Tillsammans igen!

Så blev den äntligen av, vår återträff av gänget som gick Sekreterarskolan tillsammans för fyrtiosju år sedan. Vi fortsatte att träffas ett tiotal år sedan vi gått ut och avlagt våra prov i stenografi på tre språk, handelskorrespondens, maskinskrivning mm.

Igår sågs vi alla igen i min gamla hemstad Västerås. Su, som fortfarande bor kvar i trakten, var en perfekt värdinna. Hon hade reserverat bord för oss med en strålande utsikt över Mälaren och småbåtshamnen och minsann lyste inte den milda, bleka höstsolen också.

Vi pratade minnen förstås och hjälpte varandra komma ihåg våra äventyr i Schweiz och i England, där Sekreterarskolan hade sin utlandspraktik.

April 1972 i London och mars samma år i Champéry. Lejongult var modefärgen då.

Vi uppdaterade varandra vad som hänt sedan sist och kunde konstatera att även om vi sadlat om från sekreteraryrket och gjort mycket annat i yrkeslivet, så har vi alla haft nytta av de kunskaper vi fick med oss en gång. Det franska språket har till exempel gett oss alla fördelar och för all del vissa svårigheter. Min värsta utmaning var då jag skulle simultantolka ståupparen Lennie Norman för en fransk kund, från svenska till franska. Det gick inte så värst.

Vi hann med en fin promenad genom staden, hälsade på Engelbrekt i Domkyrkan och Johannes Rudbeckius vid den anrika gymnasieskolan. Vid Kyrkbacken med sina söta gamla hus kunde man nästan skymta Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Innan det var dags att dra oss till stationen tog vi en kopp kaffe på Öhrmans Konditori och Café vid Stora Torget. En perfekt avslutning på en perfekt eftermiddag. Tack Su för att du ordnade allt så bra!

Hello England! - fortsättning på Sekreterarskolan

Fullfjädrad chefssekreterare?

Den 4 april 1972 sa Bästisen och jag adjö till Mme Nickolai i Lausanne och reste med resten av klassen till Genève för flygtransport via München till Gatwick. I Brighton togs vi emot av nya värdfamiljer och jag hamnade som gäst hos ett äldre par (Bill och Terry Herbert), som tog emot mig med öppna armar.

Jag pluggade tydligen hårt, för i brevet hem till familjen i Sverige skriver jag:

... Det har varit en trevlig dag idag, ännu trevligare igår kanske, då jag fick resultatet på tre skrivningar: 4+ på engelsk handelskorrespondens, klarade stenografiproven i franska och tyska. I det sista ämnet var jag en av de två som klarade sig av de som gått och läst extra förra veckan. Jag blev själaglad! Då lönade det sig alltså att jag läst ögonen röda varje kväll och kutat fram och tillbaka till extralektioner. Nu kallar Bill och Terry mig för "det svenska geniet" istället för "de ihåliga benen", som de brukade kalla mig syftande på min goda aptit...

Halva dagarna jobbade jag på skolans lilla resebyrå som låg i foajén. Min chef var Eileen Lewis som ordnade trevliga utflykter, jag var naturligtvis med på flera av dem.

Skolan The English Language Center

Vi åkte till Eastbourne, till London (inkluderade musikalen Hair), till Alfriston, dit vi återvände med kompisgänget några veckor senare.och till Cambridge. I katedralen i Cambridge fick vi höra King´s College Choir, en fantastisk upplevelse.

Bill och Terry tog med mig till Devils Dyke, vackra gröna kullar och till det pampiga slottet Arundel. Där dansade ett gäng Morris Men och plötsligt slängdes en kohud över mig.  Det var tydligen en sed och det betydde, enligt Bill, att jag skulle bli gift inom ett år. Och det blev jag ju! Fast det hade jag ingen aaaaning om då.

Bill, pensionerad rektor, gjorde sitt bästa för att ge mig en god uppfostran medan jag var där. Jag fick lyssna på Beethoven violinkonsert på The Royal Pavillion och läsa Shakespeares dikter: Should I compare thee with a summer´s day...

Bästisen och jag träffade några trevliga killar som tog oss med på logdans och båtturer. Vi puntade, som det heter, tog oss fram i smala farkoster på en bred flod, något som slutade med ett sjöslag.

Picknick på floden, jag och kompisen Paul

I slutet av maj var det dags att återvända till Svedala. Vi klarade alla skrivningar och utexaminerades som fullfjädrade chefssekreterare. Några månader senare fick både jag och kompisen jobb på Bahco i Enköping. Men det är en helt annan historia. Nu lämnar vi forntiden och ägnar oss nutiden istället.

Så här såg det ut i morse hos mig:

Frostnupet, bladen får kanter av kristall, gräset kraschar under fötterna, men ännu ingen snö. Peppar, peppar!

Brev från Lausanne

Mogen för ytterligare några brevhälsningar från det förflutna?

"Lausanne den 17 mars 1972

Hej på er allesammans!

..........

Vi har varit med om en trevlig onsdag den här veckan. För det första så strålade solen klart redan från de tidigaste morgontimmarna. För det andra fick vi ledigt en halvtimme från jobbet. För det tredje åkte vi med halva skolan på utflykt till Neuchatel. Vi forslades i en enorm turistbuss försedd med raffig chaufför och glättig musik. Man kände sig alldeles sprittande när vi rullade genom det gröna landskapet till tonerna av "Oh, soleil, soleil!" I Neuchatel smakade vi oss igenom en hel choklad- och gottisfabrik, Succhard, och skålade i champagne i en liten pittoresk vinkällare. Där lättade vi på tungans band och sjöng "Helan går" t.ex. till våra rara fröknars förtjusning. Vi tittade även på en gammal fästning, som låg högt över staden. Och drack sen kaffe i en liten by på vägen hem.

Neuchatel, bild lånad från internet

Väl hemma skjutsades vi upp till en restaurang (Chalet Suisse), där de övriga i skolan väntade. Vi var väl bortåt 150 glada svenskor och kyparna gick omkring och sken som solar. Det var en ostkväll och vi åt fyra olika sorters osträtter, den ena läckrare än den andra. Men det måste erkännas: Man blir ganska däst. Hade någon föreslagit lite ost och frukt till dessert så hade jag slagit något hårt i huvudet på densamma. 

Madame Bugnon (rektorn) var väldigt i gasen, må ni tro. Flickorna ropade i samfälld kör: Vi vill se Madame Bugnon på bordet. (Jag tyckte att det var lite obehagligt. Som den där gången på cirkus när en karl tappade byxorna!) Men döm om min förvåning när Mme verkligen ställde sig, om inte på bordet så i alla fall på stolen, drack ur sitt glas och vände det upp och ned på huvudet! Hon sjöng minsann en bordsvisa också med hjälp av lärarkåren. Oförglömligt."

Allt var inte fest och flärd. När jag läser i min lilla fickdagbok ser jag hur mycket plugg och vånda det var inför förhör och prov. Och hur mån jag var att göra ett gott arbete på praktikplatsen, annonsbyrån Orell Fussli. I början av mars skrev jag t.ex:

Den här veckan har varit rätt besvärlig och det är underbart att det är fredag imorgon. Jag har ofta varit ledsen eller arg. Många lärare behandlar oss som en skock dumma gäss och förnedrar oss många gånger. Sista lektionen idag var jag så arg så jag hade kunnat svära högt och ljudligt på redbar svenska eller åtminstone rutit "Rabarber", som greve Möllersvärd. (Psst: Från en av pappas favorithistorior)

Fyrtiofem år senare är det också torsdag kväll. Jag har varit ute och jobbat i trädgården en del och läst ut en memorarbok av Anita Hammarstedt: Mitt liv. I epilogen skriver hon:

Fas ett är barndomen - då bestämmer mamma och pappa vad jag ska göra.
Fas två är skoltiden - då bestämmer fröken eller magistern vad jag ska göra.
Fas tre är arbetslivet - då bestämmer chefen vad jag ska göra.
Fas fyra är pensionärslivet - då bestämmer jag vad jag ska göra.

Just det! Jag tror att jag bestämmer mig för att ta det lite lugnt, innan Maken kommer hem med fisksoppan han lagat med gubbarna i matlaget Gubbröran.

Simma lugnt!

Hej Schweiz!

På allmän begäran kommer några avsnitt till ur breven hem:

Lausanne den 8 februari, 1972

Hej, ni därhemma!

Det var rätt grått och eländigt den här helgen. Det regnade kallt, nästan hela tiden, men vi skydde inga hinder utan spurtade ut i naturn´ändå, Bästisen och jag. Tog bussen ut till en liten by omgärdad av vinodlingar och sökte oss ner mot sjön genom små sovande, gammeldags samhällen och vinfält. Man fick slå på bromsen, för det sluttade starkt i flera kilometer och dagen efter kändes det allt lite ömt i "bakbenen". På kvällen spädde vi på motionen genom att gå till vårt favoritdansställe "Bagatelle".

En sida i fotoalbumet berättar om det intensiva utelivet

Att man orkade! Snacka om hålligång! Men den 11 februari skrev jag:

Gullungar!

Tack för brevet. Det var just ett sånt brev, fyllt av stämning som jag älskar att få. Det har dröjt lite med svaret beroende på att jag inte ens orkar tänka på att hålla i en penna. Men nu är den här veckan slut och en lång, härlig helg ligger framför oss.

.... Den här helgen har Bästisen ordnat genom sin resebyrå där hon praktiserar en liten week-end tripp till Champéry, en skidstation. Vi ska bo i själva byn på ett litet hotell som heter Hotel du Nord. Vi blir sju flickor den här gången. Det ska bli så himla härligt att knata omkring i natur´n lite. Vi ska kanske hyra skidor och pjäxor eller varför inte en kälke.

Champéry den 12 februari

Ja, nu är vi här. Det är världens gulligaste lilla alpby. Tyrolerhus kantar den enda gatan och i ett av dem bor vi. Det är rustikt i mörkt trä och vi sover alla i en enorm tvåvåningssäng

Vi har hyrt skidor och pjäxor nu och prövat lite, lite. Det blev ganska dimmigt när vi kom upp med den "täckta" skidliften, så vi stannade inte länge. Men bara resan upp med liften var värt sitt pris. Man hängde i en liten kabin i ett "snöre" högt ovanför grantopparna och hade en hänförande utsikt över alla bergskammar. Men sedan rullade dimman in, som sagt.

Somliga av oss var väl inte riktigt klädda för skidåkning. Jag (trea från vänster) hade skinnjacka och jeans och Birgitta till höger hade gul ullkappa och handväska (!)

....På kvällen firades "Mardi Gras", fettisdagen, med dans på alla caféer längs bygatan. Folk var maskerade och varje café pyntades med girlanger och serpentiner. Vi provade en rad olika ställen och de flesta av oss hade skojigt. ( Lotta träffade till och med sin blivande man då och där, skulle det visa sig.)

Det värsta var att när vi sent omsider skulle försöka sova, så var det så kallt i rummet att vi bara skakade. Det fanns ingen kamin och de två filtar vi fick var räckte inte långt. Dessutom förde våra grannar, fjorton schweizare från Genève, ett himla oväsen, så den natten blev inte så särskilt njutbar.

Trots att livet i Schweiz var så intensivt så hann jag ändå längta efter brev hemifrån:

Jag hoppas att ni snart hör av er igen. Om ni bara visste vad jag väntar på brev. Dagen delas upp i två hälfter, förmiddagsposten och eftermiddagsposten. Så kommer inget med den första, så klamrar jag mig fast vid hoppet att någonting kommer med den andra.

Så här fyrtiofem år senare blir det inte så många brev skrivna. Däremot har jag mycket kontakt över telefon och internet. Facebook, Instagram, blogg... Företeelser som hade varit obegripliga för en ung blivande sekreterare på sjuttiotalet. Jag har skrivit tidigare om mina upplevelser i Sekreterarskolan. Tryck bara på Etiketten Sekreterarskolan här nedan om du vill läsa det jag postade för några år sedan.

à bien tôt!

Brev från det förflutna

Tre blivande sekreterare på taket till skolan och med hela Lausanne för våra fötter. Jag i mitten och bästisen till höger ätandes på det äpple hon inte fick äta på sitt rum. 

Lausanne den 2 februari 1972

Kära ni!

Usch, vad det kändes vemodigt att lämna er på Arlanda! Men väl på planet började man rikta tankarna framåt istället för bakåt. Jag gick helt fri från resfeber och nervositet inför "familjen" och jobbet. Skönt! Har tagit allt som det har kommit.

Så började mitt brev till mamma, pappa och mina två systrar hemma i Västerås när jag gett mig ut i stora världen tillsammans med min klass i Folkuniversitetets sekreterarutbildning. Vi skulle på fyra  månaders praktik, först i Lausanne i Schweiz och sedan i Brighton i England. Jag "snubblade" över den här brevbunten när jag letade efter något i mina gömmor. Och sedan blev jag sittandes en stund och läste och mindes. Javisst ja, så var det ju.

Från Genève till Lausanne forslades vi per buss. Vi kom till ett ställe där en massa människor satt och väntade. Det var representanter från värdfamiljerna. Mme Bugnon, skolans "boss" i Lausanne, ropade upp en och en och flicka och värd förenades inför alla med sina vackraste leenden i beredskap. Vi blev aldrig uppropade (anm. bästisen och jag). Vår tant hade nämligen inte kommit. På grund av ett dåligt ben, sades det. På grund av lathet säger jag, efter att ha lärt känna henne. 

.... Tanten själv kippar omkring i tofflor, med en tofs i pannan och en stor slapp röd mun som glappar jämt och samt. Bästisen, stackar´n, har fått det finaste rummet, med kristallkrona och dubbelsäng, och det innebär att hon knappt får röra på sig. Hon får t.ex. inte ens skala en apelsin där eller äta ett äpple. Så därför bor hon inne hos mig för det mesta. 

Det var ju inte så särdeles snällt skrivet, men jag hade större fördragsamhet med henne så småningom.

Lausanne den 3 mars 1972

.....Jag och katten PomPom kommer väldigt bra överens nu, också. Det är annars ett skyggt litet kreatur, men nu ligger han ofta på min säng för att bli smekt. Och när jag sitter vid skrivbordet och stenograferar slår han med tassen på pennan, så det blir stört omöjligt att läsa. Pudeln Zeto har varit hos "frisören" idag och kom tillbaka alldeles oigenkännelig. Han såg ganska så maläten ut förut, men nu seglade han in som ett snövitt moln. Och Madame visade stolt upp honom, PomPom och Zeto är som hennes barn (hon har inga egna) och det kan vara rätt kul att höra hennes monologer med dem. Det var den djuriska avdelningen. Nu till "Helg och Fritid"....

Vill ni, så kan jag "läsa" fler valda delar från breven hem för er.

På vift med Sekreterarskolan, del 2

Efter två månader i Lausanne åkte klassen över till Sussex i England. Vilka kontraster! Jag skriver i albumet: England bjöd på regn, blommande trädgårdar, djupa kretongklädda fåtöljer, te, sympati, konstgjorda kolbrasor, värmekrus, mjuka gröna kullar etc. Typical English!

Skolan vi gick på låg i Brighton och hette The English Language School. Det är den som syns på bilden ovan. På eftermiddagarna jobbade jag hos Eileen, som hade en liten resebyrå i skolans foajé. Hon ordnade utflykter som vi i mitt gäng inte var sena med att utnyttja.

Vi följde med till Cambridge där vi beundrade de gamla ärevördiga skolbyggnaderna och där vi som avslutning fick lyssna på den kristallklara klangen från Kings College Choir. En helg åkte vi till London, förstås. Tulpanerna blommade i parkerna och det var vår i luften. På dagen besökte vi Westminster Abbey och såg vaktavlösningen utanför Buckingham Palace. Och på kvällen gick vi på musikalen Hair och avslutade med dans på Tiffanys. Jag blev skjutsad till hotellet av en artig kille med egen bil, men blev lite full i skratt när han, för att starta den, var tvungen att gå ut och veva igång den med en vev i nosen på bilen.

Min värdfamilj bodde i Hove och bestod av pensionerade rektorn Billy och hans fru Terry. Terry lagade Shepards Pie och en massa andra engelska rätter. Jag blev tillsagd att inte smacka när jag åt, att inte sätta på värmeelementet (det var rått och kallt) och att inte hänga mina nytvättade underkläder så att Bill kunde se dem. När jag tog ett bad i badrummet på övervåningen fick jag se till att det inte blev för mycket vatten i badkaret. Då kunde det skvätta ut via utloppsröret som mynnade precis ovanför entrén på huset.

Bill bidrog till min kulturella uppfostran. Han läste Shakespear för mig, tog mig med till the Royal Pavillion på Bethovens Violinkonsert och så gjorde vi en utflykt till vackra Arundel. Framför slottet dansade Morris Men Dancers. Rätt vad det var hamnade jag under en kohud, som en av dansarna slängde över mig. Bill sa att det betyder att man kommer att bli gift under det närmaste året. Och det blev jag ju! Fast det hade jag ingen aning om då. Jag hade ju ännu inte träffat Maken, det skulle jag göra först två månader senare.

Det var i korthet mitt innehållsrika år med Sekreterarskolan, en intressant utbildning som gav både teori och praktik i Sverige och utomlands, vilket gjorde det lättare att få ett bra jobb efteråt. Undrar just om skolan existerar fortfarande?

På vift med Sekreterarskolan

Visst låter rubriken som titeln på en flickbok från förra seklet? Men så står det faktiskt på första sidan på ett rött fotoalbum, som jag av ren och skär nostalgi börjat bläddra i. Så här skriver jag sedan:
Hade någon sagt att jag skulle bli sekreterare när jag blev "stor", så skulle jag roat ha höjt på ögonbrynen. Jag, som är så tankspridd?! Äh, försök med något annat, va!

På hösten 1971 började jag och min bästis Sussie på Sekreterarskolan i Folkuniversitetets regi i Stockholm. Vi hyrde av gamla fru Renberg på Kungstensgatan och bodde över gården i en liten lägenhet för tjänstefolk. Fru Renberg var över nittio år gammal och världens snällaste. Hon var mamma till TV-domaren i Kvitt eller Dubbelt, Mats Renberg. Vi blev ofta inbjudna till hennes stora, mörka våning på kaffe och äppelkaka och en liten smutt Madeira.

Efter en hösttermin med stenografi, handelskunskap, engelska, franska, företagsekonomi etc var det dags att ge sig ut på praktik och fortsatta studier. Första anhalten var Lausanne, vackert beläget vid Lac Leman.

På förmiddagarna gick vi i skolan i Migros-huset. Mme de Wolff lärde oss disciplinerad maskinskrivning efter handklappning. Lilla Mme Rochat hade vi i fransk handelskorrespondens. Rektor Mme Bugnon spände ögonen i oss och krävde att vi skulle vara: toujours souriantes (alltid leende).

På eftermiddagarna praktiserade vi runt om i staden. Jag hamnade på en reklambyrå, där jag fick göra enklare kontorsarbeten.

På fritiden hade vi fullt upp. På Bagatelle blev vi flitigt uppbjudna. Vi var tvugna att fly in på damrummet för att hämta andan emellanåt. På Troisième Siècle myste vi i källarmiljö. Vi tog tåget upp till en liten alpby, Champéry, där vi hyrde skidor och firade Mardi Gras (Fettisdagen). En annan gång tog vi hjulångare till Montreux och besökte slottet Chillon där Lord Byron en gång försmäktat i någon av de fuktiga källarhålorna.

Skolan ordnade också utflykter och fester. En minnesvärd fest var på Chalet Suisse, där rätterna genomgående bestod av ost. Proppmätt blev man. Vi sköljde ner med någon stark klar dryck. Det var kanske det som fick rektorn att ställa sig på bordet och sjunga snapsvisor. En mycket oväntad syn, tyckte vi.

Efter två månader blev det dags för oss att förflytta oss till södra England. Där väntade nya äventyr, som jag kanske berättar om senare.