jag ett Andrum i Ramundeboda Kyrka. Det handlar om Hopp. Det är en stund för själen, då du bara kan sitta i lugn och ro och lyssna på text och musik i en vacker och varm träkyrka, endast sparsamt upplyst. Välkommen!

Hemma hos K

Härom kvällen var några vänner och jag hembjudna till K. Det var första gången vi besökte honom i hans nya, vackra lägenhet. För många år sedan tillhörde dessa lokaler Folktandvården, men är nu ombyggda till flotta våningar. Att det satt mycket tandläkarångest i väggarna märktes inte alls. Däremot satt det vackra tavlor där, bland annat på R som tonårsflicka.

Det är precis två år sedan som R gick bort. Naturligtvis var hon med oss hela tiden i vårt samtal under kvällen. Det blev många reflexioner, minnen och skratt. K berättade också mycket gripande om sina tidigaste år som finskt krigsbarn, som sattes på tåget mot en okänd framtid. Flickorna gick åt först, de fick gå av tåget tidigt. Själv hamnade K i Västergötland, medan andra "ovalda" pojkar fick åka vidare. K blev så småningom adopterad av de nya föräldrarna, eftersom den finska mamman dog. Sedan flera år har K kontakt med sin tvillingsyster, trots att de inte kan prata med varandra eftersom de inte har något gemensamt språk. Men språkbarriären har inte hindrat syskonen från att umgås, den yngre generationen får rycka in och hjälpa till att tolka.

Tack, K, för en härlig kväll!