Brevet från kolonien

Hejsan morsan! Hejsan stabben!

Så här under lite regniga sommardagar kan man roa sig med att städa lådor och skåp. Då kan det hända att man hittar guldkorn från det förflutna. Det gjorde jag och blev sittande ett långt tag, försjunken i minnen.

Här är ett brev till familjen i Västerås från en nybliven trettonårig Maggan på gymnastikläger i Malmköping. Jag skriver om myggbett, om våta gymnastikskor, om att försöka stå på huvudet, om kompisen som haft halsfluss, om långa köer på lägret för att ta ut pengar, en krona fick man ta ut åt gången och ett äpple kostade 50 öre.

Det var andra sommaren i rad som jag och mina kompisar gästade Malmahed. Och på lägret träffade vi nya vänner. Men visst var hemlängtan stor, i alla fall. Jag undrade i brevet: Har jordgubbarna mognat färdigt? Har rosorna slagit ut? Skriv så fort ni kommer åt.

Vi var indelade i kolonner, som marscherade till Södermanlands Regementes Paradmarsch bakom musikkåren. Tjusigt var det när vi hade massuppvisning på idrottsplatsen som avslutning på veckan. Då sjöng vi:

Låt oss vara kamrater här på Malmahed i några korta dar.

Tiden flyr snart och snart så har vi bara några glada minnen kvar.

Här vi leka, simma, göra allt med kläm

Och det nya för vi sedan med oss hem

till dem som ej fått va med här där glädjen ständigt gästen är.

MALMAHED!

Min släng av nostalgi har även yttrat sig genom att jag läst en gammal Wahlströmsbok Alla tiders Lotta. 

När bästisen och jag var 13 år var det en högtidsstund varje gång en ny Lotta-bok kom ut. Då tog vi bussen ner till Wennbergs Bokhandel nere vid Svartån och köpte ett exemplar som vi turades om att läsa. Nu har jag en lång rad Lotta-böcker i bokhyllan och denna var ett nyligen inköpt loppisfynd.

Den var roligt och rappt skriven, men visst märks det att tid har förflutit sedan den kom ut. Lotta refererar till Manolito, när hon vill beskriva en ung snygging. Vem minns Manolito idag? Sedan får Lotta 25 kr i en kuvert från sin snälla mamma och pappa för att hon målat om hela sommarstugan. Vem hade blivit själaglad för den summan idag? 

Men det som fick mig att reagera mest var: Lotta får i uppdrag att läsa tidningen för en äldre pensionatsgäst, Mrs Soft omkring sjuttio år, men pigg och trevlig. Lottas mamma säger: Men lite oartigt är det förstås att be mrs Soft som är så pass gammal att förpassa sig hit. 

Jag som identifierade mig med Lotta och hennes kompis Giggi har blivit en pigg och trevlig Mrs Soft, som inte kan förpassa sig hur som helst! Ack ja!

Ha det!

September månad är till ända

Det är sista dagen i september månad, en månad som bara har rusat förbi. Just nu glöder färgerna i naturen. Jag var bara tvungen att stanna och ta en bild på dessa granna träd på min väg hem från ett ärende på byn. Vem vet hur länge det är så här hisnande vackert. Snart ligger löven på backen och grenarna sträcker sig kala mot en grå himmel.

Idag har vi haft ett kärt besök av min kusin, som gör en liten turné för att hälsa på släkt och vänner i Mellansverige. Vi hade så mycket att prata om. Det är härligt att prata om gemensamma rötter. 

Här står våra mammor, min till vänster och kusinens till höger, med deras pappa (morfar) i mitten. Han fyllde sextio år, vill jag minnas. Jag tyckte att han var gammal då. Nu är jag drygt tio är äldre själv!

Pensionärsmötena är mer rock and roll nu för tiden. På senaste SPF-mötet fick vi återuppliva minnen från vår ungdoms glada dagar.

När Elvis och Tommy Steele tävlade om ungdomspubliken var jag för ung, gick i småskolan. Jag och bästisen höll på Tommy Steele. Han verkade snällast. Älvis Präsly är äklig, skrev jag i dagboken.

Rolling Stones var tuffa och häftiga. Min första LP var Aftermath, kanske lite för tuff för mig då. 

Beatles framträdande på svartvita TVn 1963 kommer jag mycket väl ihåg. She loves you yea, yea, yea! Sedan var det fest varje gång de släppte en ny skiva.

Simon & Garfunkel landade lite senare hos mig. Art Garfunkels Brigth Eyes är den låt som jag förknippar med min yngste sons födelse. Vi åkte hemåt från BB i mörkret med sonen sovandes i babyliften och jag var lycklig.

Så har det varit ännu ett vemodigt avskedstagande. I fredags begravdes min kollega och vän som jag tyckte så mycket om. Så fint att hon fick fira sin 100-årsdag i somras omgiven av sin stora familj och sina vänner. 

Nu känns det mycket tomt att hon inte finns hos oss längre. Jag skrev om hennes kalas här. 

Många soliga dagar blev det i september. Nu tar höstmånaden oktober vid. Och det behöver inte vara helt fel, det heller!

En innehållsrik Första Advent

 

Den här adventskalendern köpte jag på bokhandeln för några veckor sedan. Jag kunde inte låta bli. Bilden av Aina Stenberg innebär ren och skär nostalgi. När jag var en ung och blyg flickscout fick jag knacka dörr och sälja sådana här kalendrar till förmån för Svenska Scoutförbundet. Försäljningsjobbet var inget som låg naturligt för mig.

Idag har jag öppnat lucka nummer tre och dessutom tänt det första ljuset i adventsstaken. Stjärnorna hänger nu i fönstren och det luktar kaffe och saffran i huset. Igår fick jag nämligen till en riktigt fin mjuk saffranskaka.

Det här veckoslutet har inneburit många fina stunder. Det började i fredags eftermiddag, då Maken och jag var bjudna på 4 års-kalas. 

Lilla Mella var söt som en prinsessa i sin ljusblå klänning. Moster och mamma hade bakat fantastiska tårtor med bilder på Anna och Elsa från Frost-filmen. Vilken lycka för en nybliven fyraåring!

Jag hastade vidare till nästa kalas. Först en vacker stund i kyrkan, där Nysund Gent Quartet sjöng i stämmor de där härliga sångerna man gärna vill höra. Py Bäckmans underbara texter i Koppången och i Stad i ljus, till exempel. Roligt att notera är att två av tre herrar heter Anders Karlsson och att den tredje heter Landgren.

Efter kyrkan hastade SPF-seniorerna över till Casselgården, där herrgänget Gubbröran bjöd på gubbröra, sillsallad, revbensspjäll och annat gott. Maken tog igen sig hemma. En fest per eftermiddag räcker gott, tycker han.

Men igår var det dags igen. Då åkte vi i skymningen på sliriga vägar förbi snötyngda granar till ett litet rött, gammalt skolhus, Dammtorp. Där ordnade Tiveds Hembygdsförening julgröt och skinksmörgås till sina medlemmar. Så gott! Systrarna Mathilda och Amanda från Åmmeberg spelade och sjöng, till och med en egenkomponerad låt. 

Idag har det blivit en rejäl dos med skidskytte. Det hör ju också till vinterns glädjeämnen. Speciellt roligt var det att Sebastian vann jaktstarten.

Ha det!

Hälsning från Frankrike väckte minnen

 

Saint Guilhem le Désert - bild lånad från nätet

Det dök upp en bild igår i mobilen: Känner du igen den här restaurangen? stod det. Det var PO66 som skickat den från restaurangen där hon och hennes man intog dagens lunch. 

Jag brydde mitt minne, men kom inte på stället hur jag än funderade. Men nu har jag tittat i fotoalbumen och i dagboken. Minnet har klarnat. Det var söndagen den 24 juli år 2005 som vi satt där på restaurang Le Guillaume 

d´Orange i den lilla byn St Guilhem le Désert i Frankrike. 

Ur dagboken:

Vi åkte till en mycket vacker bergsby "Saint Guilhem le Désert". En liten kullerstensgata slingrade sig förbi stenhus, där murgröna och slingerväxter klängde. Det fanns fullt av butiker av hantverkskaraktär. Gatan slutade och bergen tog vid. Vid byns torg låg klosterkyrkan från 1206.

Det var festival i byn och en bompa-bompa-orkester i blå hawaiiskjortor spelade glad musik. PO66 och jag gick in och ut i affärerna och killarna satt i skuggan av en enorm platan. 

Vi åt en 3-rätters lunch på Le Guillaume d´Orange. Runt trädgården hängde en ledning som pös ut sval vattenånga med jämna mellanrum. En rödhårig, stor man tog emot och ordnade ett bord åt oss. Det visade sig vara en engelsman, vars dotter ägde stället. Han hjälpte henne på helgerna.

Förrätt: Getost

Huvudrätt: Fisk med grönsaksragu och hirstimbal

Efterrätt: Sorbet med grapesmak

Dryck: Ett gott rosévin

Under tiden drog karnevalståget förbi. En kille utklädd till narr skojade, folk drack vin och skålade. Vi satt i trädgården i två timmar, innan det var dags att åka vidare.

Roligt att minnas tillbaka, nu när resandet inte är lika frekvent. 

Middag på stjärnkrogen Moulin du Lourmarin den 21 juli 2005. Dagens trerättersmeny kostade 30 Euro per person

Våra vänner letade hus i Frankrike och Maken och jag hade följt med som smakråd. På bilden kollar PO66 på utsikten från ett av husobjekten. Jag läser vidare i dagboken:

Kom fram till en liten sömnig by i kanten av Luberonbergen. Verkade mest befolkad av gamla. Ett pyttelitet rådhus med franska flaggorna framför ett pyttelitet torg. Där väntade mäklerskan, som hade markanta framtänder och page.

Hon visade in oss i en gränd, tog fram en nyckel och låste upp en liten dörr. Vi fick huka oss för att komma in i en kolsvart källare, där det varit ett primitivt kök. Det stod att huset behövdes fräschas upp och det var det minsta man kunde säga. Ändå begärde man 2,5 miljoner SEK! Det enda som var bra med huset var takterrassen. Det satt en klockstapel i huset, som precis slog tolv när vi var där. Vi tog adjö av mäklerskan och åkte till Lourmarin. 

Ja, det var en skön nostalgitripp, tack PO66!

Sommarmorgon och tjejsnack

God morgon!

Vissa morgnar är godare än andra. Söndag morgon var en mycket god morgon, då LL och jag vaknade först av alla. Maken och jag hade fått kärkommet och oplanerat besök och ett gäng stannade över natt. 

Vad hinner man inte med innan föräldrarna vaknar! Lägga pussel, plocka smultron, äta yoghurt, hämta tidningen, vattna blommorna, sparka boll, prata engelska ...

Här har hon fått prova farmors halsband, som på farmor är ett armband i två varv. 

Söndagskvällen var också fin. Då sågs ett "tjejgäng" nere vid sjöstranden för att fira en födelsedag. 

En av "tjejerna" ville inte vara med på bild, det får man respektera. 

Tänk när mamma hade besök av sina väninnor. Då sa man att "tanterna" kommer, fast de var betydligt yngre än vad jag är nu. Tant Ulla, tant Alice, tant Lizzie, tant Valborg, tant Torborg hette några av dem. Här är tant Ulla och tant Torborg med ungskocken på Djäkneberget i Västerås. Ljuva 50-tal.

Igår fick mina fötter en välbehövlig och skön behandling av Emma, fotvårdsterapeuten. Medan jag satt där i stolen, högt upphissad, bröt värsta åskvädret ut. Blixtarna ljungade, knallarna var öronbedövande och regnet vräkte ner och studsade mot gatan utanför fönstret. Rätt var det var gick strömmen, det blev alldeles tyst och mörkt. Emma var precis klar, men nu undrade vi lite hur jag skulle ta mig ner från min upphöjda position. Hoppa? Klättra ner på stege? Men vi behövde inte undra så länge. Strömmen kom tillbaka och Emma kunde beama ner mig till jorden igen.

Over and out!

Stilleben och en dos nostalgi

Min syster målar det. Jag lever det. Stilleben = stilla liv. Just nu är det lite extra stilla, eftersom min högra fot svullnat upp till en bulle och är svår att tränga ner i vinterkängan. Ja, jag har varit på vårdcentralen för bedömning och väntar på provsvar. Jag har också fått medicin mot "restless legs", eftersom elaka stickningar under fotsulorna håller mig vaken om nätterna.

Fotona ovan, utom tulpanbuketten som är ett pusselmotiv, är tagna med mobilen under veckan. Peters fisksoppa smakar extra gott en kall vinterdag. Syster S skickade blomsterfrön, tänk när man kan få se blommor i trädgården igen!. Förmiddagssolen sken in på det blå stillebenet i etiennen som svärfar snickrat. Maken väntade i bilen medan jag handlade på ICA och bakom honom lyste vattentornet turkosblått. Ett annat stilleben i vardagsrummet är svart och blankt: En lyktgubbe, en lykta och en smed från Karlskoga delar bricka med ett fasanhuvud från Jylland. Brickan vann jag en gång på en konstutställning på biblioteket.

Nedslag i min dagbok

Fredagen den 6 juni 1969 var inget "stilleben". Det kan jag konstatera i den lilla röda fickdagboken. Hör bara:

Underbar dag, Soligt och fint. Tågade till Djäkneberget med fanan i spetsen. Efteråt jättebra jazzkonsert med Lasse Färnlöv och tre till. Fick verkliga applåder.

På eftermiddagen tog G, S och jag spruta mot tyfus-paratyfus. Det gjorde inte ont alls. (Vi skulle resa till Frankrike på sommarlovet, red. anm.)

På kvällen såg jag en helt uuunderbar show med Paul Jones i parken. Det var marvellous! Han kunde verkligen hålla oss fångna och ge utav sitt sitt generösa hjärta. 💖 Musikaliskt var det mycket hög klass på hans band "Mike Cottons" och på hans sång, munspelslåt och puksolon. Han fick oss alla att skratta, sjunga och klappa händer. 

Jag har var nog lite kär, det verkar så eller hur? Förresten, lite kär var man nog för jämnan, men föremålen växlade. Så här såg Paul Jones ut när det begav sig, idag är han 78 år:

Ja, ja! Det var tider det! Men det är inte så dumt nu heller.

Ha det!

Lavendel

Blogger har bytt verktyg, så jag måste testa mig fram. Känns obekvämt än så länge.

Idag plockade jag in ett knippe lavendelblommor och hängde på tork. Det fick mig att minnas sommaren 1969, när jag och mina vänner var i Provence i den lilla byn Melan tillsammans med ungdomar från hela världen.

Vi fick lära oss att binda in lavendelblommor och göra en korg av stjälkarna och blå sidenband. Jag tror att jag har ett exemplar kvar någonstans i mina gömmor.

Vi deltog i ett arbete med att bygga upp en ungdomsby, att skapa en lägerverksamhet för ungdomar. En dag jobbade jag med snälle Mattieu och charmiga Isianne. Vi högg i sten och röjde väg. Mattieu tyckte att vi var duktiga, minns jag.

Issianne, Mattieu och Maggan, Melan 1969

Den där slokhatten hade jag på huvudet hela den sommaren. Den hade en liten ficka på kullen där jag ibland stoppade en rosenknopp.

Jag läste någonstans att det är systerdagen idag (det är det kanske varje dag?). Här är en favoritbild på temat. Det är Miriam, fyra år i höst och hennes lilla syster Nadja, ett år, som är på sommarens semesterresa med sina föräldrar (min systerson med fru). Visst ser hon beskyddande ut, storasyster, där de sitter i båthytten? - Var inte rädd. Det är inte farligt!

Ha det gott!

Tröst och jag som förstapluttare

Foto: Wikipedia

Tack och lov för koltrasten, som sjunger med kristallklara toner när jag hämtar NA på morgonen. Tidningen är tunn men full med svarta rubriker om upprustning mot coronaattack, om länder som lider, om inställda evenemang. Finge jag inte några toner av koltrasten, skulle min morgon vara mycket dyster.

En annan som lyser upp är Lilla Lila. Den här bilden ville hon att hennes pappa Pe skulle skicka till mig, hennes farmor, igår kväll.

Pappa Pe fyllde 40 år igår och vi kunde endast hylla honom på distans. Det känns jättetråkigt. Men fest ska vi ha, det säger mamma Em. Riktigt när den blir av är det dock ingen som vet ännu.

Det har varit populärt med ungdomsbilder på Facebook. Här är en bild på undertecknad i första klass i hemstickad grön tröja och tvärklippt lugg. Den urgamla fröken hette Svea Ekholm. Hon måste ha varit 65 år och spelade Din klara sol går åter upp på orgel innan vi startade med inlärandet.  Vår skolsal låg i garagen under hyreshuset på Stentorpsgatan i Västerås. Skolorna räckte inte till, årskullen (födda 1951) var för stor. I tredje klass,när Malmabergsskolan var byggd, fick vår klass plats där och bästisen och jag fick kortare skolväg..

Idag ska jag försöka deklarera och kanske ta en lite skogspromenad.

Hav mod!
Maggan

En nostalgisk måndagseftermiddag

Den 10 februari fyller Ve. damen till vänster, år. Hon ville inte fira, men det brydde sig inte EMB och jag oss om. Vi kidnappade henne och bjöd henne på lunch på nygamla stället Herrgårdshotellet, Det kom fullt med folk, många från min gamla arbetsplats som jag lämnade för sju år sedan. Tiden har gått, märkte jag. Folk har blivit vuxna och fått skägg och lagt ut.

Vi fick oss en härlig lunch, god mat från buffébordet och ett bra samtal om ditten och datten.

På eftermiddagen var Maken och jag på trevligt program om 50- och 60-tal. Vi såg på filmsekvenser på humorsnuttar, så som Guben med Martin Ljung, Tvi, tvi, tvi med Margareta Krook.Vi pratade minnen och spelade nostalgisk musik. Jag för min del önskade Speedy Gonzalez med Pat Boone och Twilight Time med the Platters. Den första minns jag att min klasskamrat Elisabeth Heed spelade när jag var hemma hos henne på lunchrasten och blev så uppiggad av och den andra har man väl dansat till åtskilliga gånger.

Vi hann med ett möte till innan läggdags: Vår samfällighet hade årsmöte hos MÅ. Nu börjar den hektiska årsmötesperioden!

Folkets Park i Västerås 1964

Det började med att jag såg en nostalgibild i Västmanlands Länstidning tagen under en måndagsträff i Västerås Folkets Park 1964. Paul Anka var där och sjöng, bland annat sin hitlåt Diana. Ja men, då var ju jag där och lyssnade, tänkte jag och började leta i folkvimlet.

Och där står jag ju, 13 år gammal med min kompis Lena Hofberg bredvid på höger sida. Vid stjärnan tror jag minsann att Ewa-May, klasskompis och FaceBook-vän står.

Jag var tvungen att leta i min gamla dagbok med svarta vaxdukspärmar och där står det mycket riktigt:

Kompisarna och jag gillade Paul Anka men var tydligen inte lika förtjusta i Ann-Louise Hansson som vi såg dagen innan.

På TV såg vi Bröderna Cartwright och min idol var Adam medan bästisen tyckte att Little Joe var sötast. Hå, hå ja ja - det var tider det.

Over and out!

Hemligt och nostalgiskt - tredje resan i maj

Den tredje resan i maj hade ett hemligt mål. Vi åkte tillsammans med SPF denna gång och hade inte en susning om vart vi skulle. Chauffören åkte några varv med oss i rondellen innan den rätta riktningen blev klar. Vi åkte först österut.

Efter fikastoppet på en grön äng drog sig bussen söderöver och hamnade så småningom i Rejmyre. Den purfärske VDn för glasbruket, Ulf Rosén, stod på trappen och tog emot. Han hade tillträtt sin tjänst bara kvällen innan. Men han hade många erfarenheter av bruket sedan tidigare.

En av oss fick prova att blåsa tillsammans med den erfarne glasblåsaren. En liten puff i en form blev en vacker skål. Själv köpte jag med mig en röd ljuslykta som minne av besöket.

God mat fick vi på golfrestaurangen vid Vreta och sedan besökte vi ett väldigt speciellt ställe. Kornettgården. Man blev helt överrumplad av nostalgi. Rum efter rum inredda som frisörsalong, musikaffär, speceributik, café, hattaffär, till och med en pressbyrå allt i 50- och 60-talsstuk. Kolla in länken så förstår du.

I Brunneby handlade vi med oss lite läckerheter innan vi drog hemåt.

Den här buketten står och doftar på köksbordet. Den fick jag av A som plockat den åt mig när hon hörde att jag inte haft tid att hitta några liljekonvaljer ännu. Så väldans glad jag blev!

Toppmöte väckte minnen

Två härliga dagar fick vi tillsammans, barndomsvännerna och jag. Platsen för vårt toppmöte kunde inte ha varit lämpligare vald. Vi återsåg vårt kära Sätra Brunn, där S och jag sommarjobbade på Kaffestugan för "hundra" år sedan. Då sprang vi i knäkorta kjolar och förklän och servade brunnsgästerna med kaffe och kaka. Nu blev vi själva uppassade, dock inte i kortkort.

Jag i aktion på Kaffestugan en solig sommardag för länge sedan.

Denna gång tillbringade vi några sköna timmar på spa-avdelningen där vi fick ljuvlig aromamassage och där vi simmade några längder i den safirblå poolen. Utanför fönstret hängde istapparna meterlånga. På kvällen drog vi oss ner till den gamla brunnsrestaurangen. I skenet av stearinljus njöt vi av en läcker trerätters middag. Uj, uj vilken crême brulée!!

Även nästa dag gick i nostalgins tecken. Vi åkte vackra vintervägar längs Svartån. Jag fick minnesbilder av soliga vinterdagar då pappa tog med oss på skidutflykter i dalen. Den här gången åkte vi tre till Skultuna Bruk, ett vackert industriminne - ett av de äldsta i Sverige. Där shoppade vi vackra ting i butikerna och fikade med utsikt över ån.

På skidutflykt: Syster S, Eva "Bäbisen", jag och lillasyster L ätandes korv någon gång i början av 60-talet.

Till sist hamnade vi på Vallby Friluftsmuseum i Västerås, men då var det så isigt kallt så vi förflyttade oss snabbt till Gaggerska Huset för en lång lunch. Sedan spreds vi för vinden. I tog tåget åt ost, jag åt väst och S rattade sin bil några mil norrut. Denna gång hände det inga missöden med mitt tågåkande, utan allt gick som på räls!

Ha det!

Kvällskonsert och spa för själen

Det var femtiofem år sedan de här gossarna bildade sitt band Sten & Stanley och släppte sin första skiva, The guns from Bofors. Sedan dess har det blivit 800 låtar och den som blivit mest poppis är förstås Jag vill vara din, Margareta. Den har jag fått höra ibland.

När vi bodde i Karlskoga jobbade jag på JiHå Plast på Häsängsvägen. Tvärs över gatan låg Ackes studio, dit Sten ofta begav sig. Det hände att han tittade in hos oss i receptionen och pratade lite över en kopp kaffe. En trevlig och charmig kille, minns jag att jag tyckte.

I lördags kväll hade de konsert i Sjöängens nya vackra aula som rymmer massor med folk. Jag köpte biljetter på morgonen, det fanns några kvar, och så åkte vi dit på kvällskvisten. Det var många Laxå-bor som också hittat vägen till Askersund. Den vithövdade publiken fick sig en rejäl nostalgikick.

Bilderna ovan är från igår kväll när vi "sound checkade" inför Andrum. Gosedjuren i lekhörnan radade andäktigt och förväntansfullt upp sig. De fick snart sällskap i bänkarna av ett trettiotal besökare. Åsa och jag bjöd på våra funderingar kring Naturen - Guds gåva till oss människor och Jan-Kenneth spelade så vackert och njutbart på orgel och piano. Ett spa för själen!

Snart ska jag bege mig till tandläkaren för att se vad det är som krånglar i vänster käke. Mindre njutbart!

Brev från det förflutna

Tre blivande sekreterare på taket till skolan och med hela Lausanne för våra fötter. Jag i mitten och bästisen till höger ätandes på det äpple hon inte fick äta på sitt rum. 

Lausanne den 2 februari 1972

Kära ni!

Usch, vad det kändes vemodigt att lämna er på Arlanda! Men väl på planet började man rikta tankarna framåt istället för bakåt. Jag gick helt fri från resfeber och nervositet inför "familjen" och jobbet. Skönt! Har tagit allt som det har kommit.

Så började mitt brev till mamma, pappa och mina två systrar hemma i Västerås när jag gett mig ut i stora världen tillsammans med min klass i Folkuniversitetets sekreterarutbildning. Vi skulle på fyra  månaders praktik, först i Lausanne i Schweiz och sedan i Brighton i England. Jag "snubblade" över den här brevbunten när jag letade efter något i mina gömmor. Och sedan blev jag sittandes en stund och läste och mindes. Javisst ja, så var det ju.

Från Genève till Lausanne forslades vi per buss. Vi kom till ett ställe där en massa människor satt och väntade. Det var representanter från värdfamiljerna. Mme Bugnon, skolans "boss" i Lausanne, ropade upp en och en och flicka och värd förenades inför alla med sina vackraste leenden i beredskap. Vi blev aldrig uppropade (anm. bästisen och jag). Vår tant hade nämligen inte kommit. På grund av ett dåligt ben, sades det. På grund av lathet säger jag, efter att ha lärt känna henne. 

.... Tanten själv kippar omkring i tofflor, med en tofs i pannan och en stor slapp röd mun som glappar jämt och samt. Bästisen, stackar´n, har fått det finaste rummet, med kristallkrona och dubbelsäng, och det innebär att hon knappt får röra på sig. Hon får t.ex. inte ens skala en apelsin där eller äta ett äpple. Så därför bor hon inne hos mig för det mesta. 

Det var ju inte så särdeles snällt skrivet, men jag hade större fördragsamhet med henne så småningom.

Lausanne den 3 mars 1972

.....Jag och katten PomPom kommer väldigt bra överens nu, också. Det är annars ett skyggt litet kreatur, men nu ligger han ofta på min säng för att bli smekt. Och när jag sitter vid skrivbordet och stenograferar slår han med tassen på pennan, så det blir stört omöjligt att läsa. Pudeln Zeto har varit hos "frisören" idag och kom tillbaka alldeles oigenkännelig. Han såg ganska så maläten ut förut, men nu seglade han in som ett snövitt moln. Och Madame visade stolt upp honom, PomPom och Zeto är som hennes barn (hon har inga egna) och det kan vara rätt kul att höra hennes monologer med dem. Det var den djuriska avdelningen. Nu till "Helg och Fritid"....

Vill ni, så kan jag "läsa" fler valda delar från breven hem för er.

Garderobsrensning

Den här klänningen hittade jag i mina gömmor här för leden. Den sydde mamma till min skolavslutning i tredje klass på Malmabergsskolan. Åh, vad jag tyckte att jag var fin!

Här står vi på skolgården, min bästis och jag. Sjalen i handen är säkert rekvisita till någon sketch eller sång, jag minns inte. Se vad mammorna och papporna var finklädda också, och skolgossarna hade vit skjorta och slips!

Klänningen har jag kvar av sentimentala skäl. Den kommer att få tillbaka sin plats i garderobshyllan om inte Lilla Hjärtat vill prova, förstås.