Omväxlande

- Hur har helgen varit, frågar du.

- Tackar som frågar, säger jag. Synnerligen omväxlande!

Gårdagen var vikt åt Grannsamverkan. Den lilla galliska byn hade vårstädning utomhus. Lunden skulle räfsas, gårdsplanen sopas och garaget behövde nya fräscha plankor på södra gaveln. Vi var inte så många som kunde jobba i år. Flera är för gamla och sjuka för att orka, men andra är nyblivna föräldrar och tog med sig sina små ut för en presentation. - 10 kr titten! sa pappa Filip när jag ville glutta på glutten.

Vi skulle snart bli än färre som jobbade. Det bar sig nämligen inte bättre än att Maken skar sig djupt i tumvecket när han bände loss ruttna bräder från garageväggen. Jag fick skjutsa upp honom till närmsta lasarett för att han skulle få såret sytt. - Han gör vad som helst för att slippa jobba, muttrade grannarna.

Väl hemkomna efter lasarettsbesöket började det snöa. Stora, vita sjok föll sakta ner från den grå himlen.

Maken var bekymrad, Skulle han kunna spela på giget hans gubbgäng hade dagen därpå?

Jo, men det gick bra att hålla i plektrumet och gubbarna spelade så det rök! Efteråt smet vi iväg till La Stada och träffade barnbarn. Härligt att få hålla Lilla Lila i mina armar. Bara en och en halv vecka gammal.

Lilla Hjärtat hade fått nya kläder och mannekängade lite. Hon är stora damen nu och växer så det knakar.






Dramatisk kvällshimmel över Närkeslätten, Där fanns cumulus, cirrus, regnbågar, skurar, sol, guldkanter, kort sagt en meteorologs våta dröm. Och jag fotade genom bilrutan.

Men snälla, ingen mer snö! Det räcker nu!

Sena scenerier

Vi var på hemväg från ett styrelsemöte igår kväll, Maken och jag, när jag bad honom stanna bilen så jag kunde fota. Den sjunkande solen belyste husfasader och trädtoppar med ett starkt sken medan himlen mot söder var olycksbådande blåsvart. Vilka teatereffekter!

Blomsterflickan

Här är den lilla färskingen med sina ömma föräldrar! Vad hon är söt! Det kunde jag verkligen se med mina egna ögon idag på eftermiddagen. Vi hade en date nere i foajén på BB, där familjen bor tills hon börjar öka i vikt igen.

Närbilderna blev ganska suddiga, men jag upptäckte att kameran var inställd på fotografering av blommor. Det var kanske för att barnet heter som en blomma. Här på bloggen tänker jag kalla henne Lilla Lila.

Nu är det dags att sova!

God natt!

Släckt i Varnhem

Det är svårt att inte tänka på den lilla familjen där på BB. Vi utbyter SMS och jag får härliga bilder till telefonen att njuta av. De mår bra och den lilla har lärt sig hur man får i sig näring. Idag ska Maken och jag få träffa henne och det glädjer vi oss åt.

Igår följde vi med på en tur i Västergötland. Det var Släktforskarföreningen som anordnade resan som gick till Garnisonsmuseet i Axvalla och till Varnhems Klosterkyrka. A pro på Varnhem, så tänker jag alltid på när frivilliga brandkåren övningssläckte. Det gick inte så bra. Men nu var det släckt!

Orden tryter. Mitt huvud är upptaget med annat. Jag återkommer en annan gång.

Sköt om er!

Nu är hon här!!

Nu är hon här, ännu bara några timmar gammal! Ett sådant mirakel det är! Vilken lycka med ett nyfött litet barn.

Pappa Pe meddelar att allt har gått så bra. Dottern är 50 cm lång och väger 3,66 kg och är det sötaste och finaste man sett!!! Bilden skickade han per MMS och jag har fått tillåtelse av Mamma Em att visa den för er. Nog är hon ljuvlig?

Den 13 april är en glädjens dag, för då föddes Hon, Pe och Ems dotter, Lilla Hjärtats kusin och vårt andra och efterlängtade barnbarn.

Från en lycklig dubbelfarmor

Tidig april i trädgården

Nu börjar det hända lite i trädgården. Tibasten blommor på bar kvist och en nässelfjäril har lunchpaus.

 Gracila, låga tulpaner sträcker sig mot ljuset. De här är extra tidiga.

Krokusen är som vackrast nu. De här står med fötterna i sågspån, rester från vårvinterns huspanelbyte.

Och mossan är väldigt grön och frodig.

Mossa, mossa på er alla människorbarn!

Jo då, nu står hon där och niger och säger att nu är det vår!

Efter några dagars regnande sken det upp. Maken och jag var inte sena med att ge oss ut på safari. Så fort vi stannade bilen vid vårt vårställe nr 1, Trystorps Ekängar, trumpetade tranor i högan sky. Blåsipporna höll hov och även vitsipporna var på gång.

En citronfjäril dansade fram mellan stammarna och en ekorre skuttade snattrande fram högt ovanför våra huvudet. Han var väl på jakt efter ekollon, kan tänka. Vi försökte få honom på kornet och jag tror att Maken lyckades.Medan vi drack vårt medhavda kaffe höll trastar och andra fåglar konsert. Härligt!

Nästa gång vi återvänder till Trystorps Ekängar är det kanske i sällskap med släktens nyförvärv som väntas levereras om några dagar. Ett som är tämligen säkert är att den lilla tösabiten kommer att få uppleva många blåsippspromenader i pappans favoritskog.

Hemvägen idag gick längs en liten byväg som pekade mot Systeräng.

A pro på syster: Min syster S skickade en bok till mig igår:

Det är en annan Maggan som skrivit den: Maggan Hägglund tillsammans med Doris Dahlin. Boken har en underrubrik: En överlevnadsbok för sensitivt begåvade. Man tackar! Det ska bli intressant att ta del av råden. "Drunkna inte i dina känslor - lär dig simma istället!"

Fåraktigt

Vi har haft berättarkväll på Casselgården. Många intressanta, roliga och underfundiga berättelser fick vi oss till livs. En del historier var sanna, andra påhittade. En historia som jag inte hann dra är denna lilla anekdot:

En ung lärare från en industristad i norra England hade fått ett vikariat i en av de mest isolerade, lantliga delarna av Wales. Hennes jobb var att undervisa en grupp fyraåringar.

Första dagen kom hon full an entusiasm och goda idéer till sin nya klass. Men hennes goda humör fick sig snabbt en knäck när hon höll upp ett färgfoto av ett får och bad barnen säga vad bilden föreställde.

Till hennes förvåning var det inget av barnen som sa något. Ingen räckte upp handen. Barnen vek undan med blicken når hon tittade åt dras håll.

"Kan ingen säga vad bilden föreställer?" frågade hon på nytt och pekade uppfordrande på fotot.

Men klassen satt lika tyst.

"Ingen? Inte ens en gissning?"

Nu började hon frukta att hon hade tagit sig vatten över huvudet. Hon var ju nyutexaminerad - var hon verkligen kapabel att undervisa barn som bevisligen låg så långt efter sina jämnåriga kamrater rent kunskapsmässigt?

Till slut räckte en försynt liten flicka upp handen.

"Jag är inte säker, fröken, men kan det var en treårig Border Leicester?"

Det brinner!

Laxå Herrgård 2016-04-04, fotad med mobil, M Swenson

Det var dags att göra det första arbetspasset för året på Arkivet, ett annex till herrgården som blivit asylboende.  Det gamla stenhuset där vi jobbar har blivit tillräckligt varmt, men det är bäst ändå att ta på sig en extra tröja.

När Maken och jag närmade oss området såg vi att något var fel. Runt den vackra herrgårdsbyggnaden rådde febril verksamhet. Där var brandbilar, polisbilar och ambulanser. Fönstren på övervåningen var svarta. Bara en halvtimme innan hade ett automatlarm utlösts. Det brann i matsalen med stark rökutveckling.

Foto Bengt Ivarsson

Som tur är kunden branden släckas snabbt och ingen verkar ha kommit till skada. Det känns bara så tråkigt att ett sådant vackert hus ska drabbas. Det var inte första gången heller. En sträng vinter på 80-talet brann taket på huset. Som genom ett under kunde de värdefulla dokumenten, som förvarades i en kista på vinden, räddas från både eld och vatten. Kopior på dessa handlingar har vi nu på Arkivet och originalen ligger i tryggt förvar på Arkivcentrum i Örebro.

20 april 2015 Foto: Margareta Swenson

Fotot ovan tog jag för ett år sedan efter "jobbet" en måndagsförmiddag på Arkivet.

Exkursion i tidig april

Dagen började som ett aprilskämt. Läste en blogg där en morgontidig bloggerska skrivit att det blivit bakslag med våren. Mycket riktigt. När jag tittade ut var marken täckt av snö.

Men solen och gumman Tö satte in gemensamma krafter och snart låg det bara lite vitt kvar på de skuggigaste platserna.

Maken och jag tog våra kameror och åkte till den lilla orten som ligger lite norrut. Jag har fått i uppdrag att skriva lite om kyrkorna där och ville ha färska foton.

Nyckeln till den gamla, lilla kyrkan hänger bredvid dörren, så det är bara att låsa upp och gå in. Solen silade in genom fönstren. Det kändes märkvärdigt att tänka sig att hit har folk kommit i fyra hundra år.

Här kisar vi mot den starka vårsolen när vi tar vår kaffepaus vid ett litet torp i närheten av fågeltornet. Från tornet kan man se långt ut över den väldiga mossen, som bebos av ljungpipare, enkelbeckasiner, orrar ... Den här dagen var det dock alldeles tyst och lugnt. Inte en rörelse så långt ögat nådde. Tranor såg vi däremot längs vägen hem.

Idag saknar jag den härliga solen som får färgerna att lysa. Men det är tidigt ännu. Kanske får vi njuta av den senare på dagen.

Som tonåring skrev jag en liten mollstämd visa:

När allting är grått visst längtar man bort
från vardagens nerkörda hjulspår
till sol och till dans
till glädje utan sans
till värmande, blommande vår.

Kommer våren precis som i fjol?
Vi får väl vänta och hoppas.
För även här hemma det lyser en sol
och även här hemma det knoppas.