Vårvinterdagar

Den är så välkommen, solen! Vi har fått några solskensdagar så här i början av februari. Igår hörde jag minsann talgoxens försiktiga vårläte under min lunchpromenad. 

Mellocirkusen har dragit igång. - Det är som en lägereld att samlas kring nu när vi behöver fest och glädje som mest, var det någon som sa. En underbar bild på de yngsta barnbarnen kom singlande genom rymden. Lillasyster 3 månader låg i storasysters knä och båda tittade med stora ögon på det färgspäckade spektaklet. 

Själv tycker jag att Mellon är ointressant och rätt pinsam ibland, när skämten faller platt till marken. För att inte tala om Guldbaggegalan! Pinsam är bara förnamnet. Är folk berusade när de kliver upp på scenen? Jag vrider mig bakom skämskudden, liksom jag gjorde när jag var barn och vi tittade på Hylands Hörna på vår lilla svartvita TV. Fast vissa moment var fina, som när unga Sigrid grät  glädjetårar när hon vann Guldbaggen för bästa kvinnliga skådespelare.

Här på hemorten hade vi en egen musiktillställning i veckan som gick. Tivedspôjkera underhöll på måndagens eftermiddagscafé. Det kom ovanligt många besökare och lotterna och kaffet fick en strykande åtgång. Tyvärr kunde inte Maken vara med denna gång, men gänget spelade två av hans låtar i alla fall. 

Här är boken jag läser just nu. Båda mina systrar rekommenderade den efter att ha sett filmen och utställningen och läst boken. Hilma var nog född 100 år för tidigt. Det var inte lätt för kvinnliga konstnärer på den tiden. Hilma af Klint levde mellan 1862 till 1944. 

Idag verkar det bli bokläsarväder, det är jämngrått utanför fönstret.

Ha en fin dag!

Maggan

I tassemarkerna

 Igår eftermiddag satt de där igen på scenen, Tivedspôjkera. Det var första gången på mycket länge som de spelade tillsammans. Senast var den där höstkvällen när de tränade hemma hos oss och jag satt på övervåningen och hörde musiken strömma upp från vardagsrummet. Det var då jag såg på Facebook att nu var andra vågen av Coronaviruset över oss och att det från och med då inte var tillrådligt att träffas. Jag tyckte mig höra fartygsorkestern spela Närmare Gud till dig från ett sjunkande skepp.

Sedan dess har det kliat i fingrarna på bandmedlemmarna på att återigen få spela ihop. Och igår stod de för uppvärmningen inför hembygdsföreningens årsmöte i Dammtorp, ett möte som helt och hållet hölls utomhus. Å jisses vad det behövdes uppvärmning. Det var stenkallt. Mot slutet var fingrarna stelfrusna på spelemännen, men vad gjorde det. Kul var det! Årsmötet var rätt raskt avklarat och efter en kopp kaffe, en smörgås och en supergod kaka var det dags att vända kosan hemåt igen.

Idag har jag tagit en promenad i omgivningarna. Träffade:

- en katt
- två bekanta damer i färgglada jackor
- tre hästar
- två fotbollskillar, en hade röd lugg
- många kajor

Gick en sväng där jag aldrig gått förut och upptäckte i ett hörn skelettdelar av ett djur och tjockt med grå päls och hår. Måste ha varit en liten älg som bitit i gräset där. Har stora stygga vargen varit framme, månntro? Jag ökade på stegen lite.

Ja, man har inte roligare än man gör sig, eller hur?

Ha det!

PS: Här är mitt senaste bidrag till Sydnärkenytts webbsida, intervju med nyinflyttade Elin Bard.

I svampskogen

Utmattad efter femmilen i Oberstdorf med den kaotiska målgången, ja jag körde inte själv förstås, kände jag ett inre tvång att gå ut och röra på mig. Jag har länge tänkt att upptäcka en för mig vit fläck i samhället jag bor i, Midsommarberget. Så det fick det bli denna sena söndagseftermiddag. 

Midsommarbadet, d v s dammen vid motellet, var fortfarande isbelagd. Sommartid sprutar där en fontän, varje ort med självaktning måste ha en fontän! Den är förstås lite mindre än monsterfontänen i Genève, men i alla fall...

Jag vandrade längs skogskanten på Fabrikskanalen, på en liten stig som bar uppåt över stock och sten. Mäktiga gamla furor susade i vinden högt över mitt huvud. Och där, på den högsta punkten, reste sig landmärket vattentornet Svampen. 

Jag kände mig liten, där jag stod vid svampens fot. Åt ena hållet såg man långt över gator och torg och åt andra hållet idrottsplatsen Ramundervallen och skolan. En "Epatraktor" körde sakta förbi därnere med bilhögtalarna uppskruvade på högsta volym. 

Jag gick ner till kanalen igen, där jag träffade på ett gäng änder och två glada pensionärer på söndagsutflykt. Nu vet jag vart jag ska gå om jag har lite gammalt bröd över!

Ha det!

Solen finns!!!

Bilder från dagens utflykt: Sjön Teen vid Hasselfors, Bålbyvägen och en förvånad hjort

Dagens planerade träff med barn och barnbarn blev inställd och skjuten på framtiden. Istället tog vi en kort promenad före lunch för att njuta av solen, som faktiskt lyste riktigt härligt över södra Närke. Det är nästan som man hoppar till - solen finns faktiskt!

På vår lilla runda träffade vi flera bekanta, som var ute i samma ärende som vi, att fånga den korta dagens solstrålar.

Maken med solen i ryggen, nästan-grannen A, paret G och S och så solstrålar i en vägkrök

Vi hoppade in i bilen och körde en sväng på måfå. Vi hittade en väg, som vi aldrig åkt på förut och som går mellan Porla f.d. station och Hasselfors södra. Vi passerade flera söta boställen och ett vackert litet missionshus som såg ut att ha blivit en privatbostad. Vi letade oss ner till den långa, smala Bålbyvägen, där jag bara var tvungen att gå ut och fota sjön och vägen.  Se collaget överst i inlägget. Vi träffade på den erkänt duktige fotografen från Träntorp och hans fru. Han hade också kameran över axeln - Jag går aldrig ut utan den, sa han när vi stannat och rullat ner bilfönstret.

Det var dagens skörd av bilder. Bilder på mina kära barnbarn får komma vid ett senare tillfälle, inom en inte alltför lång framtid.

Vi ses!

Observationer i grannskapet

Min vän Ve har återvänt efter några veckor i hemlandet. Vi tog en promenad runt området där vi bor för att ventilera lite av vad vi upplevt under tiden vi inte setts. Har man ögon och öron med sig, så hinner man registrera mycket under tiden man går där och resonerar. 

Vi blev avbrutna av en trumvirvel. Minsann satt det inte en liten hackspett högt uppe i en elstolpe och slog några ljudliga morsesignaler. Två vackra katter hälsade på oss i herrgårdsallén, den ena spanade nog efter sork. 

Änderna träffade jag på när jag varit på vårdcentralen i början av veckan. Och björnen fick en kram i onsdags, ja inte av mig förstås. Den förekom i en mystisk film, Inland, som vi såg på eftermiddagsbio med våra vänner noggrant utspridda i salongen.

Imorgon är det dags för syster S:s vernissage i Göteborg. Ateljé Hörnan gjorde reklam för det på Facebook igår:

Själv vågar jag inte ge mig iväg med tåget, men jag önskar henne lycka till. 

Längs kanalen

Jag har sett den här vyn blänka förbi varje gång vi passerat det lilla samhället Svartå, kanalen som leder fram till ett ståtligt rött hus. Men jag har aldrig stannat till förrän nu, när jag varit på Sur-Annas Hembageri och köpt bröd för första gången. 

Jag parkerade bilen en bit bort och promenerade sedan längs kanalen tills jag kom fram till huset, som kallas Slottet. Det är inte brukspatronen som bott här utan arbetare och deras familjer, stod det på en skylt. Här bodde de fint, högt uppe på en kulle. Nu är det Hembygdsföreningen som har fått tagit hand om huset, stojet efter alla bruksbarn som bodde där har tystnat.

Jag vände och gick tillbaka på vallen längs kanalen. Passerade täppor, där höstblommorna blommade för fullt. I en av de röda längorna bodde Min Lilla Tant, som jag skrivit om och som har en egen etikett här i bloggen. Då var hon ung fru till pappas kusin O och mamma till min syssling Å. Hon har berättat om den tama älgen Svartå-Lotta och om när kungen, Gustav VI Adolf, kom på besök. Då var hon med i mottagningskommittén. 

Idag ska jag vara med om ett bröllop, minsann. Det hör inte till vanligheterna. Det blir nog en liten glimt av det här i bloggen.

Trevlig lördag, på er!

Doppingar

Äntligen, äntligen har vi fått träffa LL och hennes mor och far. De ringde och sa att de var på väg till en badplats i närheten av oss och undrade om vi kunde komma dit. Det blev en mysig stund på stranden. Härligt att ses även om man inte kan krama om eller vara nära.

Den lilla familjen doppade sig och så gjorde även en familj på åtta ungar. Mamma skäggdopping seglade lugnt framför sin trupp medan hennes busiga ungar vimsade omkring i hennes kölvatten.

Hemmavid blommar syrenen fortfarande. En tidig morgon, klockan var nog inte mer än halv sex, upptäckte jag Råde Rådjur, marodören som nafsar av blommorna på baksidan. När jag hämtade tidningen stod han och glodde på mig i fotbollsmålet på grannens tomt.

Bilder från skogspromenaden med MÅ och syster S tavla som är målad från samma plats, bara lite längre fram på stigen.

Nu är det söndagsmorgon och det är hög tid att sätta på kaffet. Vi ses!

Coronapromenader - raka spåret

Min fina väninna Ve och jag har tagit sköna promenader två dagar i sträck. Igår gick vi förbi den spegelblanka dammen och hästhagen, över riksvägen och till banvallen efter det gamla industrispåret. Vi valde att promenera norrut. Tussilagon lyste illgul i solen. Citronfjärilar fladdrade kors och tvärs över vägen. En som också tog sig över vägen, fast ringlande, var en huggorm. Förmodligen ganska nyligt kläckt.

Vid Gula Sanden satte vi oss en stund på en bänk. En äldre dam med rollator och liten hund kom gåendes. Vi förstod att det här var hennes vanliga rastplats, så vi lämnade rum för dem båda. På vägen hem lyste vitsipporna som snö vid det lilla vattenfallet och Ve plockade oss varsin bukett.

Idag gick vi samma väg fast söderut när vi kom till banvallen. Björkarna slog ut medan vi gick där, det var varmt och skönt som på sommaren. Vi mötte två motionärer och några vackra hästar i en hage. De var mor och dotter, berättade deras skötare.

Ja, så var vi snart hemma igen, efter en skön och nyttig promenad med väninnan två meter ifrån mig.
Gott för själen, gått för själen!

Unga kvinnor en onsdag i februari

Nu har vi åtminstone haft vinter i två dagar. Det har aldrig varit en så varm januari som i år, säger man från välunderrättat håll. Solen var redan på väg upp på himlen när jag traskade iväg för att hämta Nerikes Allehanda i brevlådan igår morse. En talgoxe flöjtade sitt härliga vårläte från ett av träden i dungen.

Efter Makens och mitt besök på vårdcentralen för provtagningar och på ICA för proviantering blev det värmlandskorv, potatis och morötter till lunch,

Min väninna Ve och jag tog en långpromenad och hamnade helt oplanerat hos lilla familjen en trappa upp. Lilla Mella har hunnit bli tre månader och hennes stora mörka ögon studerar nyfiket omgivningen. Hon undrade säkert vad det var för tanter som tittade in och drog faktiskt lite små smilbanden. Vi fick hålla henne, men allra skönast tyckte hon det var att vila i mammas famn,

Onsdagen bjöd minsann på en aktivitet till: biobesök med MÅ, epsilon och EMB. Vi såg filmen Unga kvinnor, en sprillans ny film gjord på en gammal, gammal roman av Louise May Alcott (1832 - 1888).

Jag har varken läst boken (trots att det hör till allmänbildningen) eller sett någon av de tidigare filmversionerna, så detta var nytt för mig.

Filmen var charmig och varm men lite förvirrande med hoppen mellan nutid och dåtid. Nyttigt att ta del av kvinnans villkor för 150 år sedan. Det fanns inte mycket att välja på. Helst skulle man gifta sig rikt! Det är tur att saker och ting har ändrat sig!

Sommarhelg med Lilla Lila

Ibland blir den här bloggen rena rama barnbarnsbloggen! Men det är svårt att låta bli att fota när mina små är och hälsar på. Den här gången var det Lilla Lila och hennes pappa Pe som tillbringade helgen hos oss. Det blev en hel del smultronplock, bus och promenader.

Lilla L och jag tog vår vanliga runda. Hon hittade den ena pinnen efter den andra. Det var svårt att välja. Utanför ett hus satt det massor med ballonger. En av pojkarna som bodde där fyllde sju år. Vi var också fram till Smeddammen, där det fanns fullt med näckrosor.

Så gjorde vi en utflykt till Trystorp också, en ovanlig årstid för det besöket. Det brukar allra mest vara om våren som ekängarna där får ett besök av oss.

Vi började med äggmacka och kaffe/saft och strosade sedan in i djungeln. Ormbunkar och älggräs lyste i solen, en fågel drillade med klara toner. Ett jätteträd låg plötsligt vräkt över stigen, så vi fick kliva över, huka oss, och finna en egen stig runt hindret. Det var en rofylld stund där mitt i klorofyllen. De enda som störde var myggorna.

Nu är det måndag morgon och jag hör Lilla Lilas klara röst: - Jag är vaken! Bäst att skynda sig ner och starta dagen.

Andrum eller holk om det kniper

Nu har vi börjat något som ska bli till en riktigt god vana (peppar, peppar, ta i trä). Maken och jag ska göra regelbundna morgonpromenader.

I morse gav vi oss ut i den friska luften, Frosten låg kvar på gräsmattorna och vattenpussarna hade fått en tunn isskorpa över natten. Lassåns lilla vattenfall hade bra fart på vattnet.

Men i kanalen var det lugnt och stilla. Ett knippar letade efter nytt boende. Men det är inte bostadsbrist, säger min kollega K. Hon har riggat en knipholk utanför sitt hus.

Men finns det andrum?