Intryck från en resa 1 - Mina drömmars resmål

Här står jag och lägger på vykort på den lilla ön Sarks enda postlåda. Hoppas korten kom fram?

Igår, sent på eftermiddagen, ramlade vi in genom dörren hemmavid. Dagen startade kl 05.30 på ett hotellrum vid flygplatsen norr om Paris. När jag drog undan gardinerna steg solen, röd och grann, upp över horisonten.

Nu är vi i full färd med att smälta alla intryck från Normandie, Bretagne, Guernsey, Jersey och Sark, Många bilder blev det. Jag har varit flitig med avtryckarfingret.

En ungdomsdröm blev uppfylld. Jag fick till slut se Mount Saint Michel på riktigt. Först på avstånd och då knottrade sig skinnet på mina armar.

Sedan närmare, dit vi tog oss per shuttlebuss över den nybyggda bron. Jag klättrade alla de mödosamma trappstegen ända upp till klosterkyrkan på toppen, där det pågick en mässa med sjungande nunnor och präster. På vägen ner i den smala gränden, slank vi in på det gamla värdshuset och åt lunch.

På öarna har vi sett ebb och flod på ett sätt som aldrig tidigare. Vilka landskap som visar sig när månen drar undan vattnet frän stränderna.

Vackert? Jag vet inte, men säreget!

Hundar som jagade fåglar och varandra, folk som letade snäckor, hästar som galopperade, fyrhjulingar som racade - många passade på att aktivera sig på sjöbotten då vattnet dragit sig tillbaka.

Det blommade överallt. Marken var översållad med rosa trift. Lärkorna drillade över de gröna ängderna.

Vi åkte runt både Guernsey och Jersey och på Sark blev det apostlahästarna. Så mycket vackert det finns att se. Vi blev mätta på både synintryck och mat.

Här är födelsedagsmiddagen för A, alias PO66. Hon passade på att fylla väldigt jämnt medan vi var där.

Utan våra fina färdkamrater hade det inte blivit någon färd över huvud taget. Tack och lov att de finns!

Nej, nu ska jag gå och packa för en tur till södra Sverige! À bientôt!

På turné i England - Sista anhalten

Bath Place Hotel

Hemresedagen närmade sig. Oxford blev den sista anhalten innan det var dags att ta sig till flygplatsen.

Efter att ha sprungit upp i några halvskumma hotellreceptioner hittade vi den här lilla oasen. Det var som att komma till en liten lugn by. Inga trafikljud, bara koltrastens drill och kyrkklockans ding-dång. På hotellrummet fanns en pärm med turistinformation och en berättelse om hotellets historia. Här hade minsann Richard Burton bott medan han spelade på en teater i närheten och som sällskap hade han Elisabeth Taylor. Den lärda deckarförfattarinnan Dorothy L Sayers hade också bott här medan hon hade något uppdrag på något av Oxfords alla lärosäten.

På vår promenad i universitetskvarteren såg vi den ena mäktiga byggnaden efter den andra. Gubben längst ner till höger såg inte ut att vara någon man ville retas med. Han vaktade ett gammalt bibliotek och såg väl till att folk lämnade tillbaka låneböckerna. Det är i de här kvarteren som man kan skymta kommissarie Lewis och hans medhjälpare Hathaway när de utreder morden som begås i staden med omnejd. Det hördes stoj och glam från en skolgård och där lekte pojkar i tio - elvaårsåldern, klädda i mörka kostymer, vita skjortor och slips! En något opraktisk klädsel att leka i, kan man tycka.

För att runda av och fira vår lyckade Englandstripp gick vi till Jamie Olivers italienska restaurang och skålade i Prosecco och avnjöt en läcker trerätters måltid.

Sen åkte vi hem!

På turné i England - 2 beef or not 2 beef, that´s the question

Det gick inte att missa vem som är Stratford-upon-Avon store man: William Shakespeare. Över allt påminns man om honom och om hans verk. Till och med på restaurangen! Vi åt på The Garrick Inn, pub sedan 1594!!!, och där satt skylten: 2 beef or not 2 beef, that´s the question!

Vi bodde på The White Swan Hotel, ett mysigt ställe, gammalt och modernt på samma gång. Maken och jag fick ett stort vackert rum under takåsarna. När vi varit ute och promenerat på kvällen och kom tillbaka till rummet, hade personalen "gjort kväller". Gardinerna var fördragna, överkastet borttaget, vatten stod på våra sängbord och varsin chokladbit låg på kudden. Det var som att ha en egen kammarjungfru, precis som mamma var på Hawling Manor.

Naturligtvis hälsade vi på hos familjen Shakespeare. Pappa John var bland annat handskmakare och hade sin butik i nederbotten på huset. Skyltfönstren var bara öppningar utan glas rakt ut mot gatan. Det måste ha varit kallt på vintern! På innergården deklamerade tre unga skådespelare i tidstypiska dräkter Williams dikter och utdrag ur teaterstycken. Shall I compare thee with a summer´s day ...

Dikten var säkert ämnad åt Anne Hathaway, Williams fru, vars barndomshus vi också besökte. Det var en vacker korsvirkeslänga med halmtak som låg i en prunkande trädgård.

Många intryck tränger sig på, men nu har jag inte tid längre. Vi ska iväg och städa i vårt eget museum nu inför sommarens turistinvasion.

I bid you farewell!

På turné i England - Över heden till Idyllien

I gränden vid Cuckoo Cottage sitter han och undrar: Var katten tog göken vägen?

Hänger ni med lite till på vår turné i England? Spänn fast er då, för nu kör vi!

Vi lämnade sydkusten och drog norrut och genade över Dartmoor-heden. Ni vet där Baskervilles hund sprang omkring i dimman! Nu var där varken dimma eller hund men däremot en hel massa får och hästar och ett vackert kargt landskap, så olikt det vi nyss lämnat. Det påminde snarare om norrländska fjällvidder.

I utkanten av heden låg den lilla byn Moretonhampstead som naturligtvis hade en bykrog. Denna hette The Union Pub och krögaren ordnade så att fick ett bord och varsin öl och hans fru levererade Ploughmans lunch, som smakade gott trots att vi inte plöjt några fåror.

Sedan hamnade vi i Idyllien! Eller närmare bestämt i området som heter Cotswold. Här har tiden stått stilla. Vackra gamla sandstenshus, ibland med halmtak, prunkande trädgårdar. Vi åkte små vägar och besökte Tewkesbury, Winchcombe, Stow-on-the-Wold, Snowshill... Jag kunde inte låta bli att tänka på min mamma som 1948 jobbade som "kammarjungfru" hos brigadör Prescott på Hawling Manor. Det måste ha sett precis likadant ut då, som nu. Jag läser i hennes dagbok att hon och hennes kamrat Kerstin cyklade till den högt belägna byn Winchcombe och att mammas bromsar släppte i nerförsbacken på återvägen.

Den här gången var det också cyklar på vägarna. Det var ett motionslopp med ett stort antal deltagande cyklister. De som inte cyklade kunde springa. Åttahundra löpare startade från Tewkesbury och lubbade ut på landet. En aktiv söndag för många.

På söndag kväll tog vi in på The White Swan i Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon. Men om det berättar jag nästa gång!

På återhörande!

På turné i England - i bägge ändar

Fortsättning på vår engelska resa ....

Målet med vår resa var att besöka den sydvästligaste delen av England, Lands End. Det missade vi förra gången vi reste runt i England då vi kom till Exmouth som längst. För att inte missa det denna gång spurtade vi ut mot väster.

En brant och otroligt smal väg tog oss ner till Mousehole, en idyllisk liten fiskeby. Det var ebb och båtarna låg på sandbotten i hamnen. Vi tog in på ett litet "guest house" Tremayne B&B där vi var de enda gästerna. Det var för övrigt mycket tyst och lugnt överallt. Några väderbitna karlar stod och pratade nere vid stenpiren och en av dem hade en iller i band. På puben Ship Inn var vi inte ensamma. På menyn fanns bara fisk och skaldjur och jag valde en fiskgratäng som smakade gott.

Efter frukost och champagne (PO66 fyllde år!) drog vi så långt västerut det bara går på det engelska fastlandet. När vi närmade oss vårt mål upptäckte vi att det stod folk med tubkikare lite över allt på ängarna. Vad hade de i kikaren? Jo, de hoppades att få se en "krushuvad pelikan" som varit synlig i området.

Foto: Kenny Isaksson

Den borde inte vara svår att upptäcka. Den är nämligen den största flygkunniga fågeln och kan mäta upp till 3,6 meter mellan vingspetsarna. Den har en besvärlig virvel i håret, därav namnet.

Hur vi än spejade såg vi ingen pelikan. Däremot såg vi mäktiga klippor och stup och havet som försvann i dimman. En mistlur brölade och talade om att ett fartyg passerade därutanför udden.

Till min förvåning la sig just den här bilden av Lands End som skärmsläckare på min dator idag. Timing!!

När vi ändå var i farten passade vi på att åka till den allra sydligaste spetsen av England också, the Lizards Point. Där var det ännu dimmigare. På klippkanterna blommade det rikligt.

Mitt emellan de båda landsändarna ligger St Michaels Mount, dit man kan promenera när det är ebb. Det gjorde vi och även några skolbarn i sina skoluniformer skyndade hemåt på den glatta stengången. På ön bor det 35 personer, kanske ättlingar till familjen St Aubyn som först flyttade dit år 1650.

I två nätter bodde vi på det blå hotellet The Lugger vid strandpromenaden i Penzance. Tidigt på morgonen hoppade vi på båten till Scillyöarna. Vi for längs kusten, förbi byarna och klipporna, och sedan rakt västerut i drygt två timmar. Jag spejade ivrigt efter delfiner, som en akvarellmålande man sa brukar hoppa kring båten. Men denna dag var delfinerna någon annanstans.

Öarna låg och gonade sig i solen i det turkosblå vattnet omgivna av kritvita sandstränder. Vi angjorde den största ön St Mary, där vi strosade runt i några timmar och åt en god lunch innan vi åkte tillbaka igen.

Vad som sedan hände på resan får ni veta nästa gång! (En cliff hanger?)

På turné i England - Början

Hello! Long time no seeing!

Nu är vi tillbaka igen från vår Englandsresa tillsammans med våra goda vänner U och PO66. Resan har varit mycket lyckad och innehållsrik. Mitt huvud är fullt av intryck. Jag får nog trycka ut lite i taget.

Första dagen tillbringades i stort sett på Stanstead Airport. Våra vänners flight från Barcelona var starkt försenat. Det skulle ha anlänt 07.50 men kom inte förrän 13.32. Men det gick ingen nöd på oss. Vi hade gott om tid att studera olika gångarter och klädstilar, mycket underhållande. En stilig man i röd turban och med ett fång röda rosor väntade på sin älskade. En rysk ung kvinna i lila hår gestikulerade vilt när hon pratade i mobilen medan hennes lille son rusade runt som en iller. En medelålders man uppenbarade sig i tvärrandiga, färgglada långstrumpor, knälånga blåmönstrade bomullsshorts, beige jacka och beige keps. På något sätt gick inte den övre delen ihop med den undre.

När vi var samlade alla fyra och när hyrbilen var hämtad gav vi oss ut på äventyr. På första stoppet åt vi som sig bör "fish and chips", enligt reklamen världens bästa sådan. I vackra Bath letade vi upp ett logi, Travel Lodge. Eftersom det regnade så åkte vi vidare efter att ha intagit frukost på ett trevligt café tvärs över gatan.

Det var lummigt och grant efter vägarna, Under träden växte Blubells (Engelsk Klockhyacint) som täta mattor. Det växte mer gullvivor där än jag någonsin sett i Närke.

I Okehampton stannade vi och sträckte på benen vid en slottsruin som låg vackert belägen på en grön kulle. På kvällen rullade vi nerför backarna i Cornwall, men om detta berättar jag mer nästa gång.

Västkuskt inlägg

Nu var det länge sedan ni hörde något ifrån mig. Det beror på att jag och hela gänget befunnit oss i Väjern på Västkusten. Vi, d v s åtta närkingar i varierande ålder, hyrde ett stort vitt hus i det lilla, prydliga samhället norr om Smögen. Huset var omgärdat av en stor trädgård där man kunde spela kubb på gräsmattan och äta frukost på uteplatsen. Bigarråträdet dignade av bär, men tyvärr var de inte mogna ännu.

Bakom samhället låg ett högt berg med en alldeles vidunderlig utsikt över land och hav. Bilden högst upp är tagen från utsiktspunkten. Vi knallade upp på toppen i omgångar, anförda av sherpan Joy. Byn hade ett litet bageri som öppnade klockan 08.00. Lilla Hjärtat och jag hängde på låset varje morgon och köpte frukostfrallor till hela gänget. Vi hade också avslutningsfika där och det var precis så att den lilla butiken rymde oss alla åtta. På kvällarna grillade vi och roade oss med att tävla i frågesporter, med många knepiga frågor i bland annat ämnet Värdelöst Vetande.

Naturligtvis utforskade vi området bortom Väjern också. Bilderna ovan är tagna på måndagen när vi besökte Sotenäs, Ramsvik och Smögen.

En annan dag strosade vi i Mulens marker på Valön och gick även på klipporna på Ramsvikslandet. Där doftade rosor intill Sotenäskanalen och i en liten insjö insprängd mellan berghällarna växte vita näckrosor i mängd. Vi hittade orkidéer, smultron och en blomma som ser ut så här.

 

Någon som vet vad det är? Senare: Jag har fått svar på blomnamnet. Det är Hönsbär, så nu vet vi det!
Vi letade efter Kung Tryggves grav, men då hade vi fått vada över till en annan ö. Så Tryggve låg i tryggt förvar.

Vi tjejer smet iväg på en inköpsrunda i Kungshamn som avslutades med lunch i hamnen. Killarna och Lilla Hjärtat håvade in krabbor på stranden under tiden.

Maken och jag passade på att fira 42-årig bröllopsdag under veckan.

Den firades med champagne (nåväl med sprudlande Asti) och skaldjursfrossa i trädgården.

Den allra härligaste dagen var fredagen, dagen innan vi måste åka hem. Joy, Lilla Hjärtat och jag började med att klättra upp på berget. Vi byggde oss ett röse, ett minnesmärke över att vi varit där. På nedvägen plockade vi smultron som vi trädde på strån. Det fanns gott om smultron.

Sedan åkte vi, hela gänget, till en fin havsvik, där vi kunde sola, bada och njuta av utsikten. Ja, ni läste rätt, vi badade faktiskt i det artongradiga vattnet och det var härligt!

Skål för sommaren och för den härliga Västkusten!

Tjugotusen steg under torsdagen

Den första dagen i Venedig bjöd på behagligt promenadväder, sol och lagom varmt. Trots att vi tog båtbussen längs Canal Grande vid två tillfällen, så gick vi över 20.000 steg enligt PO66:s stegräknare.

Framför skyltfönstren på Venetia Studium blev vi ståendes länge och beundrade de skimrande tygerna i de vackraste färger. Jag köpte med mig två vackra sjalar från Venedig, dock inte så exklusiva som de som fanns i den här affären.

Nätet av kanaler, gränder och broar är invecklat, men vi lärde oss höja blicken och leta efter gula skyltar på husfasaderna som visade åt vilket håll vi skulle gå. Annars är det lätt att fastna i labyrinterna. Bakom varje gathörn och vid varje bro väntade nya underbara vyer som jag bara inte kunde låta bli att fota.

Första kvällen gick vi i fällan. En fryntlig inropare fyrade av ett bländande leende och fick oss att sätta oss på en restaurang med utomhusservering. Men turistmenyn var trist, absolut ingen finess. Så de andra kvällarna letade vi upp trattorior med högre kvalitet på maten och med omtänksam uppassning. Mat och dryck är viktiga ingredienser i reseupplevelsen.

Venedig - en bedagad skönhet

Så fel den norska väderstationen hade! Solen sken mjukt över Venedig och fick färgerna att glöda. Över allt väntade nya skönhetsintryck. Jag kunde inte se mig mätt på de slitna, vackra fasaderna, det gröna vattnet, kaskaden av växtlighet som vällde ner över balustrader och smideskorgar.

Tidigt på torsdag morgon tog vi båtbussen längs Canal Grande och klev av vid St Markusplatsen, som kändes fridfull och vänlig. Ännu hade inte så många turister hopat sig framför domen. Kaffet på Quadri var gott men dyrt.

Dyrt var det också vid Rialto-bron på Caffé Saraceno. Men det var det värt. Miljön och utsikten betyder mycket. Min chica väninna, PO66, njuter av vyn och cappucinon.

Igår natt, vid halv två, kom jag hem. Det blev en lång dag, söndagen, fylld av väntan och av viss oro att inte komma iväg för hotande askmoln. Men iväg kom vi, med askmolnet i hasorna.

Imorse gick jag upp kl 06.00 för att gå till jobbet. Så just nu lockar sängen mer än något annat. Jag får berätta mer en annan gång.

Fjärde dagen i Körsbärsdalen

På morgonen den sista dagen strålade solen från en klarblå himmel. Vi packade ryggsäcken och satte oss i bilen. Den här dagen åkte vi mot Medelhavet och de böljande vinfälten vid Banyuls. Vi följde kustvägen med en fantastisk utsikt över ett grönt hav och sandgula byar som hängde i klungor på de branta bergssidorna. Vi åkte till den sydligaste franska orten, Cerbère, där vi gonade oss i solen med en kopp kaffe på ett café i hamnen.

Vår nästa anhalt blev en havsvik, där vi satt på klipporna, med cederträden i ryggen och solglittret framför oss. Här plockade vi upp våra lunchbaguetter och satt hade det lugnt och skönt i några timmar.

På kvällen var vi hembjudna till parets goda vänner, U och P. U hade lagat en suveränt god soppa av egenodlade jordärtskockor, bl a.

Trötta, mätta och belåtna for vi hem i den stjärnklara natten för några timmars sömn innan det var dags för hemresan.

Tredje dagen i Körsbärsdalen

Just nu är dalarna och slätterna vid foten av Pyrenéerna översållade av rosa och vita blommor. Fruktträden står i täta rader och bär upp sina blommande kronor. I bakgrunden tronar de blå bergen med hättor av vitaste vitt.

Den tredje dagen letade vi oss uppför den djupa dalgången med hisnande stup upp till högplatån, Cerdagne, en miljö som skulle kunna vara hämtad ur filmen Sound of Music. Här var det lugnt och stilla. En hund skällde och en kyrkklocka ringde.

Vi var de enda lunchgästerna på Le Romarin och blev uppassade av en servitör, en servitris och en boxerflicka med fuktig blick.

Vi var fram även till den avlägsna byn Llo, där det ligger en förstklassig restaurang där mina reskamrater lunchat tidigare. Nu var den stängd och byn låg tyst. Stillheten bröts bara av tjuten från turister som kastade sig ut i en linbana över ett stup. Trakten har flera stora skidorter, men nu är skidsäsongen över och vandringssäsongen har ännu inte startat.

Vi stannade till i medeltidsstaden Villfranche-sur-Conflent, som är omringad av en vallgrav och en mur. Jag köpte en fin, blå liten keramikkanna av en dam som satt och dekorerade krukor i sin butik. Nu kommer jag att bli påmind om Körsbärsdalen varje gång jag häller mjölk i kaffet.

Andra dagen i Körsbärsdalen

Metrologerna hade "lovat" skyfall dag nummer två. Då passar det bra med museibesök, tänkte vi. Det kom inget regn, men däremot åkte vi ner till Dali-museumet i Figueras. Den karln måste ha haft roligt varje dag. Hela det fantastiska huset var fyllt av hans upptåg. Jag kände igen berömda konstverk av andra konstnärer som Dali knorrat till. Men allt var inte vilt och vansinnigt. Vissa tavlor var riktigt vackra:

Lunchen intogs i en gammal restaurang som hängde som ett svalbo över en bred, grön å. Vi hade en fin utsikt över feta vita ankor och blommande buskar. Rätt var det var bröts vattenytan av ett rufsigt brunt huvud. Var det en utter?

Vägen tillbaka till Frankrike vindlade sig genom en vildmark av ekskogar, raviner och mäktiga höjder. På den franska sidan hamnade vi i en liten by där man tillverkade espadriller och vävde markisväv i starka färger. Här hittade A lite nya färgklickar till köket. "Solens tyger" hette fabriken och butiken, ett mycket passande namn.