Ögonblick att minnas

Ja, jag vet! Det var väldigt länge sedan jag skrev något i bloggen, många ögonblick sedan. Juli månad har redan hastat förbi och augusti står och stampar i farstun.

Igår eftermiddag hade jag en fridfull stund nere vid stranden alldeles för mig själv. Blankt vatten speglade seglande moln. En fisk bröt vattenytan med en kraftig snärt. En smäcker, liten tärna landade en meter ifrån mig och lyfte igen. Men sedan kom barnbarnet LL springande: - Farmor, jag har saknat dig! Och nu bröt solen igenom molnen, härligt!

Sommarstaden Askersund skapar fina minnen. Strömmingsburgarna konkurrerar med glassen nere i hamnen. Vad ska man välja? Vi kollade upp det fantastiska lägenhetsprojektet: Det gamla vattentornet på berget har byggts ut och förvandlats till fashionabla våningar för bättre bemedlade. Här kan man tala om milsvid utsikt!

Det har blivit tid för möten med människor jag tycker om, kaffekalas, blåbärsplock, "jobb" på Kupan, Sommarkyrkan och i Arkivet - allt medan vädret har pendlat mellan stekande sol och 41 grader på altanen och 15 grader och duggregn. 

Hoppas att du också har en fin sommar!

Blixtar och dunder

I natt vaknade vi av ett riktigt åskoväder. Det blixtrade oavbrutet och det dundrade som om den lilla galliska byn besköts av kanoner. I en timme, mellan 2 och 3, höll kanonaden på. Så idag är man lite trött.

Vi ska strax åka till Tiveden för en spelning med Tivedspôjkera. De har fullt med spelningar nu, nyligen en i Hova kyrka under Riddarveckan.

Vi spelarfruar tog en liten sväng på byn och kollade på festligheterna innan vi satte oss i kyrkbänken för att lyssna. Uj, uj, vad det låter bra om bandet. Prästen blev alldeles begeistrad och ville höra mer fast de hade spelat i en dryg timme.

I övrigt har veckan innehållit fransysk visit (U hälsade på innan de åkte hemåt igen), årsmöte med veteraner, blåbärsplock med Ve, besök hos lilla Mella och hennes babybror, röntgen av mina lungor... Och under tiden blommor klängrosorna som aldrig det.

Hälsningar från

Maggan

På grannkanalen

 Det är i år 200 år sedan Baltzar von Platens storverk Göta Kanal blev färdigbyggd. Härom dagen gjorde vi, en grupp från Laxå, en tur mellan Töreboda och Sjötorp på M/S Bellevue. Befälhavaren Sonny Modig guidade oss längs vägen. 

Vi passerade 16 slussar, söta gula slussvaktarstugor, kossor, tallar, böljande sädesfält, cyklande och tältande turister, gula kantareller... Vid ett tillfälle mötte vi M/S Juno som forslade passagerare från Göteborg ända till Stockholm.

Inledningen på turen var regnig, men det sprack upp och solen lyste riktigt gott över oss en stor del av färden. Vi hann med förmiddagskaffe, lunch med varmrökt lax och eftermiddagskaffe under de fyra och en halv timme turen tog.

Igår tittade Maken och jag på filmen Göta Kanal - Vem drog ur proppen. Vi kunde konstatera att vår resa var betydligt lugnare än den på filmen. Och någon vilsen kanotist såg vi heller inte till i vårt kölvatten.

Ha det!

Bin och knott

 Vi har finfrämmat. Syster o systerson är på besök och vi har gjort en liten rundtur i grannskapet. En solig dag besökte vi Viby, där mormor Anna Medin var småskolefröken. Byn är nog sig tämligen lik, men linåkern som sträckte ut sig som ett böljande innanhav var ny i mina ögon. Har man odlat lin där förut?

Mormor Anna Medin från Skultuna stående.

Bina surrade högljutt i de stora lindarna runt kyrkogården. Det får mig att tänka på vad mamma sa: I Viiby säger man att biiina biiits, men det gör de fällan inte. De stiiicks!

Under en kvällspromenad till Smeddammen upptäckte vi en simmande bäver, som klöv den blanka vattenytan.

Igår lyssnade vi på Tivedspôjkera som spelade i Dammtorp. Tyvärr hade knotten hittat dit också. De sticks också!

Avsked

När sommaren är som allra vackrast har vi fått ta avsked av E, pappas livskamrat. Solen lyste in genom de höga fönstren i det lilla kapellet, som endast rymmer 50 personer. Den här dagen var varenda plats upptagen. Vi var många som hållit av E, som en god, lojal vän, det förstod man av de många, innerliga talen som hölls på minnesstunden. Hon var respekterad och beundrad, en förebild för oss.

E fick ett långt och fint liv, hon skulle ha fyllt 100 år i höst. Prästen berättade att hon i sjuttioårsåldern fyllt i hur hon ville ha sin begravning i det Vita Arkivet. När det kom till vilken präst hon ville skulle hålla i akten, har hon fått stryka tre namn allt efter som, sedan prästerna avlidit. - Det är jag som är det fjärde namnet, sa prästen nöjt.

Det var fint att se så många som funnits i Elsies liv; söner, sonhustrur, barnbarn, barnbarnsbarn, kusin E, vänner från kollegiet och från seniorboendet. Och runt om kistan stod alla de vackra pelargoner som hon vårdat så ömt i många år. När hennes favoritmusik svävade under de höga valven var det som om hon fanns med oss där i den stunden. Oförglömligt!