Höstsol över Berlin - Tysklandsresan del 3

På fredag morgon, för precis en vecka sedan, sa vi Auf Wiedersehen till vårt hotell i Pretzsch. Herr Morgonstjärna, f.d. hotelldirektören, gav oss en färdknäpp och vinkade av oss med en tår i ögat. Han hade för dagen bytt ut Martin Luther-mössan mot en tomteluva. 

Vi satte kurs mot Berlin, tio mil norrut. Att Berlin är en storstad (snart 4 miljoner invånare), det märktes genom att trafiken tätnade allt mer till att stå helt still. Det blev "stau" på grund av en olycka och vi blev en och en halvtimme senare än planerat.

Men i Berlin väntade en svensk guide på oss och hann visa oss runt, både till fots och per buss. Himlen var knallblå och träden i alléerna och parkerna skiftade i gult, grönt och rött. Vi hälsade på Marx och Engels, gick igenom Brandenburger Tor, såg resterna av Muren, som nu målats i regnbågens alla färger, och gick igenom minnesmärket för Förintelsen. Detta monument består av 2711 st mörka betongpelare i olika höjd och bredd som står med en meters mellanrum på 19000 kvadratmeter stor yta. Det kändes kusligt att gå igenom området och skönt att vara ute på andra sidan.

Lunch åt vi hos Jens på Gasthaus Krombach. Vi fick husets specialitet: currykorv med frites. Och sedan var det dags att lämna Berlin bakom oss och anträda hemresan.

Överst vä: Jag och resekompisen på bussen Överst hö: Vi stävar in mot kaj
Nederst vä: Vi väntar på att få gå ombord i Kiehl, Nederst mitten: Solen går upp vid söndag frukost Nederst hö: Tössestugan, en röd, rar stuga med vita knutar, blev stället för resans sista lunch

Hemma igen och ute ur resebubblan. Tack Anders, Per, Ingalill och Bengt och alla fina resekompisar förstås för en härlig resa!

Besök hos sorberna - Tysklandsresan del 2

 Det blev en del farande på vattenvägar också, under vår Tysklandsresa. Under torsdagen besökte vi Spreewald, ett område där floden Spree har delat upp sig i 150 mil av smala kanaler, kors och tvärs under frodig vegetation. Här har det slaviska folket sorberna bott sedan tidig medeltid och språket sorbiska räknas som minoritetsspråk i vissa kommuner. Som Västeråstjej kände jag mig lite hemma här, där deras stora specialitet är att lägga in gurka.

Det var mycket fridfullt att glida fram på vattnet. Det var tyst, så när som på plasket från ekollonen och  kastanjerna som föll i vattnet när det släppte taget om grenarna. En stark man drev båten framåt med en lång stör. Hade han haft randig tröja och halmhatt, så hade man känt sig som i Venedig. Mitt i labyrinten av vatten och grönska låg värdshuset Wotschofska, där vi fick veckans godaste lunch: gulasch. 

Dagen innan kajkade vi runt på sjön i Wörlitz-parken. En ung man fick träna sina armar när han rodde runt sexton turister i taget. Här fick vi se hägrar, svanar och änder. Men vänta! De där änderna låg ju onaturligt stilla trots att vi kom riktigt nära. Och var de inte lite väl solblekta? Jo, den unge mannen medgav flinande att änderna var av plast, men att många turister blev lurade och fotade dem i tron att de var riktiga.

Riktigt gott var det att avsluta sjöturen med en våffla med körsbärssylt, glass och grädde.

Sjön suger!

Fortsättning följer.

Gäster hos Luther och hans fru - Tysklandsresan del 1

Wenn jemand eine reise tut, so kann er was erzählen, diktade skalden Matthias Claudius en gång, och jag ska berätta lite om vad vi fick vara med om på vår bussresa i förra veckan. Efter två och ett halvt år skulle jag äntligen få komma ut och se mig omkring i Europa igen, denna gång i en del av Tyskland där jag aldrig varit; de östra delarna Brandenburg och Sachsen-Anhalt och miljonstaden Berlin. 

Med på resan var ett trevligt gäng pensionärer (en av oss hade fortfarande långt kvar till pensionsåldern men var väldigt trevlig för det). Vi blev upplockade efter vägen och Per som rattade bussen fick snirkla sig igenom diverse små orter i Närke och Värmland innan vi blev fulltaliga. Anders på Komfort Resor var vår excellenta reseledare och till sin hjälp hade han Karlstadparet Ingalill och Bengt, som stod för allt mys och pepp. 

Min reskamrat var B-I, en vän jag delar många intressen med, inte minst musiken. Vi tycker att det är roligt att sjunga och B-I är en överdängare på att lägga till en andra stämma. Och när det var musikquiz på båten, då satt vi på första parkett, både på resan dit och på resan hem.

När bussen rullade av färjan i Kiehl hade vi en bra sträcka framför oss. Vi åkte först på motorvägar, förbi enorma solcellsparker och vindsnurror så långt ögat nådde. Så småningom kom vi in på idylliska småvägar, alla vägar var asfalterade hur små de än var. Eftermiddagssolen lyste in mellan bokskogens stammar. Löven lyste som guldpengar.

Innan vi kom till vårt efterlängtade mål, hotellet i Pretzsch, så skulle vi prompt åka och titta på en sten. - Varför det nu då, nu när vi var trötta efter resan, tänkte jag. Men det visade sig att vid stenen väntade en skepnad med lång svart kappa och svart mössa. Visst var det väl Martin Luther? Där stod han och hälsade Willkommen och delade ut schnaps med sitt porträtt på etiketten. Och på stenen stod det inhugget "Vår Gud är oss en väldig borg" (fast på tyska förstås).

Nästa dag åkte vi in till pittoreska Lutherstaden Wittenberg. Det var där Martin år 1517 spikade upp sina 95 teser och grundade på så sätt protestantismen. 

Överst vänster: Vår grupp anländer till staden. På väggen på ett av de vita husen i bakgrunden stod det att Karl XII hade bott över här. Överst höger: Det vackra torget med Sankta Maria-kyrkan i bakgrunden. Där vigdes Martin och Katharina och där döptes sex av deras barn.
Nederst vä: Fru Luther, Katharina van Bora. I mitten: Vackra gårdar, längst därinne en Trabant Nederst hö: Luther själv

Fortsättning följer...