Vilket åttioårskalas!!!

Kön för insläpp, Askersunds Manskör i guldvästar och landshövding Maria Larsson på scenen, kompisarna Jonny Jangdin och Arvo Köster, ESAB från ovan med Albins lyft, Birger och Ingrid Titusson - ett kärt återseende efter efter 30 år

Vilken höjdardag det blev idag, dagen då ESAB i Laxå firade 80 år med Öppet Hus. Det var den första oktober 1942 som Elektriska Svetsningsaktiebolaget startade sin verksamhet i vår lilla kommun och sedan dess har mycket vatten flutit i Laxån.

Kön ringlade sig jättelång utanför porten, man skulle kunna tro att det var rockkonsert på gång. Under tiden kunde man prata med kögrannarna eller beundra de som vågat sig upp i korgen till Albins lyftkran för att få sig en överblick. Men efter en halvtimme hade jag passerat porten utrustad med karta, program och korv- och kaffekuponger. 

Oj så många välbekanta ansikten i vimlet. En del hade jag inte sett på mycket länge. Så roligt att få ses igen och prata minnen. Vissa av oss var mer intresserade av att se svetsmaskinerna och svetsutrustningarna. Andra studerade bilderna på den historiska utställningen extra noga.

För trettio år sedan var det Tage Schölin och jag som höll i den historiska utställningen och hamnade i Nerikes Allehanda.

Den sista november är det tio år sedan jag gick i förtidspension efter 33 roliga och omväxlande år. ESAB har gett mig många goa vänner och jag har fått lära mig så mycket - så här i backspegeln ser jag att jag inte kunnat haft en bättre arbetsgivare.

Tack till er som ordnade med denna höjdardag, Marie, Yvonne, Håkan, Susanne med fler! Den blev kanon!!!

Bland tomtar och troll

I onsdags var det dags att dra tillbaka till Vitsand och Junker Jägares sten, nu i sällskap med ett trevligt seniorgäng, där de allra flesta nog fått sitt vaccin i armen. Vädret hade skiftat om ordentligt. Den här dagen var det ingen som badade eller solbadade på stranden. Vi kröp ihop bakom planket där vi blev utfordrade med nygrillade burgare och kaffe med dopp. Det var så trevligt att få träffas, det livade upp.

Maken berättade sägnen om det olyckliga paret Junker Jägare och kungadottern Gunhilde och sedan gick vi upp genom skogen för att titta på var det hela hade utspelat sig. 

Som tack för berättandet fick Maken vackra vårblommor med en käck skylt nedstucken bland det gröna. Morgonen därpå var inte alls vårlikt. Snön yrde ner och la sitt vita täcke över krokus och scilla. Skyltens budskap kändes väldigt fel, just då.

Idag ser det bättre ut, snön som föll igår har i stort sett försvunnit. Min kära vapendragare och kollega fyller år idag. På bilden nedan är vi unga och tjusiga. Hon och Ulla Lövdén, statsministerns fru, har haft samma chef, en mycket charmerande och rolig och morgontrött kille. Kropp och själ kom inte samtidigt till jobbet, i det fallet.

Nu är det dags att göra kväller!

Ha det!

En Björn det gått spikrakt uppåt för

På bilden ovan kan man se en ABB-chef. Gissa vem? Nej, det är inte han till vänster om du trodde att det var Percy Barnevik. Mannen till vänster heter Janne Wallin, men är ganska lik den forne ABB-chefen.

Däremot på högerflanken kan du se den sprillans nya chefen Björn Rosengren som en gång i tiden var traineeingenjör på ESAB, där jag jobbat i 33 år.

Grattis Björn!

Åh, åh, åh tjejer!

Vi var tolv runt bordet, tolv glada ESAB-tjejer som alla förr eller senare har jobbat på det gulsvarta företaget. Vi ses en gång om året och i år var vi på Bowlingen, trevligt, behändigt och gott. Det tävlades i bowling och i frågesport. både fysiskt och mentalt alltså. De som kom sist i frågesporten får anordna nästa träff. Jag kollade mitt resultat när jag kom hem och såg att fyra poäng inte hade räknats med. Så jag missade äran och en chokladkaka - Attans! Men det var kanske lika bra?

Senast jag var i La Stada gick jag in i en söt liten bokhandel mitt emot Slottet bredvid Hälls konditori och Roxy biografen. Och kom ut med 159 sidor ren och skär nostalgi. Mitt 60-tal heter boken som är sprängfull med bilder och minnen. Njutbart.

Idag ska det bli en varm och solig dag, innan det blir väderomslag. Maken och jag ämnar oss ut i blåsippsskogen. Bäst att passa på!

Mitt gulsvarta hjärta

Det sista årsmötet för i år är avverkat. Igår hölls årsmötet för ESAB Senior Club med salen fylld med exkollegor, bland dem två hedersmedlemmar från Göteborg.

Innan förhandlingarna berättade Göte, f.d. datadriftschef på företaget, hur det var när datakapaciteten på företaget höll hela 34 kB!! Otroligt vilken utveckling vi har haft sedan dess.

Göte började på ESAB 1947 efter att ha jobbat i affär på orten. Bland deltagarna på mötet var det ytterligare två herrar som var med i företaget redan i slutet av fyrtiotalet.

Vi fick ett väldigt fint mottagande och välkomnande av dagens ESABiter som bland annat visade och demonstrerade den nya generationen svetsmaskiner. Än klappar våra hjärtan hårt för de gulsvarta maskinerna!

Två av mina styrelsekamrater avgick och fick famnen full av blommor:

Tack, Renato och Per-Erik, för ert fina jobb som ordförande och kassör! Nu får andra axla era mantlar!

Ovan och under jord

Det var kanske era "krya-på dig"-hälsningar som gjorde susen! På torsdagsmorgonen kände jag mig mycket, mycket bättre efter en relativt god natts sömn. Jag preparerade mig med Alvedon och halstabletter och mötte upp tillsammans med Maken vid Grindstugan för att med resten av seniorgänget åka ner till Bästkusten.

På Aeroseum fick vi en fantastiskt fin guidning av chefen på anläggningen, Roger Eliasson. Roger är en eldsjäl i ordets rätta bemärkelse. Han är den som tog initiativet till att skapa detta fantastiska militärhistoriska museum och aktivitetshus i det bergrum vid Säve flygplats som riskerade att muras igen när flygbasen lades ner. Men tack vare Roger och också tack vare vår exkollega Lena Tybrandt-Strand så finns det nu ett spännande museum med mycket att titta på, lära sig av, prova. Här finns inte några förbudsskyltar. Här kan barnen spaka en helikopter eller sätta sig i cockpiten på ett häftigt stridsflygplan. Faktum är att några av våra herrar provade flygsimulatorerna och kom tillbaka yra i huvudet, men väldigt nöjda och glada trots någon eventuell kraschlandning.

Efteråt landade vi mjukt i ett soligt Göteborg, där ESAB IV, världens första helsvetsade båt låg och guppade i hamnen. Det blev en öl och en glass vid Lilla Bommen, promenad längs kajen och en snabb raid in till Feskebröderna innan bussen styrde hemåt igen.

En mycket lyckad utflykt, tycker Eder Förtrogna

Onsdagsträning

Onsdag morgon innebär träning på gymmet. Maken och jag hastade iväg och sammanstrålade med exkollegan Arne O bland gåband och motionscyklar. Det är skönt att ge kroppen vad den tål, både vad det gäller kondition och styrka. Dessutom får man sig lite nyheter till livs. Arne, som bor i tassemarkerna, hittar nya varg- och lospår på sina dagliga hundpromenader. Det är lite oroväckande nu i lammningsperioden. Hemma hos Arne har tre små lockiga lamm redan kommit ut och fler är på gång. Som tur är får de bo i kätten under natten.

Efter lunch tog jag tåget till La Stada och träffade min psykologistuderande. Då gäller det att träna sin psykiska styrka och det kan vara nog så svettigt. Det blir nytt pass idag.

Det var skönt att sitta på tåget och titta ut genom kupéfönstret. Solen lyste milt på åkrarna där svanar, gäss och rådjur gick och betade.

Dagens sjal

Denna sjal ingick i munderingen för mässan Schweissen & Schneiden i Essen 1997.
Den är gjord av finska Marja Kurki och riktigt fin.

Herrarna hade slips i samma mönster.

Så här prydliga var vi i vår monter.

ESAB veteraner

ESABs Göteborgspensionärer har haft möte och Håkan Gustafsson har fotat. Så roligt att se de välbekanta ansiktena. Tryck på länken om du också vill se dem!

Så härligt det är med dagsmejan och fågelsången nu! Och idag är det den första mars, den första vårmånaden.

Bläckfisk och sjögräs på julbordet

Katten håller sig inomhus dessa dagar. Hon följer intresserat utomhuslivet från insidan fönstret.

Själv vågade jag mig ut idag. Det blev en utflykt till La Stada och det lilla kulturreservatet i Sveriges vackraste stadspark.

Där träffade jag mina kära ex från dokumentationsavdelningen. Vi åt en god jullunch på Café Wadköping, en trappa upp. Julbordet saknade inte något, inte ens bläckfisksallad och sjögräs. Gott!

Sedan blev det hemfärd mot den sjunkande solen.

Ett slut och en början

Denna dag, min sista arbetsdag, blev inte en dag då jag kunde spankulera omkring med händerna på ryggen och ta farväl av kamrater och invand kontorsmiljö. Nej, på morgonen fick jag mail att jag måste införa en massa ändringar i en manual som jag trott varit klar sedan i början av oktober. Jag skrev så tangenterna glödde, fixade med bilder, ändrade i språk. Fem minuter innan jag skulle avtackas på eftermiddagen skickade jag iväg en fil, iordninggjord så långt jag kunde, till min efterträderska M, som får fortsätta att stressa innan det blir helt klart. Ja, jisses! Snacka om att jobba ända in i kaklet.

Men sedan kunde jag sänka axlarna, ledas in till väntande arbetskamrater, kaffe och tårta. Jag blev uppvaktad med vackra blommor, en fint halssmycke, tal och hyllningar. Jag lyckades hålla rösten någorlunda i kontroll. Den sprack bara när jag sa: - Jag är inte ledsen, fast det kanske låter så! Nej, tvärtom så är jag glad åt all värme som jag fått både under dessa dagar och tidigare. Det känns så gott hjärtat. Jag sparar på beröm!

Nu packar jag väskan och drar till Paris på en vecka. Jag ska träffa min chica väninna PO66, som kommer flygandes från andra hållet och landar tjugo minuter innan mitt plan tar mark. Vi ska strosa på Champs Elysee, skåla i champagne och uppleva det parisiska julglittret.

À bien tôt!

PS: Typiskt nog har min lilla ärta lagt av, så Maken får skjutsa mig till och från flyget. Skönt för mig, mindre roligt för Maken. Det snöar sakta och en svag sol försöker tränga igenom molnen. Det är så vackert.

Avslut

Nu har jag bara en endaste dag kvar av mitt arbetsliv på ESAB. Den här veckan har varit fruktansvärt hektisk. Det gäller att avsluta pågående projekt, överlämna uppgifter, förmedla, arkivera, slänga, sortera, informera, tacka, säga adjö... Jag kör ända in i kaklet, som en sportkommentator skulle ha uttryckt sig.

Samtidigt är det kärt att få bevis på uppskattning, som de vackra hjärtan jag fick av min vän och förtrogna. Mailen har strömmat in från när och fjärran och folk har ringt. En av dem satt i en bilkö i Holland och ringde. Min besöksstol har varit upptagen mest hela veckan. Roligt! Vad som återstår nu är att jag ska gå brandsyn på mitt område i morgon, Jag ska kolla att nödutgångsskyltarna lyser, att brandsläckarna är påfyllda, att nödutgångarna är fria från hinder. Det har jag lovat, dyrt och heligt.

Ikväll hade vi avslutning på vår FN-cirkel, en avslutning med stil. Vår kurdiska väninna och värdinna hade dukat upp ett fint julbord, det allra första för säsongen. Efter att vi ätit oss mer än mätta fick vi höra ett mycket tankeväckande stycke om tid och vad den är värd. Sedan fick vi följa med till foten av Himalaya meddelst diabilder. En kväll som gav något för både kropp och själ!

Nu är det läggdags, så jag önskar er en God Natt!

Avtackad trio

Här står tre blivande pensionärer som just har blivit uppvaktade och avtackade av sina kompisar i fackklubben. Det var en synnerligen välbesökt medlemslunch på Bodarne restaurang. Jag har väl aldrig sett så många medlemmar på en och samma gång. Kul!

På onsdag är det Ärtan T:s sista arbetsdag. Det är hon i rött. Vi har varit ett radarpar i trettio år, för det mesta har vi jobbat i rummen bredvid varandra, men ibland har avstånden varit lite längre emellan oss. Hon är ett riktigt energiknippe. Det är hon som ger begreppet Sisu ett ansikte, men så är hon ju också finne i botten. Idag anmälde hon sig till Arbetsförmedlingen. Det tog en timme för förmedlaren att knacka ner hennes CV meddelst pekfingervalsen. Hon hade god lust att byta plats med honom och knattra fram raderna med sin sedvanliga frenesi.

Han i mitten har varit en stöttepelare för så många av oss. Hans pappa var en av de allra första som kom upp från Göteborg för att dra igång ESAB i Laxå 1942. Han är GAISare bara för att hans pappa var det och för att han blev uppmanad att bära GAIS halsduk med stolthet.

Hon i svart, det är jag det. Med mina 33 år på företaget räknas jag numer som ett inventarium. Inventarienumret sitter ingraverat på halsbandet. Men om fyra veckor är det slut med min ESAB-era.

Ikväll har jag hisnat till bilderna från Dödens Väg i Bolivia. Kjell från ABF berättade livfullt om sina skräckinjagande upplevelser, men även om hur människor lever och verkar i ett mycket kontrastrikt land. Synd att vi var så få som kom till biblioteket i Askersund denna mörka novemberkväll.

Uppdatering: Det slår mig just att på bilden ovan ser det ut som om vi tre pensionärer står vid ättestupan och tittar ner. Det var verkligen inte meningen.

Ingen vanlig höst

I år är hösten inte som vanligt. Så här dags brukar jag vara med min kompis Ch på bokmässa i Göteborg och framför allt bo på vackra Styrsö. Men eftersom avdelningen håller på att lösas upp och eftersom min härliga Chef slutar nu, så hade vi en avslutningsfest i fredags. Det blev verkligen "sista natten med gänget." Ovan står vi i hallen och ska just ge oss iväg till "festplatsen" där ytterligare en kollega väntade.

Vi åt och drack gott förstås, pratade och skrattade. Och kanske grät en liten tår. Ärtan T och jag blev avtackade som pensionärer med blommor, silverljusstakar och den fina boken om ESABs verkstadsskola. Chefen ville passa på att göra det medan hon var kvar. Annars har vi några veckor kvar innan vi slutar.

Och tänk! Jag gick inte och la mig förrän klockan 3! Det har nog inte hänt på mången god dag.

Lördagsmorgonen blev ändå inte alltför sen. Jag blev hemskjutsad med allt mitt pick och pack. På eftermiddagen när regnet upphört och solen tittade fram igen, åkte Maken och jag ut med våra kameror och förevigade Hösten. Ovan är några bilder från min kamera.

PS: Klicka på bilderna så blir de större.

Livstecken

Hej!

Det har gått en vecka sedan senaste inlägget, så det är väl på sin plats att jag hör av mig.

Det har inte hänt så mycket under veckan. På jobbet fortsätter avvecklingen av avdelningen samtidigt som vi jobbar hårt för att sjösätta ett antal viktiga projekt. Min kära chef och kompis går vidare mot nya utmaningar om bara några veckor. Det är så roligt för henne, men det kommer att kännas sååå tomt efter henne.

Det är varannandagsväder, ena dagen grått och regnigt och andra dagen skönt solsken. I torsdags kväll kunde vi tända grillen och sedan sitta ute och äta.

Idag är det också fint. Men i eftermiddag ska biobesöket bli av, det sedan länge planerade. Lilla Hjärtat, Mamma, Moster, Mormor och Farmor ska dra iväg och titta på filmen Modig. Det ska bli festligt!

Ha det så gott därute!

Eder förtrogna

Från dimma till rök

Det blev en verkligt innehållsrik sista augusti 2012. Från morgondimma till rök över kolmila.

Avdelningen på jobbet håller sakta men säkert på att lösas upp. Igår var det dags för den första att lämna skeppet. Härliga, fina Th gjorde sin sista dag hos oss. Chefen hade stickat sockor till oss allihop som avskedsgåva, så här sitter vi för en gångs skull med fötterna på bordet.

På lunchen firades en av de makedonska systrarna, som fyller år på måndag. Det har blivit en så trevlig tradition att vi träffas och äter något gott tillsammans när vi har våra födelsedagar.

Kvällen tillbringades i Flugebyn utanför Karlsborg där en kolmila bolmade för fullt. Folk kom och gick, åt kolbullar med lingonsylt och lyssnade på spelemännen som jammade från scenen. Maken var flitigt "i elden". Han kompade både till durspel och dragspel. Både publiken och musikerna trivdes och dröjde sig kvar tills det mörknade och det blev kolsvart. Efter en skön pratstund vid elden i kojan var det dags att åka hemåt över skogen.

En insikt

Igår vid fikabordet på jobbet stod det väldigt klart för mig att tidens tand har gnagt på mig. Vi pratade om tävlingar, priser och stipendier i största allmänhet.

Ärtan T berättade om sin eviga envig med sin samBo, de tävlar i allt. En gren är "vem kommer först i vattnet". Hon vinner för det mesta, utom när samBo kastade sig i vattnet i en "icke-reglementsenlig" klädsel, d v s i kalsongerna. - Fusk! tyckte Ärtan T, som har ärvt sina tävlingsinstinkter av en OS-brottande fader.

Nåväl, någonstans i konversationen nämnde jag att jag under en avslutning på gymnasiet fått mottaga Maos lilla röda, som stipendium. Året var väl 1968 och boken helt rätt i tiden. Själv var jag inte så värst förtjust.

Vår fräscha, unga arbetskamrat satte upp ett förvånat ansikte: - Maos lilla röda??? Då insåg jag att det gått en fasligt massa år sedan den examensdagen och att vi, trots att jag i stort sett känner mig jämngammal med fräschingen, har olika referensramar. Det är inte självklart att alla vet vad Maos lilla röda var för något.

Överst ser ni klassföreståndarinnan Gunnel Press, som delade ut stipendiet. Och så här såg "stipendiaten" ut 1968! Vi bär båda två moderiktiga glasögon!

Ha en skön kväll!

Förslaget

En bild från ett soligt Göteborg igår, då Chefen och jag var på tjänsteförrättning på huvudkontoret. Vi hann med en lunch på Eggers uteservering, innan tåget skulle avgå.

Innan tåget avgick hann även en förslagen tjuv promenera in på tåget och knycka en resväska. Han timade det hela så väl, att när ägaren till väskan sekunderna efteråt sprang efter honom, så låstes dörrarna automatiskt. Tjuven stod lugnt kvar på perrongen och ägaren stod maktlös innanför dörren och tåget sattes i rullning.

Hela kupén var i uppror, alla hade sett mannen. Maken till fräckhet! Det där hade tjuven gjort förut! Som tur var hade ägaren inte några värdesaker i väskan. Det han saknade mest var sin hjärtmedicin.

Imorgon är det fredag, veckans bästa dag!

Mulet, kulet, illa vulet i de dödas vilorum...

Versen i rubriken har jag med mig från barndomen. Om man betonade andra stavelsen istället för den första, så lät det som om man talade latin.

Precis så mulet och kulet har det känts på jobbet de här dagarna. Öde korridorer, kylslagna rum, långsamt. Då var det extra välkommet när E från Kumla ringde och pratade bort en stund idag.

När jag kom ut ur huset efter åtta timmar sken solen varmt från en blå himmel. Då ville jag inte gå in och sätta mig inomhus. Istället åkte Maken och jag och tog oss årets första dopp. Så härligt!

Vi åkte till favoritstället för alla årstider, en udde kantad med riktigt gamla furor. Det var här vi en vinter såg de mäktiga spåren på isen, då en örn hade tagit en hare. Det var här vi var den novemberdagen när vi fick SMS att vattnet gått och Lilla Hjärtat var på väg. Det var här hon badade utomhus för allra första gången.

Här har familjen pimplat på isen, haft skridskoutflykt, grillat korv, klappat tallstammarna, gått på barrdoftande solstigar ... Det är nästan så jag skulle vilja ha ett enkelt litet pörte där vid stranden, med en trätrapp att sitta och dricka kaffe på....

Tvära kast

Här sitter min härliga väninna Miss Jones, som helst inte vill vara med på bild. Hon förgyllde gårdagskvällen för Maken och mig.

Livet bjuder ibland på tvära kast. Igår firande med make och vänner och idag sorg och uppgivenhet.

Jag visste ju vad som väntade idag. Har burit detta som en tung sten inom mig ett tag, fick inte röja något, hålla masken när omgivningen drog upp planer. Vi i de tre fackförbundens förhandlingskommittéer har jobbat hårt för att mildra smällen, men det är klart att det känns ordentligt när 170 personer ska sägas upp och en fabrik ska flyttas.

Det är en ofattbar skadegörelse de nya amerikanska ägarna utsätter oss för. En ultramodern fabrik och kompetenta och lojala människor, som har älskat sitt företag som sin andra familj, ska bort.

För min egen del, så ska den lilla avdelning jag jobbar på "outsourcas", som det heter idag. En konsultfirma ska sköta det vi gör idag, mycket billigare och effektivare. Vår kunskap och kompetens ska föras över på några månader och sedan ska vi vara väck.

För mig har ESAB varit så viktigt. Jag har lärt känna fantastiska människor inom företaget, både hemma och utomlands. Jag har lärt mig massor och fått utvecklas. Jag kommer alltid att vara tacksam för det ESAB som har varit.

Dagar i juni

 Bara lite kort innan jag hoppar in i duschen och sedan skyndar till jobbet:

Lilla Hjärtat har varit hos oss i helgen. Här blir jag dekorerad med medaljer. Hon hängde på mig fyra och själv tog hon tio. Det är medaljer jag förvärvat via Vårruset och Tjejvättern och som numer ligger i nedersta byrålådan och väntar på att Lilla Hjärtat ska komma och plocka med dem.

 Lilla Hjärtat är bara tre och ett halvt år, men ändå har hon ett fantastiskt ordförråd. På lördagen vankades det falukorv till lunch. Hon tiggde till sig en bit kall korv och suckade vällustigt: - Oh, utsökt!!

Igår hade vi lunch och avdelningsmöte i Guds fria natur. Runt om tornade ovädersmolnen upp sig, men vi hade tur och klarade oss från regn. Det var nog för att Ärtan T hade tagit med sitt paraply.

Nej, nu är det hög tid att sätta igång med en ny arbetsdag! Idag tänker jag på Musikanta, som ska opereras.  Varma hälsningar till dig.