Joy to the world!

För 35 år sedan, en och en halv timme före tolvslaget, föddes Joy! Han föddes på sin farmor Isabelles 60 årsdag och hon tyckte att han var den allra bästa present man kunde få.

Joy var ett riktigt energiknippe när han var liten. Han var alltid glad och full med upptåg, ungefär som hans dotter Isabelle är idag.

Joy blev med tiden en reslig man, 2 m lång. Han är omtänksam och ansvarstagande och jag, hans mamma, är omåttligt stolt över honom.

Grattis och lycka till på Ditt nya år!

Min svåger - en trubadur

Nu har vi fest i Bloggborgen. Min svåger, Kurt-Ola Lindgren, har tagit fram gitarren och bjuder oss på Dan Andersson. Ljudet i datorn blir skrälligt och det beror enbart på min lilla kameras begränsningar. I verkligheten låter det härligt.

Ett fruset ögonblick

Vilken strålande vacker dag vi har. Jag tog ledigt från jobbet och det gjorde jag rätt i. Det är ju nästan brottsligt att inte gå ut och njuta av vädret en dag som denna.

De här bilderna tog jag vid vårt sommarparadis, Revelbadet. Furorna sträckte sig mot den blå himlen och det ångade om stammarna. Minus 17 grader stod det på termometern när vi åkte iväg.

Långt därute sitter det en vinterfiskare och prövar sin lycka. Somliga fångar fiskar, andra fångar ögonblick.

Mot kvällningen kommer min lillaste lillasyster och hennes man och de två italienska bröderna Leo och Angelo (av rasen Lagotto Romangolo). Då får Katten hålla sig på rummet, jag tror inte att hon är så begeistrad i italienska herrar.

Nej, nu ska jag städa vidare! Hasta la vista!

Ibland får man pussla!

Varje jul lägger Maken och jag ett pussel, i år blev det Panda-pusslet Svenska Vilda Djur på 500 bitar. Vi började på juldagens eftermiddag och blev klara igår till lunch. Jag förmanar Maken varje år att inte gå upp och lägga några pusselbitar när han vaknar på natten. Det gjorde han nämligen till min stora bestörtning ett år. Det låg färdigt på morgonen, inte alls roligt. I år var det jag som var uppe och "tjuvlade" några pusselbitar. Jag blev väckt av Katten tidigt på morgonen, och kunde inte låta bli att fundera över lodjur och rävar.

I vanliga fall har jag inte tålamod att lägga pussel, men när det blir av under några lata, lediga dagar, då tycker jag att det är så roligt. Man övar upp sitt sinne för form, färg och detaljer och är totalt fokuserad. Det är lite som meditation. Jag kan minnas tillbaka med välbehag pussel jag varit med om att lägga, såsom den medeltida tyska staden som syster S, kusin E och jag la för några år sedan, eller det jättestora pusslet med motiv från en park i Paris på sekelskiftet.
Idag har vi haft besök av Lilla Hjärtat och hennes pappa. I den stora röda julgranskulan såg hon en "Bebi"! Vi har jagat runt, klättrat och spelat synt, så nu när hon och sönerna återvänt till staden, så är Farmor lite trött men glad.

Imorgon är det åter arbetsdag. Julen är över för denna gång.

En julros till en julros!

Grattis på födelsedagen, Miss Jones!

Nu sjunga Guds änglar i himmelens höjd!

Det är tyst och lugnt i huset. Hyacinterna och kaffet doftar. Ute faller julesnön, det är milt, någon minusgrad. Imorse var jag tidigt uppe, redan vid fem, eftersom jag skulle sjunga i kören på julottan. Det visade sig att jag även skulle vara kyrkvärd och jag fick läsa den vackra gammaltestamentliga texten.

Igår, på julaftonen, var vi tillsammans nio personer och en katt hos Joy och Ani. Ja, katten Ramses räknar sig som person, han också. Han hälsar nådigt på oss när vi kommer och vill vara i centrum. Ovan är det Isabelles moster som hanterar Ramses. Han kan bli väldigt, väldigt lång.

Här blir han omklappad av Joy och Pe.

Men när Isabelle vaknar, då får han en mer undanskymd plats, för då är det hon som får alla applåder. Igår var hon på ett strålande humör och charmade oss alla.

Här är hon i färd med att öppna den första julklappen, som kom från pappa Joys mostrar.

På kvällen var vi tillbaka i vårt lilla hus i "den lilla galliska byn". Mina julklappar bestod av filmer, böcker, änglar och ett presentkort på kläder. Härligt!

Här är änglarna, som jag fått av kära kompisen C. Jag sjunger den sång som jag fått lära mig av mormor och mamma och som jag varje julaftonsmorgon väcker familjen med: Nu sjunga Guds änglar i himmelens höjd!

Dan före dopparedan

Det blå gryningsljuset letar sig in genom fönstret. Där innanför står jag och stryker, fortfarande i min röda morgonrock.

Dagen blev vacker. Vi gjorde några ärenden "på byn", sonen klippte sig, jag och Maken handlade de sista julklapparna och kompletterade innehållet i kylskåpet. Sedan åt vi lunch på vägkrogen. Jag hade vunnit rabattkuponger till restaurangen under höstens modevisning. - Dom fick du betala dyrt för, tyckte Maken och menade att jag troligen smittats med svininfluensan vid det tillfället.

När vi åkte hemåt var naturen så vacker att Maken och jag beslöt oss för att ta en liten fotosejour medan sonen Pe satte på kaffet.

Ikväll har vi rustat för julen. Jag har trillat köttbullar och ungsstekt revbensspjäll. Maken har griljerat skinkan och Pe har klätt granen. Och så har vi alla tre slagit in paket inom lykta dörrar.

Det är mycket som är härligt med julen. Allra härligast är alla goda tankar som flyger kors och tvärs i form av julkort, mail och telefonsamtal. Och många tankar går även till dem som inte finns med oss längre. Julen knyter ihop dåtid med nutid, nära med långt borta.

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag dig som läser det här!

Säg det med toner

Farfar tog fram synten och Lilla Hjärtat spelade av hjärtans lust. Hon avkrävde applåder efter varje stycke och publiken (jag, Farmor) klappade entusiastiskt. Månne det sätta några spår? Kommer vi att säga: - Ja, hon spelade ju redan vid ett års ålder! Inte undra på att hon kommit så långt.

Ikväll har vi haft lite försmak av julen. Vi började med glögg och sedan samlades vi kring middagsbordet: sönerna, svärdottern, Maken och jag. Det blev ingen julmat utan Makens goda spättafiléer med räkor och härlig sås.

Min vän, PO66, ringde och vi planerade in ett besök i Körsbärsdalen i början av april och sedan en tur till Venedig. Så skönt att tänka sig att det kommer att bli vår igen!

Imorgon blir det besök hos god vän och julkonsert i Landskyrkan. Ytterligare ett smultron att trä upp på livets strå!

Julbrödet är klart! Julen kan komma!

Det går lite trögt med bloggandet nu. Men det är väl så ibland. Jag har däremot åstadkommit årets julbröd, något som mina söner inte vill vara utan. Jag bloggade receptet förra året, här är det. Maken och jag provade det, ljummet med Bregott och Edamer, igår kväll. Det var lika gott som vanligt.

Ikväll bakade jag Banankaka, något jag aldrig gjort förut. Det här receptet använde jag:

Banankaka

150 gr smör

3 1/2 dl strösocker

2 ägg
2 bananer

1/2 tsk salt

4 1/2 dl vetemjöl

1 tsk bikarbonat

1 tsk bakpulver

2 msk kakao

1 1/4 dl fil

2 tsk vaniljsocker

1 påse hackade hasselnötter

1 dl kokos

smör + kokos till formen

Gör så här:

1) Värm ugnen till 175 grader. Smöra en stor kakform och stö den med kokosflingor. Rör smör och socker vitt, rör ned äggen ett i sänder. Mosa bananerna och rör ner dem.

2) Blanda de torra ingredienserna utom kokosen. Vänd ner detta, varvat med fil, i smeten.

3) Slå smeten i formen , strö kokosen över och grädda i nedre delen av ugnen i cirka 1 timme. Låt svalna i formen.

Bon apétit!

Politiker fick lång näsa

Luciamorgon! Tre ljus brinner i adventsstaken och änglaröster tonar fram från TVs utsändning från Växjö. Jag sippar på kaffet och skriver julkort. Maken löser korsordet i dagens NA.

För mig blev det här det tredje Luciatåget i år. I fredags kom en skolklass och lussade för oss på jobbet och i fredagskväll på julfesten i idrottshallen överraskade ledningsgruppen med ett framträdande. Platschefen var Lucia och skred allvarligt fram i halmgul peruk. Det var inte lika stämningsfullt.

Igår hade vi skrattfest på gamla teatern i Örebro. Det var den sista föreställningen av Cyrano de Bergerac, utförd à Comedia del arte. Skådespelarna var i sitt esse och improviserade å det vildaste och använde oss i publiken som motspelare. Ett par kom några minuter för sent men fick inte smita in obemärkta. De hälsades välkomna och för deras skull spelades inledningen upp igen, med snabbspolning. Föreställning fortsatte och fortsatte. Cyrano sa att detta var pjäsen där publiken aldrig fick gå hem. Vi drog över någon timme och Maken var tvungen att gå och hämta bilen. Annars skulle den bli inlåst i parkeringshuset. Naturligtvis fick han förtrytsamma kommentarer från scenen!

Politikerna i Örebro fick sina fiskar varma. Stora nedskärningar hotar ensemblen och skådespelarna undrade om vi hade några lediga jobb åt dem. I publiken satt även pensionerade politikern Axel Gisslén, men han tog nog inte åt sig av gisslet. Denna gång.

Idag får vi finfrämmande. Det kan kanske bli ett Luciatåg till!

Dagar i advent

Våra vänner, V och E, har nu farit tillbaka hem till sig. Det blev ett kärt återseende, inte bara för oss utan för många vänner och bekanta i byn. På julcaféet uppträdde V med härliga, ryska julsånger och avslutade med "Vilken underbar värld" tillsammans med vår klarinettspelande musikdirektör.

Här sjunger barnkören, utantill (!), juliga sånger och lilla Christina, snart tre år, ville stötta flickorna. Hon tittade noga hur de andra stod och försökte stå likadant.

Det har blivit middagar, både hemma och borta. Igår var det jullunch med avdelningen i Hasselfors. Åh, så gott. Det fanns lax i alla dess former och godast var nog den enbärsgravade som var så mör som smör. Idag hade jag matlådan fylld med assyrisk mat som V lagat åt oss. Tur att jag har stretchjeans! Eller kanske inte?

Igår var vi på julkonsert med vackra Sissel. Vi var väl en 700 personer*, kan jag tänka, som bänkade oss i Conventum. Tyvärr är det svårt att se allt som händer på scenen eftersom alla sitter i samma nivå. Det var tur att man hade två jätteskärmar bredvid scenen. Förutom Sissel och Odd, så var the Real Group och Orsa Spelmän med. Krister Henriksson var julvärd och så var scenen fylld av musiker av alla sorter. Vi bjöds på vackra sånger som Koppången och O helga natt varvat med svängiga polskor, norska visor och jazziga slagdängor. Jag tyckte nog det var roligast när vi fick sjunga med. Att höra 700 personer sjunga Nu tändas tusen juleljus, alla verserna, är mäktigt.

Det händer så mycket trevligt nu i december. Det är tid att träffa familj och vänner. Jag hinner inte med så mycket julpyssel, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det viktigaste är att hinna med varandra. Levande ljus, kaffe och pepparkakor och människor man tycker om - det är adventsstämning för mig.

*) Uppdatering: Det var visst närmare 2000 i publiken!!

Jubileum

Idag fyller Maggans blogg ett år. För precis ett år sedan skrev jag det första inlägget på blogspot, sedan jag tröttnat på krångel i min gamla blogg.

Det är väl inte alltid att jag är så inspirerad att skriva, men på det stora hela så är det här med bloggandet en mycket lustfylld sysselsättning för mig. Det är också roligt att få kommentarer och känna nätverket av nya och gamla vänner som håller kontakten på det här sättet. Några av mina vänner har egna bloggar och några "bloggar" personligen via mail. När vi hörs över telefonen eller i verkliga livet och jag börjar berätta något, så säger den andra: - Jag veeeet! Det har du skrivit i bloggen!

Ibland känns det som jag skulle kunna drunkna i blogghavet. Det finns så otroligt många intressanta bloggare, men jag är försiktig och håller mig på min flotte och undersöker bara den närmaste omgivningen.

Får jag tipsa igen om min fransyska väninna vid foten av Pyrenéerna. Hon har nu kommit igång med rapporterna från Körsbärsdalen.

Imorgon kommer våra vänner V och E som äntligen fått uppehållstillstånd efter åtta års kamp. V ska uppträda på vårt julcafé imorgon kväll. Hon var en turnerande sångerska och folkdansare en gång i tiden och det ska bli roligt att få se henne på scenen igen. Sedan ska vi fira hemma hos oss i dagarna två.

Så idag ska det fejas och lagas mat. Nu doftar kaffet från nedervåningen, så jag säger: På gjensyn!

Vägen västerut

Plötsligt drogs det grådassiga draperiet bort och världen låg skimrande vacker framför mina ögon igen. Igår morse på väg till jobbet tappade jag nästan hakan när jag såg den enorma, apelsingula månen hänga alldeles ovanför trädtopparna.

Idag, på vår resa genom Västra Götaland, glittrade och gnistrade träden vita mot en ljusblå himmel. Det var andlöst vackert. Och var det inte en koltrast som sjöng i skymningen i toppen på björken vid entrén till Liseberg? Eller var den konstgjord liksom snön inne i parken?
Vi gjorde naturligtvis en fikapaus på Nordpolen, det hör till traditionen. Idag blev det saffransbröd till kaffet och théet.

Företaget vi besökte har sina lokaler nära vattnet i det gamla München-bryggeriets tegelbyggnader.

Lunchen intogs på det här kända stället. Det blev fisk, förstås.

Efter vårt möte besökte vi Lisebergs Julmarknad. Jag var där för första gången en vinter och visst var det vackert med alla ljus. Tyckte lite synd om rentjuren som stod tjudrad i en för honom så annorlunda miljö. Jag tror inte att han trivdes i rollen som Rudolf.

Nu är jag hemma igen. En dag i Göteborg då och då räcker så gott för min del.

Det går som en dans

Idag har jag glada nyheter:

1) Lilla Hjärtat har börjat ta sina första steg. Jag tycker att hon dansar fram. Eller vad tycker du?

2) Min lilla avdelning, fem personer, ska få stanna kvar i Laxå! Den globale utvecklingschefen tillkännagav det igår eftermiddag på en jullunch. En sten har fallit från mitt hjärta.

Igår bjöds vi på julbord, det första för säsongen, på Finngården. Det är roligt att se hur man fejar och rustar på värdshuset nu. Nya ägare tog över i somras och vi håller alla tummar för att det ska gå riktigt bra för dem. Förr i tiden var Finngården ett känt ställe längs riksvägen. Fortfarande hänger idolbilderna kvar på väggen på dem som varit och uppträtt för värdshusets gäster: Sonja Stiernqvist, Tages, en ung Mats Ronander, Lasse Lönndahl, Ann-Louise Hansson ...

Jag vet inte vilka det var som spelade den gången jag dansade omkull. Förmodligen var det inget fel på musiken, men mer på min mycket korpulente "danskavaljer" som knackade mig på axeln och bjöd upp. Jag märkte aldrig förrän det var försent att han var mycket svajig och det bar sig inte bättre än att vi dansade omkull. Som tur var ramlade han underst, annars hade jag blivit krossad. Det var något pinsamt att kravla sig upp och smita undan i något mörkt hörn.

Idag fejar vi hemma och försöker göra det lite adventsfint. Det är fortfarande svårt att förstå att julen snart är här. Det är varmt och grönt. Men i mitten av nästa vecka ska det visst bli omslag i vädret. Kanske kan vi få lite julstämning då.

På rätt Nivå

Idag blev det sjukresa österut. Vi stannade till i Vingåker på den trevliga, lilla krogen Nivå och åt lunch. Den rekommenderas å det varmaste för maten är vällagad och god och lokalen är ljus och vacker. Dessutom är personalen vänlig och omtänksam. Detta var andra gången som Maken och jag besökte Nivå, och det var nog inte den sista.

Gunilla på Företagshälsovården bjöd på skumtomtar i väntrummet och doktor Jan tittade på våra dåliga knän. Jag fick en cortisonspruta för att avhjälpa värk och haltande gång. Och en uppmaning att söka sjukgymnast på hemorten. Blir det inte bättre om någon månad kan det bli injektioner med tuppkam! Ja, du läste rätt. Det är ingen woodoo.

Dags för paulunen

Skymningen har för länge sedan sänkt sig över borgen och det är dags för mig att dra mig tillbaka till mina salar. Imorgon eftermiddag går färden mot öster och vår livmedikus och fältskär. Vi är tre madamer och tillika patienter som blir beledsagade av min make Konungen.

Nu vill jag bara tillönska eder en riktigt god och vilsam natt!

15 minutes of fame

Nu har jag varit på mitt livs första release-party! Det utspelade sig på Kunskapens Hus i Laxå idag, alltså gamla Kyrkskolan som fick en rejäl ansiktslyftning för några år sedan. Jag var inbjuden som medverkande i produktionen 50 & 60-talets Laxå. Åh, så kul, men också åh, så hemskt det var att se och höra sig själv. Jag pratar väl inte så där? Och nu måste jag verkligen börja banta.

Det har varit intressant att få vara med på ett hörn och se lite av dokumentärfilmarens vardag. Enar måste ha ett mycket roligt jobb. Det blev en mycket trevlig och innehållsrik DVD och jag ser fram emot att klicka fram fler filmsnuttar än de jag hunnit med ikväll.

Modet växlar även för namn

Idag har jag namnsdag, Cecilia. Jag har skrivit det tidigare, men jag dristar mig till att upprepa det. Jag är döpt till Anna Margareta Cecilia. Anna efter mormor, Margareta efter prinsessan (?) och Cecilia efter farmor. Farmor sa: - Jasså, ska barnet få ett namn efter mig? Ta då Cecilia och inte Agnes. Hon gillade inte sitt tilltalsnamn själv.

När jag var liten kallade mamma och pappa mig för Lillan och i min mun blev det Ninni, som jag sedan fick heta ända fram tills jag skulle börja skolan. Då frågade mamma vad jag helst ville heta av mina tre namn och då valde jag Margareta. De andra namnen var så gammelmodiga, tyckte jag då. Det hade jag inte tyckt idag.

Det var dagens egotripp.

Igår, den enda soliga novemberdagen, bjöd på kvalitetstid med mina söner. Yngste sonen och jag lunchade på restaurang, handlade och grejade lite hemma hos honom. Han spelade denna sköna sång från You Tube, en favorit för oss båda.

Sedan tittade jag in hos äldste sonen, pussade barnbarnet, drack kaffe och åt extra god banankaka, som I bakat. Jag fick med mig Herman (eller Harry som I råkade säga) som ska stå på tillväxt och så småningom bli en god kaka även han.

Idag blir det besök hos min lilla tant i D-fors. Hon har legat på sjukhus och ringde därifrån och lät gladare än på länge. För i sängen bredvid hade Svea, hennes kamrat, hamnat och då fick hon sällskap. För av allt som hon lider av (gula fläcken som tagit synen, dåliga ben och dålig hörsel) så är ensamheten absolut värst.

Önskar er en skön söndag!

Ljus och värme

Så har den här veckan förflutit. Novembermörkret har omslutit oss och den enda ljusglimten var en skön tjejträff i en ombonad sommarstuga. G bjöd avdelningens kvinnliga del på middag, ack så god, medan brasan sprakade i kaminen och stearinljusen brann.

Vi blev även varma av spelet "Med andra ord", där det gällde att få sina lagspelare att förstå ett ord eller ett namn genom att beskriva det eller att använda en synonym. Allt medan sanden i timglaset snabbt rann undan och motståndarna hetsade genom att tuta med gummitutor när de kommit på ordet. Vi skrattade och pratade och nämnde inte med ett ord den hotande flytten, som drabbar oss alla.

Vänskap värmer mest av allt.

Några får stanna och några får gå

Idag har vi haft besök av Trygghetsrådet. En trevlig dam berättade vad de kunde göra för oss om vi blir övertaliga, vi 58 personer som är utpekade att bryta upp och flytta till Sveriges framsida. Då kan vi få personlig coachning, kompetensutveckling och självförtroendeträning. Jag har jobbat på företaget i 30 år och har haft förmånen att prova olika yrken såsom orderpersonal, marknadsförare, chefssekreterare, inköpare och nu teknisk skribent. Just nu behöver jag ingen självförtroendeträning, men det är klart. Det kan gå fort utför.

När det är så mycket elände (novembermörker, knävärk, svininfluensa, uppsägningshot), då är det extra roligt att få goda, glada nyheter. Våra vänner som levt som flyktingar i vårt land i åtta år har till slut fått uppehållstillstånd. Så underbart! Nu äntligen kan de få den trygghet och stabilitet de förtjänar.

De har kämpat och jobbat och lobbat och aldrig har de givit upp. De har blivit utnyttjade och bortmotade. E jobbade i två veckor med en flyttfirma utan att få något betalt. - Du kan ju alltid anmäla oss, hånade arbetsledaren. V har städat på kontor och kunnat skrapa ihop lite pengar, men vid två tillfällen har någon mindre nogräknad person lurat av henne besparingen. Hur skulle det kännas att inte ha några rättigheter, att inte kunna söka läkare, att inte ha ett boende mer än några månader i sträck och samtidigt vara livrädd för att hittas och skickas tillbaka till ett liv fyllt av våld och korruption. Men nu kan vi pusta ut och glädjas åt beslutet att de får stanna.

En annan god nyhet är att U, som blev änka alldeles för tidigt när hennes käre J gick bort i cancer, har träffat en underbar man att dela sina dagar med. - Jag känner mig som tonåring på nytt, säger hon.

Jag älskar goda nyheter. Mer sådant!

Minnen från Barnträ

Här kommer ytterligare en liten glimt från det förflutna. Det här är lekskolan eller barnträ som vi sa på den tiden. Jag står som tvåa från vänster och bredvid står min bästis Sussie. Flickorna i hängselbyxor var systrar och hette Agneta och Ingegärd.

Fröken hette Kerstin och var från Kalix. Hon hyrde ett litet rum i min familjs villa tills hennes fästman Ralf kom flyttandes efter och de gifte sig och skaffade en egen lägenhet. Jag tyckte liksom att jag hade en liten fördel av att fröken bodde hemma hos mig, så jag sa malligt till de andra flickorna att: - Fröken tycker mest om mig. Men Fröken hade hört mitt uttalande och grep snabbt in: - Nej, jag tycker lika mycket om alla barnen! Man ska inte förhäva sig.

Men jag förhävde mig lite grann i alla fall. Jag var längst i gruppen och fick vara Lucia och till sommaravslutningen fick jag ikläda mig slöja och vara Sommarvinden. Flickorna var blommor och hade blomhattar i pastellfärgat kräppapper och pojkarna var fåglar som satt i träden och "kvittrade", ganska högljutt och oskönt. Men jag tog min uppgift på allra största allvar och svävade på så vackert jag kunde.

Nu den kommit har den första sommarvinden.
Över ängarna hon far.
Smeker alla de små blommorna på kinden.

Nästa rad har trillat bort, men finns att återfinna i den orangefärgade sångboken Nu ska vi sjunga. Var har jag nu lagt den?

Jag blev påmind om de gamla sångerna i helgen. Isabelle och hennes pappa hade en CD-skiva full med barnsånger, så som: Kasper och Jesper och Jonatan, Hipp Hurra för Bamsefar, Krakel Spektakel och alla de där. Då väcks minnena och man blir som barn på nytt. Joy tyckte att barnvisorna från förr hade något tuffare texter är dagens. T ex: Alla vi hatar blekansikten, alla! Alla de ska för våra pilar falla! Ugh!

Nej, nu ska jag gå och göra något nyttigt. Marsch pannkaka!

Utsikt från ett franskt köksfönster

Min kära vän A har äntligen börjat blogga från sin lilla by vid foten av Pyrenéerna. Från hennes köksfönster har man den mest slående vy man kan tänka sig. Klicka gärna på de små bilderna i hennes blogg, så ser ni t ex den anslående bergstoppen Canigou med sin vita hätta av snö. Jag längtar till nästa gång vi flyger dit, denna gång när körsbärsträden står i blom.

I februari i år hade vi en härlig vecka hos våra vänner mitt ibland mimosan. Några av bilderna hittar ni i ett bildspel här bredvid.

Klicka på denna länk, så flyger ni i ett huj ner till en liten by i körsbärsdalen.

Tillägg: Tyvärr var jag lite för snabb. När A har justerat sina blogginställningar så går det bättre att flyga!

Stjärna på slottet och familjesöndag

Go´kväll!

Nu är jag här igen. Ni kanske undrar var jag har blivit av, men jag har varit på kurs i några dagar på det här pampiga stället, Stjärnholms slott, nära Oxelösund. Jag bodde i en flygelbyggnad i ett vackert rum med lindblomsgröna möbler. Förutom att umgås med trevliga kurskamrater och lyssna på intressanta teoripass, så har vi ätit så gott i tid och otid. Det var italiensk tallrik, fisk, blåbärspaj, nybakade kardemummabullar, Skagen-toast, biff, jordärtssoppa, franska ostar ...
Idag är det Makens födelsedag. Isabelle och jag hjälptes åt att fira honom på morgonen och sedan dök sönerna upp till lunch och så fortsatte vi firandet. Tyvärr var söta svärdottern krasslig, så hon kunde inte komma med.

Nu har lugnet lägrat sig över huset igen och jag börjar så smått ladda för en ny vecka.

Ha det bra, ni alla där ute!

Stjärnögd Lou

Så är jag tillbaka på banan. I måndags började jag jobba igen och det var roligt att träffa arbetskamraterna. Trots att vi lever under hot, så är stämningen god emellan oss. Vi bryr oss om varandra. Förhandlingarna är nu avslutade i oenighet och det betyder att företaget driver igenom sitt beslut.

Igår kväll åkte min arbetskompis G och jag in till ett föredrag, anordnat av TCO. Det var Lou Rossling som stod på scenen och som utan manus berättade för oss om sin livsfilosofi, om vikten av att "tända stjärnor i varandras ögon". Hon fick oss alla 400 att skratta och gråta i två timmar. Det var inte tråkigt en sekund.

I pausen flockades vi kring bokbordet och äppelkorgen. Nu har jag varit på ganska många av dessa föredrag och de är oftast mycket givande och tankeväckande. Det är verkligen en mycket fin förmån som våra fackförbund ordnar gratis för sina medlemmar. Passa på att gå nästa gång.

På hal is eller ungdom på glid

Nu har jag stått på huvudet i chiffonjen igen. Fast det tog en stund att ta sig in i den tredje lådan, men med hjälp av Maken och en stekspade gick det till slut.

Jag fann vad jag letade efter, bilden på mig som skridskoprinsessa. Det är taget på isen vid Malmabergsskolan i Västerås av kanonfotograf Olle Bergström. Att jag fick stå på knä berodde nog dels på att jag var så lång och dels på att jag var så dålig att stå på skridskorna att bilden kanske skulle ha blivit oskarp. Så det där med skridskoprinsessa, det var ren och skär ironi.

Jag kom att tänka på bilden när jag skrev om pappa och vad han betytt för mig. Gymnastikfröken meddelade till min fasa att vi skulle avlägga prov i skridskoåkning. Jag avskydde att åka skridskor, att stå på ett halt underlag och dessutom bara ha tunna medar under fötterna. Vem hade kommit på något så korkat? Vristerna värkte av ansträngning och baken ömmade av alla hårdhänta dunsar i isen. Pappa var en sportig man och ville hjälpa sin dotter att klara provet. Varje kväll när det blivit mörkt lindade han mina vrister med elastisk binda och så åkte vi ut till någon bana för att träna skridskoskär. Vilket tålamod han visade!

Jag önskar jag kunde meddela att provet gick galant. Men det kan jag inte. Efter halva sträckan som jag mödosamt kasat framåt, så snubblade jag och gled en bit på mage. Jag kravlade mig upp och kasade de sista metrarna in i mål under gymnastikfrökens smått ironiska överinseende. Det blev ingen bra tid.

Men minnet om pappas omsorger är det som har stannat kvar och som väger upp mina tillkortakommanden som skridskostjärna.

Min pappa Olle

Kära pappa!
Idag tänker jag på dig extra mycket. Du finns med mig ofta, ofta i vardagen. Det finns så mycket som påminner om dig. Det kan vara en visa på radion eller ett av dina uttryck som "Det får vara måtta på allt utom på grötätning." Det kan också vara plommonträdet som du köpte till oss och som bar så mycket frukt i år.

Du var nyfiken, utåtriktad, hade lätt att få vänner även när du blev gammal. Du var omtänksam och beskyddande, för mig de allra finaste manliga egenskaperna.
Du hade lätt för att fnissa och dina roliga historior kunde vi utantill.
Och alltid skulle vi på utflykt. Kalles Kulle på Södra Björnön hörde till favoritställena eller småtbåtshamnen i Framnäs. Där låg din ögonsten, Sofie, en liten segelbåt av typ Pop16.

Du var en mycket stolt morfar, som hann med och älskade alla dina barnbarn. Ibland hajar jag till när jag ser mina söners ögon och uttryck. Det är din blick som skymtar fram ibland i deras ögon.

Idag tänder jag ett ljus för dig, pappa, och minns dig med kärlek och tacksamhet.

Eva Joly, en människa att beundra

Tack, snälla människa, för att det finns någon som du! Vi sög i oss dina ord och jublade inombords när du uttryckte dina sanna, rättframma åsikter. Du har gett Civilkurage ett ansikte.

Och tack, Skavlan, för att du gav plats åt Eva Joly ikväll.

Fredagskväll i bloggborgen

Det är fredag kväll i min bloggborg och jag roar mig med att tänka på hur mina vänner har det just i detta nu:

• A&U susar genom ett höstmörkt Europa och börjar snart leta reda på ett tyskt värdshus att övernatta i. Under helgen kommer de fram till sin lilla by i Pyrénéerna.
• Miss Jones har gått på villavisning och håller just nu på att sätta på sig juvelerna för att gå på disputationsmiddag.
• Smörblomman har just spelat inomhusfotboll med sin lille knopp S, som är lite febermatt efter influensasprutan.
• Syster L håller just på att leta efter biljetterna till den teaterföreställning som Maken och jag också skulle ha bevistat. Om inte Om hade varit.

osv, osv (Jag har väl hittat på en del och en del är kanske lite sant.)

Här i borgen blir det en lugn hemmakväll med TV-tittande och en och annan hostattack.
Ha det så gott!