|
Saint Guilhem le Désert - bild lånad från nätet |
Det dök upp en bild igår i mobilen: Känner du igen den här restaurangen? stod det. Det var PO66 som skickat den från restaurangen där hon och hennes man intog dagens lunch.
Jag brydde mitt minne, men kom inte på stället hur jag än funderade. Men nu har jag tittat i fotoalbumen och i dagboken. Minnet har klarnat. Det var söndagen den 24 juli år 2005 som vi satt där på restaurang Le Guillaume
d´Orange i den lilla byn St Guilhem le Désert i Frankrike.
Ur dagboken:
Vi åkte till en mycket vacker bergsby "Saint Guilhem le Désert". En liten kullerstensgata slingrade sig förbi stenhus, där murgröna och slingerväxter klängde. Det fanns fullt av butiker av hantverkskaraktär. Gatan slutade och bergen tog vid. Vid byns torg låg klosterkyrkan från 1206.
Det var festival i byn och en bompa-bompa-orkester i blå hawaiiskjortor spelade glad musik. PO66 och jag gick in och ut i affärerna och killarna satt i skuggan av en enorm platan.
Vi åt en 3-rätters lunch på Le Guillaume d´Orange. Runt trädgården hängde en ledning som pös ut sval vattenånga med jämna mellanrum. En rödhårig, stor man tog emot och ordnade ett bord åt oss. Det visade sig vara en engelsman, vars dotter ägde stället. Han hjälpte henne på helgerna.
Förrätt: Getost
Huvudrätt: Fisk med grönsaksragu och hirstimbal
Efterrätt: Sorbet med grapesmak
Dryck: Ett gott rosévin
Under tiden drog karnevalståget förbi. En kille utklädd till narr skojade, folk drack vin och skålade. Vi satt i trädgården i två timmar, innan det var dags att åka vidare.
Roligt att minnas tillbaka, nu när resandet inte är lika frekvent.
|
Middag på stjärnkrogen Moulin du Lourmarin den 21 juli 2005. Dagens trerättersmeny kostade 30 Euro per person
|
Våra vänner letade hus i Frankrike och Maken och jag hade följt med som smakråd. På bilden kollar PO66 på utsikten från ett av husobjekten. Jag läser vidare i dagboken:
Kom fram till en liten sömnig by i kanten av Luberonbergen. Verkade mest befolkad av gamla. Ett pyttelitet rådhus med franska flaggorna framför ett pyttelitet torg. Där väntade mäklerskan, som hade markanta framtänder och page.
Hon visade in oss i en gränd, tog fram en nyckel och låste upp en liten dörr. Vi fick huka oss för att komma in i en kolsvart källare, där det varit ett primitivt kök. Det stod att huset behövdes fräschas upp och det var det minsta man kunde säga. Ändå begärde man 2,5 miljoner SEK! Det enda som var bra med huset var takterrassen. Det satt en klockstapel i huset, som precis slog tolv när vi var där. Vi tog adjö av mäklerskan och åkte till Lourmarin.
Ja, det var en skön nostalgitripp, tack PO66!