Högt uppe på berget... - reserapport 3 och sista delen

För precis en vecka sedan, förra lördagen, hängde och dinglade jag i en korg högt ovanför vinodlingarna vid Rüdesheim. Vid foten av linbanan nere i den lilla staden trängdes en massa människor som alla skulle forslas upp på toppen. - Det går aldrig, tänkte närkingen i mig.

Två storvuxna tyska reseledare tittade sig oroligt omkring: - Var är gruppen? Wo ist die Gruppe?

Men vår grupp höll ihop och matades två och två upp på berget av Paternosterbanan. Där uppe väntade ett ekotempel och ett svulstigt monument, Niederwaldmonumentet, med Germania tronande högst upp, likt Frihetsgudinnan. En bit bort hördes "klippetiklopp" och fram ur skogen kom två vackra körhästar dragandes på en vagn.

De som ville, orkade och kunde tog apostlahästarna ner till staden. Först var det en massa branta trappor och sedan gick man bland vinrankorna. Solen lyste milt och skönt. Ibland snodde man åt sig en druva, de var söta och goda. Efter halva vägen slog vi oss ner och tog en vätskepaus. Ingen dålig rastplats med utsikt över Rhenfloden och byn Bingen och dess vinfält på andra sidan.

Vi har haft en fantastiskt fin vecka, som lämnar kvar många goda minnen att plocka fram när det blir bistert här hemma. Våra tre reseledare, värdinnan Lotta, reseledaren Lars och busschauffören Lasse är värda all uppskattning. De har varit toppen! Omtänksamma, kunniga och trevliga! Vi kunde inte få bättre! Tusen tack!

Idag har Maken och jag gått en sväng i skogen. Se vad vi hittade:

Nu ska det bli svamplasagne, är det tänkt!

Auf Wiedersehen!

Apfelstrudel och Umpa Bumpa - reserapport del 2

Överst: Torget i Bernkastel, Regnpaus för blåsorkestern
Nederst: Vackra hus och torg i Bernkastel, Gröna Moselfloden från bussfönstret, Alfred Posts skylt

Efter två dagar med hett högsommarväder slog det om. Fredagens väder blev som under en normal svensk sommardag, lite grått och lite dugg omväxlande med solglimtar. I år har vi ju inte haft det normalt i Sverige.

Vi bytte flod och bussades över till gröna, sköna Mosel, Maken och jag har ett minne av den söta lilla staden Bernkastel Kues, där vi landade på väg hem från Provence någon gång i forntiden. Då stod ett litet musikkapell på det pittoreska torget och spelade glättig Umpa Bumpa. Torget kände jag igen. Det kantas av vackra korsvirkeshus och i mitten står en brunn översållad med blommor. Men orkestern syntes inte till. Men i grannstaden Cochem satt musikanterna under ett tak och väntade på att regnet skulle upphöra. Vi tog också vår tillflykt till det caféet och inmundigade en smarrig Apfelstrudel till kaffet.

Överst: Druvor som växer på sluttningen ovanför Rüdesheim, Alfred häller upp
Nederst: Vandring från Niederwald till Rüdesheim, Rosévin från Prasser, Rast för trötta fötter, darriga ben och torra strupar

Hemma hos Alfred i Kues bänkade vi oss för en lektion i vinframställning och provning av hans fina viner. Alfred är vinbonde och tillika vice borgmästare och talar dessutom en alldeles utmärkt svenska. Han framhöll naturligtvis Moselvinerna och menade att de var de förnämsta. Medan familjen Prasser, vinodlare i fem generationer i Rüdesheim, menade att Rhenvinerna har den finaste kvaliteten. En nybörjare som jag kände inte någon större kvalitetsskillnad, utan köpte med mig smakprover från båda vinhusen.

Skyltfönster i Bernkastel: You are a Masterpiece! Make art.

Fortsättning följer ....

Tschüss!

Klockspel och tyskt gemüt - reserapport del 1

Överst från vänster: Utsikt från hotellrummet, Drosselgassevimmel
Nederst från vänster: Första middagen på hotellet, Vi checkar in på Hotel Lindenwirt, Servitrisen lagar Rüdesheimer Kaffee

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen...

Ja, så har man varit på resa till Rhen och Mosel, minsann. Jag kan ännu höra den spröda klockklangen som spelade Lorelei-sången och höra sorlet och dragspelsmusiken från gården nedanför vårt hotellrumsfönster.

S och jag äntrade bussen på tisdagen tillsammans med ett stort gäng närkingar. S, som är västmanlänning, blev snart accepterad och assimilerad. Sedan åkte vi buss och färja i två dagar tills vi kom till den söta lilla korsvirkesstaden Rüdesheim vid floden Rhens strand. Vilket trevligt hotell som väntade på oss: Mörkt boaserade väggar, dunbolster, kringbyggda gårdar med kastanj och lind, loftgångar och pelargoner. Och så personalen: Världens vänligaste nattportier, vackra servitriser i folkdräkter...

Överst: En av många riddarborgar, vinfält, tåg och pråmar, Nederst: vimpelspel och liten borg, S beundrar utsikten från Lorelei och vy över Rüdesheim

Den första morgonen på plats steg vi upp tidigt. Efter frukosten spankulerade vi ner till kajen, i god tid före alla andra båtsugna turister från hela världen. Vår reseledare Lars ville försäkra sig om att vi fick bra platser på soldäck. Floden låg spegelblank och temperaturen hade ännu inte stigit till de 31 grader den visade senare på dagen.

Först i kön!!

Bland alla turister från USA, Japan, Kina, Spanien fanns även ett till gäng från Närke. Och bland dem fanns sex vänner från min egen ort. Gissa om det blev glada utrop och kramar.

Sex glada turister från Sydnärke

Det blev en fin tur på floden som kantades av pampiga borgar, korsvirkesbyar och vinfält. På bägge sidor om floden forsade godstågen fram och på själva floden färdades pråmarna med sin tunga last. Den heta sommaren hade gjort att floden blivit smalare och strändernas sandbankar bredare.

Vi steg av alldeles vid foten av Lorelei-klippan och hämtades av busschauffören Lasse, som snirklade oss upp till toppen.

Här står jag på Lorelei-klippan och håller i mig!

Därifrån hade vi en svindlande, hänförande utsikt över den vackra dalgången. Jag övervann min höjdrädsla och gick nästan fram till stupet.

Fortsättning följer...

Innan avresan

Är det inte typiskt? Precis när man ska iväg på en resa så får man en dunderförkylning. Idag har jag mest legat för ankar, sovit, snutit mig och läst ut den 862 sidor långa romanen om Marilyn Monroe, Blonde, skriven av Joyce Carol Oates.

Och nu på slutet har jag packat väskorna, så gott jag kunnat. Nu hoppas jag verkligen att jag inte smittar ner min kära reskompis S.

Igår var jag igång trots att jag sovit illa i två nätter i rad. Först var jag kyrkvärd, men höll mig i bakgrunden så gott det gick. Sedan kom Lilla Lila med föräldrar på besök. Inga kramar denna gång.

Efter lunchen hade Maken stor slipskurs, som vi alla deltog i med liv och lust. Pe har hamnat i sådana sammanhang att det tarvas slips ibland.

Alla klarade kursen med betyg Väl Godkänt!

Lite senare gick LL och jag runt och tittade i kyrkparken, eftersom det var fest där. Men hon kände sig så blyg bland alla glada människor, karuseller och hoppborgar, så vi tog vår tillflykt till kyrkans lekhörna. Och sedan klättrade hon på de fina färgade stenarna i Frälsarkransen i parken. Då hade de efterlängtade föräldrarna kommit tillbaka och LL sprallade igång igen.

Och när unga familjen åkt till sitt igen, var det dags att för tredje gången återvända till kyrkan och hålla ett Andrum tillsammans med Åsa och Jan-Kenneth. Denna gången handlade det om Hoppet. Min bloggvän Marianne hade bidragit med en vacker dikt som hon generöst mailade till mig. Inte dumt med sådana vänner!

Håll tummarna nu att förkylningen drar sig tillbaka och att jag inte ska störa mitt ressällskap med host och harkel.

Tchüss!!

Bruksbesök i Boxholm och lukullisk lunch i munkkloster

Vacker rastplats, Boxholms bruksmuseum inrymt i en rosa kvarn. Boxholms kyrka med fasad av slaggtegel, tre glada Vadstena-besökare och den mycket välsmakande lunchen

En lördagsutflykt med Hembygdsföreningen, kan det va´nå´t? Jo men visst, det tyckte de tjugo som följde med till Boxholm och Vadstena idag.

Vi gav oss iväg tidigt om morgonen, då nattens regn knappt hunnit dunsta från asfalten. Det var fler som var i farten skulle vi bli varse. Det rustades både till ryttartävling och till race på Mantorpbanan och inte långt därifrån stod ett stort gäng trafikpoliser och vinkade in alla fordon. Vår chaufför Göran fick blåsa och visa trafikkort och godkändes. Han blev så lättad att han glömde stanna ordentligt vid stopptecknet. Men polisen såg mellan fingrarna och lät oss fara vidare..

Vi pustade ut på en rastplats som blev utnämnd till Sveriges vackraste rastplats år 2012. Där halade vi fram våra kaffetermosar och utflyktsmackor.

Rosettfönstret i Boxholms kyrka

I Boxholm hade vi stämt träff med kyrkvärden Birgit som visade den pampiga kyrkan, byggd av slaggstenstegel. Det mesta i kyrkan var byggt av ortens befolkning: de vackra träbänkarna, allt smide, fasaden. I taket hängde den väldiga ljuskronan från Gusum som enbart hade elektriskt ljus.

I Boxholms bruksmuseum träffade vi en nestor som jobbat sedan 1955, främst på gjuteriet. Han berättade om brukets långa historia, det märktes att han var stolt över att man varit först i Sverige med att få elektriskt ljus, bland annat.

Det här vykortet köpte jag också på Tre Systrar. Det andas frid, eller hur?

Lunchrasten tog vi på Klosterhotellet i Vadköping, i det gamla munkklostret. Munkarna skulle ha varit gröna av avund om de hade vetat vad vi fick till lunch idag. Sedan hade vi en stund fritt strosande, som jag använde till att titta in i några butiker och komma ut med ett och annat trevligt och välbehövligt. Som en söt mugg från butiken Tre Systrar eller en fin randig tröja i grått och vitt.

BW och Maken har inte svårt att orientera sig.

Dags att återvända norrut, sa Maken och tillika Hembygdföreningens ordförande. Sagt och gjort! Nu är vi hemma i den lilla galliska byn igen.

Drottningen av Tiveden

Föreläsaren Ingemar Wikenros med sin bok om Kungadottern Constantia

Vi fick bekanta oss med en ny person igår kväll, Constantia Eriksdotter. Visserligen var det länge sedan hon levde. Hon föddes redan 1560 på Stockholms slott av Erik XIV:s frilla Agda. Hon kallades Drottningen av Tiveden, eftersom hon och hennes make, den engelske kammarjunkaren Henrik Frankelin, fick flera gårdar i Tiveden som donation av farbrodern Hertig Karl.

Målningen ovan visar Constantias kusin Lucretia, Vad man vet finns det inget porträtt på Constantia bevarat, men något åt det här hållet kan hon ha sett ut och klätt sig.

Det var Ingemar Wikenros, som kom till vår föreläsningsförening och berättade om sin forskning. Glädjande nog kom det mycket folk. I stort sett hela hörsalen fylldes. Det kom till och med en släkting till Constantia. Så nu bor man granne med Wasa-ätten!

Minns i november den ljuva september ...

September bjuder på skurar och solsken, om vart annat. Det är lite av ett aprilväder, just nu.

Vill man jaga regnbågar är det ett ypperligt tillfälle.

Det regnade på ena sidan huset och det var solsken på den andra sidan. Jag släppte vad jag hade för händer och grabbade tag i kameran. Och ja, där syntes den, regnbågen! Precis som jag vetat att den skulle.

Maken har skördat vindruvorna och nu bubblar en brygd hemtrevligt i damejeanen. Om en vecka åker jag och Bästisen, min barndomsvän, till vinproducenter i södra Tyskland. Om jag förstått saken rätt så kommer vi att kajka runt på Rhen och Mosel, åka linbana till Lorelei-klippan och smaka på vad vinbönderna där nere har åstadkommit. Recension kommer.

Men tills dess är den en hel innehållsrik septembervecka i Sverige kvar.

Klarsynt

Familjens ögonpar - vems är vems?

Nu ser jag åter klart på omvärlden. Jag var och hämtade de nya glasögonen igår på det stora shoppingcentret. Denna gång var slipningen den rätta och jag kunde läsa skyltar igen. Förra gången de var klara för hämtning, så blev jag besviken när jag satte dem på näsan. Jag såg inte ett dugg bättre än med mina gamla glasögon. Och det var inte så konstigt, eftersom de använt ett gammalt recept.

Och Makens bil mår också bra. Mekanikern på ortens verkstad behövde bara knacka lite på bensintanken/pumpen för att diagnostisera problemet. Bränslepumpen var trasig. Det klarade inte märkesverkstaden i La Stada, trots alla sina elektroniska mätverktyg.

Annars har körerna dragit igång i veckan, både i tisdags och i onsdags har det slipats på höstens repertoarer. Jag har varit på ett styrelsemöte och jobbat på Kupan vid två tillfällen. Och så har jag gjort ett litet reportage för Sydnärkenytt om kommunens nya flotta av flotta elbilar. Så att ....

Trevlig helg!

Äppelpaj och modenostalgi

Nu när det finns så gott om äpplen: Här kommer ett recept på

Världens godaste äppelsmulpaj (6 personer)

Ingredienser:
ca 800 g äpplen
1 tsk kanel
2 tsk socker
1 krm flingsalt
smör till formen

Smuldegen
125 g kallt smör
2 dl vetemjöl
1 dl havregryn
1 1/2 del socker
1 1/2 tsk flingsalt

Till servering
vispad grädde
vaniljsås eller
glass

Sätt ugnen på 225*C.
Skala, kärna ur och skär äpplena i mindre bitar. Blanda äpplena med kanel, socker och flingsalt i en smord pajform, ca 28 cm i diameter.
Skär smöret i bitar. Nyp ihop smör, mjöl och havregryn till en smulig massa. Blanda i socker och flingsalt. Fördela smulorna över äpplena och grädda pajen mitt i ugnen 20 - 25 minuter tills den fått fin färg.

Låt svalna innan servering.

I oktober är det dags för kusinträff. Här är en kusinträff på sextiotalet. Bilden kom till min brevlåda igår, skickad av min snälla syster S.

Kusin T, jag, Lillasyster L och Syster S

Mamma tyckte att min klänning, köpt på Hennes, var alldeles för kort. Det hade hon nog rätt i. Men modet föreskrev korta kjolar på sextiotalet. Eller egentligen Mini, maxi, midi. Något längre kjollängd hade Viola, Gullan och Rosa på den tiden:

Här kommer de igen, tanterna på Villagatan, cyklandes med sina kassar med reafynd:

Brittsommar, barnbarn och bio

Så roligt att ha familjen samlad omkring sig igen. Det var dags för den årliga kräftskivan. Barnbarnsflickorna äter också gärna kräftor. Minstingen Lilla Lila, två och ett halvt, tittade uppmärksamt på mamma Em och gjorde som hon. Efter kräftor, räkor och räkcrêpes blev det den jättegoda äppelpajen med vaniljkräm.

Söndagsvädret blev helt strålande. Det lockade till utelek och promenad. Lilla Hjärtat, snart tio, och jag gick på matiné på eftermiddagen. Vi skulle se Superhjältarna II om en inte helt vanlig familj. Kön av förväntansfulla barn och vuxna ringlade sig långt utanför ytterdörren. Biografmaskinisten fick vänta tjugo minuter med att visa filmen för att alla skulle kunna komma på plats i salongen.

Betydligt färre var det några timmar senare när jag och några damer till såg filmen The Book Club. Inte en enda man i salongen! Men det visade sig också vara en riktig "må bra film" för tjejer i min ålder. Jag tror inte den hade gått hem hos "gubbsen".

A pro på må bra: Det ska ni också göra, tycker jag!

The End