Ljusglimtar i gråvädret

 Hej där i gråvädret!

Bilden ovan är en favoritbild, ett pusselmotiv som jag sparat i datorn. Den får illustrera dagens väderlek.

Några dagar har förflutit sedan sist. Söndagens ekumeniska mässa var mycket välbesökt. Så roligt att se alla glada ansikten i bänkarna. En tillfällig kör sjöng fantastiskt bra under ledning av Lisa Lerman. Det vore kul om den kören kunde permanentas, så man fick höra den igen.

Det hände dock en liten malör. Nattvardsservetten kom för nära värmeljusen på centralaltaret och en låga flammade upp. Janne Präst och kyrkvärd Arne grep rådigt in och det var nog inte många som hann uppfatta incidenten. Det blev bara lite komiskt när nästa psalm vi skulle sjunga var Lågorna är många! 

Foto: Liljana Arsovska

Måndagens eftermiddagscafé blev en publiksuccé. Tivedspôjkera spelade och Maken, med bra utsikt över folkhavet, räknade till 89 deltagare. Det måtte vara rekord. W och jag sålde slut på fyra lottringar och vi i Diakonigruppen hade full sjå att hitta platser till alla vid fikaborden. Det märks att det är ett sug efter att träffas igen efter helgerna.

I år har jag varit med i räkningen av Vinterfåglar inpå knuten. In på vår knut samlades mest talgoxar, men även blåmes, entita, grönfink, nötväcka, gråsiska och koltrast. Ingen domherre denna gång heller.

I övrigt läser jag och bokcirkeldamerna denna roman. Vilken berättare hon är, Selma! 

Ha det!

Dan före dan före dan före dan...

God morgon!

Det lackar mot jul eller julen står för dörren. Många gamla uttryck finns för den tid som är nu. Och imorgon vänder det mot ljuset igen! 

Julklapparna är klara och inslagna. Vi sammanstrålade med familjen på det stora köppalatset och åt lunch tillsammans. Roligt att se flickorna V igen. 

Den här bilden är från 2017 när Stora V var lika liten som Lilla V är nu. Då gick hon hand i hand med farfar och hade luva och ryggsäck. 

Jag har gjort det sista passet på Kupan för iår. Alltid trevligt att träffa kunder och de andra volontärerna. Vi känner att vi gör nytta och sprider glädje.

Förtretligheter, då?

Jo, tackar som frågar.

Jag har träffat Bärgare Stefan från Södermanland, som kom och hämtade min bil. Det var nog sista gången den rullade på vår gata. 

Ugnen kan lagas, säger Magnus från elfirman, men det blir efter helgerna. Så någon griljering av skinka blir det inte i år.

Nu har julkortet som låg i den länsade förpackningen dykt upp på Blomsterkullen. Tänk om julklappen, stickboken till Lillasyster, också kommer till rätta!! 

Vi önska eder alla en fröjdefull jul!

Fadäs med lyckligt slut

När jag tog den här bilden den där soliga, men lite kylslagna, måndagen hade det precis hänt. Men jag märkte inget då. Det var först några dagar senare när jag stod framför den vänliga damen i Forex-luckan som jag upptäckte till min förskräckelse att mitt körkort inte längre låg kvar i mitt mobilfodral. 

Jag rusade tillbaka till lunchrestaurangen där vi suttit och njutit av bakad potatis med Skagenröra. Där fanns det inte. Jag ringde till USÖ och mammografireceptionen, där jag varit några timmar tidigare. Där fanns det inte. Vi sökte igenom handväskan, bilarna, jackfickorna, alla rummen hemma. Där fanns det inte. På kvällen följde min vän Må med mig till Kupan, där jag jobbat tidigare i veckan. Där fanns det inte.

Men igår kväll ringde det på mobilen, ett okänt nummer. - Har du tappat ett körkort? 

Ett par som just varit och strosat runt bland sipporna i Trystorp hade hittat kortet en bit inne i skogen. Jag kommer ihåg att jag snubblade till i den snåriga dungen men lyckades hålla balansen. Då måste kortet ha flugit ur fodralet. 

Vilken lycka att det finns så snälla och hederliga personer och att de av någon anledning lyckades gå på samma otillgängliga ställe som jag gjort. Jag är så tacksam! 

Från mitt perspektiv

 Det är söndag morgon och snart dags att ge sig ut i Vasaloppsspåret, ja bekvämt sittande i soffan framför TVn, förstås.

En dryg vecka har förflutit sedan jag sist skrev här i bloggen och den veckan har förmörkats av rapporteringen av krigets fasor i Ukraina. Chockvåg på chockvåg: 6 mil lång konvoj av ryska pansarvagnar på väg till Kiev, Putins hot om kärnvapen, bombade hus i brand, bomber över järnvägsstationer, flyende kvinnor och barn, kränkning av svenskt luftrum.... Allt sker inför våra ögon på TV-skärmen. Det är inga "fake news", ingen osanning som innebär internering enligt duman. Det är tyvärr den bittra sanningen.

I min lilla värld är det sig likt. Det har varit en vecka med årsmöten, jobbtimmar på Kupan, line-dans på Folkets Hus, lunchträffar och biobesök (såg den berörande filmen Belfast). 

En av dagarna blev en riktig "Tycho Brahe-dag", en dag då oturen var framme för Maken och mig. Det började med att sängen brakade ihop när vi satte oss samtidigt på sängkanten. (Jag vet vad du tänker, PO66!)

Var ska vi sova i natt? Det var vad jag nynnade på när vi var tvungna att skynda iväg och göra våra inköp. På väg hem med fyllda kassar började det väsnas i bilen. Det lät som en cementblandare drog igång. Varningslamporna tändes på instrumentbrädan. STOP stod det ilsket rött. Maken klurade ut att det var fläktremmen som gått. Så bilen blev obrukbar. Men det löste sig för oss: Maken kunde laga sängen och bilen kommer att lagas på måndag när bilverkstaden öppnar igen. 

En kväll var det årsmöte för hembygdsföreningen. Maken överraskades med att få ta emot en hedersnål med lagerkrans ur distriktsordförandens hand. Jag var inte lika överraskad, men glad att jag tipsade honom att byta tröja inför kvällen. 

Igår åkte vi ner till A-sund (i min lilla bil, som fortfarande är hel!) och hälsade på vår kompis A. Han bjöd på god lunch och vi hade som vanligt mycket att diskutera. Och som vanligt avslutade vi med ett parti Alfapet. Det var inte helt mörkt när jag körde tillbaka över gärdena och genom skogen. En tunn månskära hängde högt upp på himlen. 

Nej, nu är det bäst att jag kilar ner och sätter på TVn. Vill inte missa starten på Vasaloppet!

Hej då!

Stugsittare

Medan smittan härjar som mest ute i samhället och i stora världen, håller vi oss för det mesta inomhus. Jag tittar ut genom fönstret och ser småfåglarna som flockas runt fröautomaten och talgbollarna. De sitter i buskarna och på staketet och väntar på sin tur och gör sedan en snabb inflygning för att få sig ett frö. En flock söta stjärtmesar har hängt i klasar runt talgbollarna, men jag har inte lyckats få någon bra bild på dem, ännu. Nästa helg ska jag försöka vara med och räkna fåglar i Vinterfåglar inpå knuten.

En ofrivillig stugsittare är min kompis AO. Han gick ut en sen kväll för att kolla norrskenet över sjön, men halkade så oturligt på en isfläck att han bröt benet. Tur i oturen hade han med sig mobilen (ibland är den ovärderlig!) så att han kunde ringa på sin fru. Under de 45 minuter som det tog för ambulansen att komma fram, hann AO betrakta himlen ordentligt. Benbrottet var komplicerat, så efter operationen får han inte stödja på benet på åtta veckor.

Maken och jag hälsade på honom igår. Han var vid gott mod, men det är klart att det måste bli väldigt långsamt för honom. Jag hade med mig favoritboken Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindblad, som kanske kan trösta en smula.

Idag finns det i alla fall några punkter i almanackan: Tivedspôjkera övar hos oss, jobb på Kupan och styrelsemöte för Röda Korset. 

Ha det!

Baktankar

 

Bilden ovan är tagen för 45 år sedan i vårt första gemensamma kök. Bunken och vispen lever fortfarande! De användes förmodligen när jag skulle baka hastbullar till min svärmors oväntade besök. Då anlitade jag ett recept ur Damernas Världs ABC för nybörjare. Där stod det 2,5 dl bakpulver. Det var knappt att det räckte, men om jag bankade ordentligt på botten av burken, så kanske ... Resultatet blev bleka, platta bullar som smakade vedervärdigt! De förpassades till sopnedkastet direkt. Det fick bli Mariekex till kaffet.

En vecka senare kom rättelsen: Tidningen bad så mycket om ursäkt. Det skulle naturligtvis ha varit 2,5 tsk istället. Men det var så dags då! Lura en nybörjare på det sättet!!

Igår morse stod jag upp extra tidigt. Här skulle bakas inför morgondagens oktobercafé för daglediga. Jag har lovat stå för det hembakade och hade bara förmiddagen på mig. Efter lunch väntade två möten (bokcirkeln och diakonigruppen).

Här är det laddat för septembers eftermiddagscafé. Berit är beredd att servera.

Jag tog fram ingredienserna till en beprövad och utsökt långpannekaka. Det ska vara många ägg och mycket smör. Och skjuts in i ugnen. Kakan skulle vara inne en kvart och på den kvarten hann jag uträtta annat.

Men innan kvarten hade gått, kände jag en oroväckande doft. Det luktade vidbränt! Jag rusade in i köket och såg till min förskräckelse att kakan kolade på ena sidan och bubblade över på andra sidan. Deg hade också droppat ner på botten på ugnen.

Jag hade helt enkelt satt in plåten snett. Skyller på mitt högra öga som inte kan se raka linjer, nåja.

Efter storrengöring av ugnen och diskbänken gjorde jag ett nytt tappert försök. Men nu fick Maken hjälpa mig att måtta in plåten. Och den kakan blev bra. 

Det har varit frost på marken nu, några morgnar i sträck. Träden släpper sina blad och står snart kala. Vinrankan på söderväggen har ännu kvar de flesta av sina blad. Här en vy jag fick när jag putsade fönster på övervåningen här om dagen:

Än är det svart utanför fönstret. Snart ska jag sätta på kaffet och hämta in tidningen. Och sedan ska jag baka en sorts kaka till inför eftermiddagens café. Wish me luck!

Det är något i luften som surrar!!

Allt sedan mina kära barnbarnsflickor var hos oss har ett litet sprött larm ringt halv fyra på eftermiddagen och halv fyra på natten. Ljudet har hörts i mitt "datarum" tillika gästrum. Jag har gått omkring och lyssnat i alla väderstreck men det har varit omöjligt att förstå varifrån det har kommit. Maken kunde inte hjälpa mig. Han kan inte höra ljudet alls, det ligger på fel frekvens.

Det var klockan till vänster som ringt två gånger per dygn ( i en timme i sträck) under tre veckor

Jag letade och letade. Till slut tömde jag alla lådorna i min lilla byrå och ställde fram de små reseväckarur jag hittade. Precis för en kvart sedan började det ringa igen. Men det var inte någon av de fyra uren jag hittat som ringde. Nej, nu sjuttsingen skulle jag få stopp på oljudet. Jag drog fram en låda under sängen och nu hördes ljudet plötsligt klarare. Och där, äntligen, låg det lilla uret och larmade. Puh, vilken lättnad när jag efter tre veckor kunde få tyst på eländet. Tjejerna har säkert lekt affär och sålt klockor för glatta livet och lyckats ställa en av dem på väckning.

Oljudet förde det goda med sig att jag fick rensat i de spännande byrålådorna. Nu får man väl hoppas att det börjar ringa någonstans inne i den stora klädgarderoben. Den borde nämligen rensas rejält, den också!

Smort munläder

Det blev sent innan jag kom i säng igår. Jag tillbringade eftermiddagen och kvällen i Örebro och gick på en föreläsning med en peppare, Thomas Gunnarsson, tillsammans med Em. Jag tog tåget, det är ju så smidigt. Då slipper man leta parkering och kan koppla av med en bok medan man färdas.

Foto: Thomas Gunnarsson

På vägen hem tog det lite längre tid för Tåg i Bergslagen att ta sig fram, eftersom det hänt en olycka på spåret mellan Hallsberg och Kumla. Men min bil stod ensam kvar på parkeringen vid stationen och så var jag hemma i den iskalla vårnatten strax före midnatt.

Vet inte om jag ska skylla på trötthet eller dålig syn, men mitt i natten vaknade jag till av att jag var förskräckligt muntorr (igen). Och jag orkade inte sippa vatten ur glaset bredvid, det har hänt flera gånger att jag slängt vatten i ansiktet och på nattlinnet. Jag trevade istället efter munsprayen, tog bort korken och sprutade in i gapet. Nattkräm!!! Tvi, tvi!! Nu blev jag åtminstone len i munnen.

En riktig Tycho Brahe-dag

Vyer från Åtorp och Södra Råda och den goda äggmackan och kaffet

Den här dagen började med att sladdosan till dataskärmen hade gått sönder och jag letade efter en ersättare, hittade en, men fick den inte att fungera. Det avhjälpte Maken, som just vaknade till sin fyrtiotredje Fars Dag, som far.

Efter lite donande hemma med småstrul och tappade grejor beslöt vi att åka ut och känna på novemberluften. Vi ville trotsa grådiset och åka dit näsan pekade. Den pekade mot Åtorp. Där finns en mycket vacker stenbro, som jag ivrigt fotade. - Låt oss åka till den gamla kyrkan i Södra Råda, föreslog Far. Sagt och gjort! Vi letade oss förbi Rudskoga och tog av den lilla vägen ner mot Södra Råda.

Vi konstaterade att man byggt några meter till på träkyrkan, som ska uppstå igen och se ut som den såg ut i forna dagar, före illdådet då en vettvilling brände ner 1300-talskyrkan. Vi passade på att ta fram lunchen: kaffe, äggmacka, ostmacka och pepparkaka. Gott, gott. Det var alldeles tyst och fridfullt, förutom en galen tupp som gol som besatt från en gård i närheten och någon kråka som kraxande flög över de bruna fälten.

Men när vi lite småfrusna satte oss i bilen för att ge oss hemåt igen, så startade den inte! Den gav ifrån sig några pipande läten och sedan var den tyst. Maken försökte i omgångar, men nej. Ingen respons.

Vi tittade på varandra: Vad gör vi nu? Provade nå en bilmekaniker utan resultat. Det blev till att ringa på bärgning, Vi har en viss vana nu. Detta var tredje gången på några månader. Värre var det att få tag på taxi en sen söndagseftermiddag. Men efter några försök på olika håll lyckades vi få tag på en bil.

Södra Råda i dystert väder genom bilfönstret

Vi fördrev några timmar med denna utsikt framför ögonen. Både bärgaren och taxichauffören ringde flera gånger för att hitta oss där ute på åkern. Och till slut kom de fram samtidigt.

Dags för bärgning nummer 3 under andra halvåret 2018

Vad gjorde man utan mobil? Och vad gjorde man utan vänner? De hörde av sig och peppade när de såg på "fejan" hur det var fatt.

Men om bilen ska få vara kvar i det här hushållet, det vete katten!!

Oops I did it again!

Det är inte min dag idag, Jag känner mig som Fru Papphammar, minst sagt.

OK, första hälften gick väl bra, men sen:

Jag har lovat att baka 50 st kolakakor till eftermiddagscaféet imorgon eftermiddag och jag satte igång en bit efter lunch, sedan jag hade varit ute och handlat av Hemdeli-bilen på parkeringen.

Smöret hade legat framme hela dagen för att bli mjukt och fint tills det var dags att knåda ihop ingredienserna. Jag tyckte att degen höll ihop förvånansvärt bra. Den sprack inte upp så där förargligt, som den kan göra ibland och jag la ut fyra långa ormar på den bakpappersklädda plåten och plattade ut dem. Jag tyckte att de såg lite bleka ut när tolv minuter gått, så jag lät dem vara inne en stund till innan jag tog ut plåten och skar upp längderna i sneda bitar. Jag norpade en kant, men tyckte att jag fick en bekant bismak i munnen. Jag lät Maken smaka, utan att påpeka något och han tyckte först att det smakade bra. Men efter en stund så märkte även han att det smakade beskt.

Då slog det mig: Jag hade använt bikarbonat istället för vaniljsocker, två teskedar! Dessutom bakpulver som det stod i receptet. Det var bara att slänga hela plåten, precis som jag fick göra som ung och nygift.

Jaha, så då var det bara att börja om igen. Det var bara det att smöret hade tagit slut, så jag fick ge mig ut i regnet och handla. När jag kom till kassan och hade fått upp alla varorna på bandet, så kunde jag inte hitta plånboken i handväskan!!! Några förskräckta sekunder hann gå innan jag insåg att jag aldrig lagt tillbaka plånboken i handväskan när jag varit ute och handlat från varubussen på parkeringen. Så jag fick lämna varorna hos den snälla kassörskan som tog dem åt sidan och sedan spurta hem för att leta reda på plånboken. Och i full fart ta mig tillbaka till affären och lösa ut varorna.

Nu återstår baket. Ska jag lyckas denna gång? Tror att jag varvar ner lite först.

Påbrå

Pappa Olle i målartagen vid sommarstugan i Munga 1955

Äpplet faller inte långt från päronträdet, är det så man säger? A pro på min tankspriddhet och grejer jag råkat ut för, tryck på etiketten Fadäser nedan, ska ni få se vad man haver åstadkommit. I det avseende tror jag att jag brås på min fader. Han berättade gärna med ett fniss vad han råkat ut för:

- Den gången han klippte gräsmattan iförd grå basker och baskern åkte av när han gick under buskarna. Han märkte det inte förrän han vänt och traskade åt andra hållet med gräsklipparen. Konstigt! Det började flyga grå tussar från maskinen som började gå tungt. Sedan dess var baskern aldrig mer sig lik.

- Eller när han kom körandes längs den långa Bangatan och ryggstöder small av och han ramlade baklänges med näsan mot taket. Det såg ut som om det var en herrelös Folkvagn som kom rullande längs gatan ända tills pappa, precis lagom till att vägen svängde, hade lyckats kravla sig upp och styra bilen till höger.

- Eller den där gången han hade varit på vårdcentralen och gick en tur på stan i vårsolens glans. Han förstod inte riktigt varför han fick så många leenden av förbipasserande folk. - Det är väl för mina nya Eccoskor, kanhända, tänkte han. Ända tills han satte sig ner på en bänk och svängde det ena benet över det andra. Då såg han!! Han hade glömt att ta av sig de blå tossorna.

Etc, etc.

Här sitter vi vid sommarstugan, jag med knästrumpor, pappa Olle i olle med syster S fyra månader gammal

Han var världens bästa pappa!

Tårtor i långa banor

God morgon!

Visst börjar det kännas som om hösten närmar sig? Rönnbären rodnar och ljungen får en allt djupare färg. Det är fuktigt i luften om morgonen. Jag är inte alls lika begeistrad i att lägga märke till varje hösttecken, som jag är när det gäller att räkna vårtecknen.

Igår eftermiddag hade vi en trevlig hösttradition. Hembygdsföreningen hade inbjudit till kalas vid vårt museum. Vädergudarna var med oss, men för säkerhets skull hade vi rest skyddande tälttak över tårtorna som trängdes på långbordet och över Tivedspôjkera som spelade så att fingrarna glödde.

Jag har ett bestämt intryck av att gästerna trivdes. Förutom tårtor och musik bjöds det på information om Carl Sahlin, museets grundare, och om den gamla kvarnen som legat vid ån ett stenkast från museet. Och så guidade Maken och Nestorn runt bland samlingarna.

En vecka har gått sedan jag bloggade senast, en vecka då jag fick ny frisyr och pedikyr, gick på födelsedagskalas, lagade grönsakssoppa och blåbärspaj, mm.

Soppan fick mig att minnas den gången då jag var nybliven förstagångsmamma och hemma med vår lille son. Pengarna tröt i slutet av månaden eftersom jag var hemma lite längre än vad jag fick ersättning för. En dag var det riktigt illa men jag hade råd med buljongtärningar och gårdagens bröd som jag köpte i den lilla butiken. När jag skulle lyfta in barnvagnsinsatsen i baksätet på bilen (man gjorde så på den tiden!!), la jag den bruna papperspåsen med mina varor på biltaket. Naturligtvis glömde jag påsen på taket när jag åkte därifrån. När jag upptäckte misstaget, åkte jag tillbaka och letade i gruset framför affären. Men påsen var borta. Jag har väl aldrig känt mig så fattig som då!!

Nåja, det blev en minnesbeta i alla fall!

Hej svejs!

Utelåst

Bilden lånad från nätet

Ibland känner man sig liten. Det gjorde jag igår kväll. Jag hade just varit och pluggat svenska med en ambitiös ung kvinna, som inget hellre vill än att kunna prata vårt språk. När jag gick ifrån parkeringen hemma tittade jag upp mot den mörka stjärnhimlen, svindlande vacker.

Lamporna i fönstret på övervåningen lyste välkomnande när jag närmade mig vårt hus. Jag ringde på dörrklockan, eftersom jag inte brytt mig om att ta med handväskan med husnycklarna. Ingen reaktion inifrån. Jag ringde igen, lite längre den här gången. Satt Maken framför datorn så att han inte hörde att jag ringde på? Sov han? Jag ringde på en tredje gång och bultade sedan på glaset bredvid dörren. Nu skulle han väl ändå höra! Men, nej. Ingenting hände.

Jag tog fram mobilen och upptäckte att den var stendöd. Den orkade bara flämta fram att den behövde laddning och sedan blev det svart.

Det var först då jag såg att Makens bil var borta. Han hade kanske åkt och handlat, tänkte jag. Jag ställde mig vid husknuten och väntade. När jag väntat i tre kvart, kom grannen förbi. Hon var på väg till sin syjunta, men när hon hörde min belägenhet tog hon fram sin mobil och lät mig ringa till Maken. Tre signaler gick fram och sedan hörde jag hans mörka stämma säga: - Tyvärr kan jag inte ta ditt samtal just nu, men tala in ett meddelande efter pipet så ringer jag så fort jag kan.

Jag väntade ett tag till, men satte mig sedan i bilen för att hålla värmen. Jag kunde ju åka och titta efter honom istället för att stå ute och vänta. Vårt lilla samhälle är inte stort, så det var fort gjort att snurra runt till ICA-parkeringen, till föreningslokalen, till kompisars hus. Ingen välkänd bil i sikte. På väg hem fick jag däremot en väldig långtradares nos alldeles intill min bakre kofångare. Chaffisen ville stöta mig av vägen genom att flasha med sina starka vita ljus. Undan med dig!

Hemma på parkeringen kunde jag konstatera att Makens bil fortfarande var borta. Jag såg det varma skenet från min väninna Ves kök och jag beslöt att gå över till henne efter att jag skrivit ett meddelande till Maken på kollegieblocket, som jag la på trappen.

Hos Ve var det skönt och ombonat. Hon var just i färd med att baka. Tänk att få sitta där vid hennes köksbord, dricka ett glas med nygjord vinbärssaft och småprata. Så tryggt! När Maken ringde till slut var bröden färdigbakade och jag fick med mig några hem. De var fortfarande varma när vi åt dem till kvällsteet. Slutet gott, allting gott!

Ett fall för Lyxfällan?

Aprikoser från Coop Forum

Idag gjorde Ve och jag en förnyad shoppingattack, nu i nordöstlig riktning. Denna gång gick det utomordentligt bra, nästan för bra.

Att släppa mig lös och oövervakad i en bokaffär, då är det färdigt. Jag borde anmälas till Lyxfällan för bokmissbruk.

Min stora svaghet

Denna gång handlade jag Astrid Lindgrens Krigsdagböcker, Englas Skafferi av makarna Hoelstad och så fyra pocket till priset av tre: Två böcker av Jojo Moyes, Fallna kvinnor av Eva F Dahlgren och så till sist boken jag fått mig rekommenderad av flera personer Gatukatten Bob av James Bowen.

Englas Skafferi hette ett café i Lännäs mitt ute på den närkingska slätten. Paret som drev det beslöt sig för att flytta till Nya Zeeland med sina två barn och nu har de skrivit en bok om äventyret.

Sedan var det ju rea på rea i klädaffärerna också. Jag köpte beige jeans, som jag har fått klippa av och fålla upp, och en ärtgrön jumper. I en annan affär hittade jag trevliga shorts under hundralappen, jag blev så glad att de hade min storlek.

Men när jag skulle prova shortsen hemma, fick jag dra upp dem med våld över lilla magen och höfterna. - Herregud, det måste ju gå!! Och det gjorde det till sist. Det var lika svårt att kränga dem av mig. - Nej, nu får jag ta itu med 5/2-metoden igen, tänkte jag. Sedan fick jag till min lättnad se att det var färgnumret jag läst och inte nummerstorleken. Shortsen är sydda i en storlek som jag haft för mycket länge sedan. Tänk att man kan känna sig lite glad och lättad åt ett felköp! Men icke desto mindre är det läge att ta itu med bilringarna. Man vill ju bli en slät figur.

Skeppsbrott

Rapport från Askersunds hamn

Snäckbåten som legat i hamnen "i alla tider" har kapsejsat. På senare år har det förutom snäckor gått att köpa god glass från Hjortkvarn ombord. Hur ska det nu bli i fortsättningen?

PO66 vid Snäckbåten i augusti 2014

Maken och jag kände för en liten utflykt idag, så vi grabbade våra kameror och drog ut på reportageresa. På vägen till Askersund passerar vi natursköna områden och fick naturligtvis lov att stanna och beundra det vita och rena.

Innan vi lämnade staden shoppade vi livets nödtorft på Konsum, såsom semlor och rostbiff.

Pampiga Landskyrkan bak masterna till segelbåtarna Stark och Öl

Imorgon kommer Lilla Hjärtat!! Yippiiii!!

Stötesten

Usch, nu begriper jag innebörden av ordet Stötesten! Jag har varit ute i det vackra höstvädret och fotat i vårt lilla samhälle. Maken ska eventuellt hålla ett litet föredrag om gator i Laxå och hur de blivit namngivna. Till föredraget behövde han bilder över sagda gator och eftersom det är ett strålande väder idag erbjöd jag mig att åka runt och ta några bilder.

När jag skulle fota den tolfte och sista gatan skedde det som inte fick ske: Jag missade en stenbumling som avgränsade parkeringen och körde rakt på den. Visserligen i mycket låg fart, men tillräckligt hög för att nummerplåten numer hänger på sniskan och det blev skrapmärken på lacken! Usch så onödigt!! Gissa om jag grämer mig!

Här är en bild på Öfwerströmsgatan:

Några minuter innan passerade en gammal veteranbil. Det är inte var dag man ser en sådan skönhet:

Jag skulle nog ha stannat inne idag och gonat mig i solstrimman på golvet, som Katten:

PS:
Förmiddagen var väldigt lyckad. Då var jag med och skramlade med insamlingsbössa på torget. Folket här på orten är mycket givmilt. Det blev rekordmycket, en rejäl slant till Världens Barn!

Novisen vid spisen

Här står jag i köket. Vispen och skålen finns kvar, fyrtio år senare.

Jag lovade ju att komma tillbaka med ett exempel på ett icke så lyckat försök i köket. Den här berättelsen skrev jag på skrivarkursen för precis ett år sedan och den är nästan alldeles sann:

Hastbullar blev kastbullar

Jag la dröjande tillbaka telefonluren. Svärmor hade just meddelat att hon var i antågande. Hon skulle komma med tretåget och göra en kort visit, innan hon fortsatte sin resa söderut. Maken var bortrest på kurs och väntades inte hem förrän om några dagar.

Jag var nygift och novis vid spisen, medan min svärmor var en erkänt duktig och effektiv husmor. Hon var föreståndare för ortens vävstuga och hon kunde dessutom på nolltid trolla fram de mest läckra rätter och bakverk av vad som fanns i skafferi och kylskåp. Herregud, jag måste ha något hembakat att bjuda henne på! Jag ville ju visa mig från min bästa sida. Nu var goda råd dyra!

Med darrande fingrar letade jag fram senaste numret av den damtidning jag prenumererade på. De hade börjat med en bakskola som hette ABC för nybörjare och där fanns ett recept på hastbullar. Perfekt!

Jag läste receptet noga och tog fram alla ingredienser som ingick. Jag blev lite bekymrad när jag såg att bakpulvret knappt skulle räcka. 2,5 dl stod det i receptet. Men om jag bankade ordentligt på den upp och nedvända burken kanske det blev tillräckligt.

Jag reflekterade lite över att det skulle behövas så mycket bakpulver, men eftersom det var frågan om hastbullar, så krävdes det kanske lite extra energi. Dessutom var ju receptet skrivet för nybörjare, så då borde det vara utprovat och riktigt.

Med fart och fläkt snodde jag ihop bullarna. Jag skulle precis hinna! Men när jag tog ut plåten från ugnen såg bullarna bedrövligt bleka och platta ut. Bäst att smaka, tänkte jag, och bet försiktigt i en bulle. Tvi, tvi!! Det smakade vedervärdigt! Jag spottade och fräste och sprang ut i trapphuset med plåten och tippade ut de misslyckade bakverken i sopnedkastet.

Precis när jag kommit tillbaka in i lägenheten igen kom svärmor, elegant som alltid, i trappen.

Vid kaffet och Mariekexen berättade jag om mitt nesliga nederlag och hon brast ut i ett hjärtligt gapskratt som varade i minst fem minuter.

I damtidningens nästa nummer beklagade redaktionen tryckfelet i receptet. Det skulle naturligtvis ha varit 2,5 tsk bakpulver och inget annat.

Jag fick mig en rejäl minnesbeta: Lita aldrig blint på tidningar och ett skratt kan vara nog så gott till kaffet!

Mörbultad

Klockan nio skulle jag infinna mig på bilbesiktningen med min lilla gröna Ärta. Igår tvättade jag henne och dammsög innanmätet.

Jag var ute i god tid och det var klokt. Det var halt och bitvis oplogat. Jag kände mig som en smörklick i en het stekpanna ibland. Inspektören berömde bilens skick. - Den kan du åka länge i, sa han.

Tjugo minuter senare är bilen bara skrot. Jag snurrade runt uppe på en järnvägsbro och trots att jag styrde upp det första kastet, fick jag en ny släng som gjorde att jag  backade in i vajerräcket och blev stående med nosen i omvänd körriktning. Då blev jag påkörd framifrån av en kille som inte fick stopp på sin bil. Man hinner tänka en hel del medan det händer.

Som tur var blev varken killen eller jag skadade. Ambulans, polis, brandkår och bärgare blev inblandade. Nu har jag fått sitta i en brandbil för första gången och jag har fått uppleva hur proffsiga och trevliga räddningskårspersonalen är.

Nu har jag äntligen kommit hem igen, med hjälp av käre Maken, sju timmar sedan jag gav mig iväg imorse. Jag är mörbultad, musklerna ömmar och jag är nog lite uppskakad.

Lilla Ärtan kanske jag inte får se mer. Det beror på vad skaderegleraren säger.

Såg och hörde om flera trafikolyckor idag. Jag är tacksam över att jag kom så pass lindrigt undan i alla fall.

Emil - stryyp han!!!

Jag kom att tänka på den gamla historian alldeles nyss. Varför?

Jo, vi hade varit vid favoritkantarellstället, inte bara vi hade varit där förresten, och hittat en hel del småttingar. Jag kände för att ta en liten sväng till, så jag föreslog att vi skulle ta den ensliga skogsvägen vi åkt i älgjaktstider.

Sagt och gjort. Vid en enslig, långsträckt sjö kantad med näckrosor bad jag att få gå av och lyssna på skogens tysta sus och kanske se en bäver eller höra en fisk slå. Jag stod en stund vid sjökanten och skulle sedan plocka upp kameran ur backluckan så jag var beredd utifall...

Plötsligt bröts tystnaden av ett vrål. Det var inte björnhonan med sin unge som vrålade. Det var jag! Stora svarta ilskna myror kröp i massor både utanpå och innanför mina byxor. Och de bet!!! Jag stampade, borstade, klämde men de vällde fram. En veritabel myrattack av gerillamyror! Vi ruschade iväg med bilen, stannade någon kilometer bort och jag hoppade ur, både bilen och byxorna och dödade några myror till som förskansat sig till mina knäveck. Efter att ha skakat byxor och stövlar och gummimattan i bilen, vågade jag sätta på mig byxorna igen.

Precis då kom en bil körande på den smala skogsvägen. Sådan tur för mig att han inte kom någon minut tidigare. Tur för den bilföraren också, för den delen!

PS: Displayen på min telefon blev förstörd i attacken. Det ser ut som ett porträtt av en kanin. Ett dolt budskap??